En grève

På många håll i Europa arrangeras nu generalstrejker (grève, som det heter här) i protest mot nedskärningarna i välfärdssystemen.

Belgien är inget undantag. Nu när man nu efter det långvariga politiska dödläget äntligen har fått en ny regering efter valet 2010 så finns det ju faktiskt något konkret att rikta sin ilska mot (att protestera mot en expeditionsministär torde kännas ganska meningslöst).

Det facken särskilt upprör sig över är regeringens förslag att reformera det nuvarande ganska generösa (och därmed dyra) pensionssystemet - något som Sverige gjorde redan på 90-talet under den dåvarande ekonomiska krisen.

Så i morgon kommer Belgien att stå stilla. Bl.a. kommer alla kommunala färdmedel att slås ut, och flertalet andra verksamheter kommer också att ligga nere.



Oturligt nog har vi sedan länge planerat att resa till Sverige just i morgon; jag börjar så smått förbereda mig mentalt på att istället tvingas fira jul i Bryssel.

Det är säkert ingen slump att facken gärna planerar sina storstrejker i anslutning till storhelger. På så vis blir det två flugor på smällen - dels får de som strejkar en "extra semesterdag", dels får strejken ett större genomslag eftersom det blir fler människor som drabbas och förargas.

Om det nu är det som är målet.

Hopplöst läge för Belgien?

Den parlamentariska krisen i Belgien tycks förvärras. "NEEN!" står det med krigsrubriker på förstasidas i dagsn Le Soir, en av Belgiens största dagstidningar, med hänvisning till att det största flamländska partiet med Bart De Wever i spetsen - för vilken gång i ordningen vet man inte - har sagt bestämt nej till ett långtgående kompromissförslag om större politisk och ekonomisk autonomi för Belgiens regioner. Här redogörs för skälen.

Som vanligt finns det många uppfattningar om vem som har rätt och fel i denna politiska kris, men enligt Le Soirs ledarskribent så kan detta nej bara tyda på en sak: att medlarprocessen är en fars och att det största flamländska partiet saknar verkligt intresse av att hitta en lösning. Om ett så långtgående förslag kan avfärdas så finns ingen grund för en realistisk kompromisslösning, menar hon. "Le « non » de la N-VA a fait hier l’effet d’une bombe. Violent, en béton armé, sans appel. Soyons de bon compte : il a le mérite de la clarté et évite de nous entraîner à nouveau dans le jeu des idiots qui se mentent et que nous pratiquions avec grand professionnalisme depuis un an."

Frågan är nu öppen om hur - rent av om - denna regeringskris ska kunna lösas.

Nya medlare, nya kompromisspaket? Frågan är om det är meningsfullt, med tanke på alla de misslyckade försök som redan gjorts. Den belgiska politikern Jan Roegiers (socialist) har t o m föreslagit att kalla in självaste Carl Bildt för att medla i den interna konflikten. Utspelet uppmärksammas i Expressen. Det är svårt att veta om uppmaningen är allvarligt menad, eller ironisk.

Nyval kanske? Om vad, med vilket syfte, frågar sig nog belgarna? Och framför allt: vad skulle det förändra? Sannolikt skulle dagens politiska polarisering befästas, eller rent av fördjupas - även om det förstås också finns många flamländare som i grunden vill behålla ett enat Belgien.

Eller - delning? Ledarskribenten avslutar sin fräna budskap med följande: "Mais très honnêtement, quel autre plan sortir de la boîte ? Le plan De Wever ? Mais alors, après être passé par la case élections, et après que des voix en Flandre forcent la N-VA à faire campagne sur ses véritables intentions : la fin d’un pays et l’indépendance d’une région."

Att leda EU utan regering

Den belgiska regeringskrisen har nu pågått i 215 dagar, vilket motsvarade hela EU-ordförandeskapet och mer därtill. Det är rekord, t o m med belgiska mått mätt. Och det finns ännu inga tecken på att förhandlingarna går framåt.

Tvärtom, så har kungens medlare avgått igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte), och alltfler börjar på allvar tvivla på om vissa av förhandlingsparterna, särskilt på den flamländska högerkanten, alls är intresserade av att nå en politisk lösning. Det tals om nyval - igen. Men det är högst tveksamt om det egentligen skulle förändra något; låsningarna skulle sannolikt bestå.

Samtidigt dalar det ekonomiska förtroendet för Belgien i takt med en skenande statsskuld, ett ökande budgetunderskott och skakiga storbanker. Nyligen hamnade Belgien i en makroekonomisk analys på 16e plats i en lista över länder med störst konkursrisk. Landet är i akut behov av en stabil regering som kan fatta de ekonomiska beslut som krävs för återupprättat förtroende. Och bland en hel del väljare pyr nu ett växande missnöje med politikernas oförmåga (eller ovilja) att komma överens. På websiten "Le record du monde" räknar en klocka ner mot världsrekordet för ett land utan regering (nuvarande rekord hålls av Irak, som var utan regering i 299 dagar). (DN rapporterar så här).

När det belgiska EU-ordförandeskapet nu ska summeras verkar bilden vara samfälld. Belgarna utförde ett alldeles utmärkt EU-ordförandeskap: effektivt, ambitiöst och resultatinriktat. Många undrar nog hur det kan vara möjligt, i avsaknad av politiskt ledarskap.

Personligen tror jag att få länder kan leda EU framgångsrikt utan en väl fungerande regering. Att Belgien klarade sig så bra beror på deras långa EU-erfarenhet, skickliga och erfarna EU-diplomater, och förmågan att helt lämna nationella käpphästar åt sidan och istället fokusera på pragmatiska kompromisser (som de har så stor erfarenhet av på hemmaplan).

Framtida ordförandeländer kommer att vara mer beroende av stabila regeringar och drivna politiker som vill något. I dessa dagar är behovet av ett starkt och offensivt politiskt ledarskap i EU större än någonsin - både för att klara den ekonomiska krisen och för att möta klimatkrisen.

Ett delat Belgien

Regeringskrisen i Belgien fortsätter.

Tydligen handlar det minst lika mycket om pengar som om principer - flamländarna vill öka den regionala kontrollen över skattemedel, eftersom Flandern drar mer skattepengar och har färre utgifter än Vallonien (som har fler sociala problem och högre arbetslöshet).

Vallonerna tycker själklart att detta är en mindre bra idé eftersom det skulle hota deras välfärdssystem, och har nu satt klackarna i backen. Med följd att separatispartiets ledare De Wever har lämnat samtalen om regeringsbildning.

Det känns ganska otroligt att EU fortfarande leds av ett land utan fungerande regering.

Och det är ännu underligare att ordförandeskapet trots detta fungerar ganska bra.

Belgien i ett nötskal

Vill du veta mer om detta komplicerade land, och förstå varför det är så svårt att bilda regering? Se filmen! (Och läs tidigare blogginlägg...)