Gaia eller Medea?

Intressant vetenskapsfilosofisk artikel i DN idag, om forskare som menar att livets inneboende kraft kan vara i grunden självdestruktiv, genom att särskilt framgångsrika livsformer breder ut sig så mycket att de förr eller senare undergräver basen för sin egen (och andra livsformers) existens.

Så har jag själv länge trott - det följer egentligen ganska logiskt från både ekologiska och darwinistiska grundprinciper.

Så även människan.

Därmed inte sagt att det är kört. För första gången någonsin är det en intelligent livsform som breder ut sig på jorden på bekostnad av sig själv och andra varelser.

Vetenskapsmannen Jared Diamond har skrivit flera utmärkta böcker på detta tema, senast den synnerligen läsvärda Collapse - How societies choose to fail or Succeed. Han visar bl.a. hur klimatfrågan alltid har varit helt central för överlevnadsförutsättningarna.

Människan har byggt kärnkraftverk, satt folk på månen och uppfunnit Iphonen. Nog ska väl människosläktet med hjälp av all den kreativitet och kunskap vi har utvecklat kunna lära oss att undvika de blinda och omedvetna misstag som har gjorts av tidigare utdöda livsformer och människokulturer?

Insikt, tolerans, långsiktig planering och måttfullhet. Mer krävs det egentligen inte för att människan ska kunna bryta dagens negativa trend och undvika hoten mot både vår egen art och andra arter. Processen har redan börjat; klimatdebatten är bara ett av många exempel.

Frågan är bara om trenderna kan vändas tillräckligt snabbt och i tillräcklig omfattning.