Spring i benen

Äldsta grabben har hittat sin första favorit-poplåt: "Hot n' cold" av Katy Perry (fast han kallar låten för "change your mind"). Vi har laddat ner den till Iphonen och det har blivit en del av kvällsrutinen att dansa till denna innan han går och lägger sig.

Han sjunger glatt med i texten:
You change your mind
Like a girl changes clothes
Yeah you, PMS
Like a bitch
I would know
Han pratar förstås inte engelska, men uttalet är klockrent - särskilt uttrycket "like a bitch"... Och när refrängen börjar så springer han runt runt i rummet som en vettvilling. Ofta följer lillbrorsan honom hack i häl så gott han kan på stultiga ben.

Omöjligt att inte skratta åt detta. Sann livsglädje.

Jag var emellertid ganska förundrad över denna form av "spring-dans", ända tills jag såg videon. Då förstår man bättre.

Smogvarning!

Det finns för- och nackdelar med att bo i Bryssel. En stor nackdel är den dåliga luftkvaliteten - faktiskt en av Europas sämsta (vilket man bl.a. kan se på dessa kartor från EU-kommissionen).

Alltsedan snön föll för några dagar sedan (med sedvanligt trafik-kaos som följd) har det varit smog-varning i Bryssel, med kraftigt förhöjda värden av partiklar och marknära ozon. Stadens politiker talar om nya handlingsplaner för bättre luft, och ett temporärt förbud mot att köra fortare än 50 km i timmen har införts (men det verkar det inte vara någon som respekterar). Ny EU-lagstiftning kommer att förbättra läget, men det tar tid.

Dålig luft till trots - på jobbet och dagis går allt sin gilla gång. Grabben gillar fortfarande inte att bli "lämnad ensam", som han säger, och jag har fortfarande fullt upp på kontoret. Under denna första arbetsvecka 2009 (ingen trettondagsledighet här inte!) har jag gått ordförandekurs, rapporterat från tjeckernas presentation av sitt miljöarbetsprogram, förhandlat IPPC (industriutsläpp) och sälar, och försökt utforma ett detaljerat mötesprogram för miljöarbetsgruppen under det svenska ordförandeskapet. Över 50 förhandlingsmöten är inplanerade.

Det senare har varit en mycket svår övning, eftersom det är nästan omöjligt att redan nu veta exakt vilka förhandlingsfrågor som är aktuella nästa halvår. Inte minst eftersom varken parlamentet eller kommissionen väntas kunna gå för fullt.

Att sia är lätt, så länge det inte handlar om framtiden.

Åtminstone har vi värme i våra hus. Mina energikollegor har varit mycket upptagna denna vecka för att förbereda ett extra energirådsmöte för att komma tillrätta med den rysk/ukrainska gaskrisen. Stora delar av Europa fryser.

Måsten

Härom dagen började vår äldste plötsligt gnola på signaturmelodin till Sveriges bästa radioprogram "Godmorgon världen". Jag brukar regelbundet lyssna på detta via podcast, och tydligen har även lillgrabben snappat ett och annat från programmet.

Han har det ganska tufft nu, mycket på grund av att han har börjat i förskolan denna vecka. I och med detta påbörjas en ny och omvälvande fas i hans liv, och som förälder reflekterar jag över att han från och med nu kommer att tillbringa en allt större andel av sin tillvaro i olika former av utbildningsinstitutioner.

Det är minst lika uppslitande för föräldern som för barnet att lämna på dagis när barnet inte är med på noterna. Och här i Belgien är det inte tal om någon "svensk" inskolning där föräldern följer med till förskolan under någon vecka eller så. 5 minuters avsked, sen är det adjö. Personalen säger att det bara blir värre om man drar ut på inskolningen. Vem vet, kanske har de rätt, men nog känns det ganska hjärtlöst.

Man får uppbåda all tänkbar självbehärskning för att låtsas vara lugn och oberörd när man lämnar. De flesta småbarnföräldrar känner nog igen sig. I morse försökte jag en ny taktik: "Ibland måste man göra saker man inte gillar. Pappa vill inte heller gå till jobbet, men han måste".

Han blev inte övertygad. Inte pappa heller.

Uppkopplade

Ännu en maratonförhandling i Coreper i fredags. Hela klimatpaketet förhandlades, liksom en rad andra frågor. Mina egna punkter handlade om koldioxid från bilar, en deklaration om GMO och en om hållbara konsumtions- och produktionsmönster, och om bekämpningsmedels-förordningen. Min sista punkt blev klar 03.15 på morgonen (och då fanns det fortfarande flera andra frågor kvar på Coreperagendan att klara av).

Har inte sett mycket av barnen på sistone. De känner knappt igen mig längre.

Äntligen har vi fått fungerande internet i vårt hus, efter många turer med Belgacom. Trådlöst, digital-TV, IP-telefoni, hela kittet. Det är underligt hur mycket sinnesro detta har givit mig; bostaden känns inte komplett utan IT.

Att man kan bli så beroende av något som inte ens existerade för 10-15 år sedan.

Äntligen fredag...?

Fredag eftermiddag. Äntligen. Har varit en osedvanligt stressig vecka.

Sitter i rådsbyggnaden och förbereder nästa veckas olika förhandlingar, medan jag väntar på att "min" punkt ska komma upp på Coreper - den ambassadörskommitté som manglar fram beslut för de mest komplicerade förhandlingsfrågorna i rådet. Coreper är den sista utposten innan ministermötena, och de ofta stentuffa slutförhandlingarna mellan rådsordföranden, kommissionen och parlamementet.

Planerna på ett spinningpass och middag på stan ikväll får skrinläggas. Istället kommer jag att knapra på speculoos-kex och bistå den svenska biträdande EU-ambassadören för att söka en kompromiss med EU-parlamentet om EUs nya bekämpningsmedelsförordning. Vi kommer att diskutera kriterier för godkännande av bekämpningsmedel, zoner för ömsesidigt godkännande, medlemsländernas möjlighet att avvisa godkända bekämpningsmedel och en rad andra spännande frågor. (Här kan man läsa mer om det nya förslaget.)

Frågan är politiskt laddad, inte minst efter det att en rapport läcktes från EU-kommissionen nyligen om att nästan hälften av frukt och grönsaker inom EU bär spår av bekämpningsmedelsrester.

Ännu en sen fredagskväll på rådet alltså. När jag kommer hem sover barnen sedan länge. Begreppet "offra sig för miljön" får en högst konkret innebörd.

Jag har ett spännande jobb, men ibland har det sina nackdelar.

Humlefilosofi

Efter två veckor som gräsänkling, har nu äntligen resten av familjen anlänt.

Jag blev förundrad över hur mycket lillgrabben, som fyllde ett år för två veckor sedan, har utvecklats på de två stackars veckor vi har varit ifrån varandra. Han har bl.a. lärt sig att be om mat (="namnamnam"), skaka på huvudet för att neka och nicka för att jaka, och igår tog han sina första stapplande steg.

Det finns, tycker jag, en intressant filosofisk vinkling på dessa första trevande steg.

Han har nämligen sedan flera månader utan problem kunnat stå upp stabilt, men utan att insé att han faktiskt också kan ta sig fram på detta sätt. Istället har han valt det säkra före det osäkra: att gå ner på knä från stående läge och krypa fram.

Dvs: egentligen KAN han gå - han vet bara inte om det än. Ungefär som humlorna alltså - fast tvärtom.

Det som slår mig är att detta förhållningssätt ofta fortsätter genom livet: Vi KAN egentligen, men vi TROR inte att vi kan. Eller vågar inte. Detta går igen överallt, också i miljöpolitiken. Det som en gång var omöjligt - skatteväxling, handel med utsläppsrätter, substitutionsprincipen, you name it - är en dag plötsligt självklart och enkelt.

Bättre då att göra som humlan - kasta sig ut i luften, utan att veta att det egentligen inte borde gå att flyga.

Första förhandlingsmötet: EU-blomman och EMAS

Igår var det dags för mitt första förhandlingsmöte på över två år. Det mesta var sig likt; säkerhetskontrollen, de opersonliga korridorerna, köerna framför kaffeautomaterna utanför möteslokalen, det omständliga tragglandet kring förhandlingsbordet om (oftast) oväsentligheter och detaljer.

Det kändes konstigt, nästan som om tiden stått stilla. Tiden på Kap Verde föreföll plötsligt overklig. Hände det verkligen? Eller har jag drömt alltihop..?

Vår uppgift igår var att förebereda ett miljöministeruttalande, s.k. rådslutsatser, om hållbar konsumtion och produktion som ska antas vid nästa miljörådsmöte den 20 oktober.

Mer konkret handlar det om att lägga grunden till att förbättra EMAS, EU:s miljöstyrningsinstrument för företag, och EU:s miljömärkningssystem. ”EU-blomman”, som den kallas, har ju fått ett pinsamt dåligt genomslag i EU. Hur många i Sverige känner till denna miljömärkningssymbol, jämfört med t.ex. den Nordiska Svanen eller Naturskyddsföreningens ”Bra Miljöval”? Inte många. Men det ska det nu bli ändring på!

Jag fick för övrigt ett varmt välkomnande av de kollegor som kände igen mig sedan tidigare. I mitt första inlägg tog jag mig friheten att rekommendera alla – och då vände jag mig särskilt till männen – att om tillfälle ges ta en längre paus från karriären och stanna hemma med barnen. Detta inbringade flera positiva kommentarer – fast som vanligt bara från kvinnorna. Mina manliga kollegor tycker nog fortfarande att det är en ganska främmande tanke.

Vi anar inte hur bra vi har det i Sverige, med vår i ett Europeiskt perspektiv oändligt långa föräldraledighet och med en reell möjlighet att dela lika mellan pappor och mammor. Synd bara att även svenska män är så dåliga på att utnyttja detta fantastiska tillfälle (mindre än 20% av föräldraledigheten tas ut av svenska män enligt JämO). DN-skribenten Barbro Hedvall har helt rätt i sitt resonemang i gårdagens DN.

Åter mot Bryssel!

Solen strålar utanför sommarstugan; det ser ut att bli en underbar höstdag.

Det är en speciell dag; sista dagen i mitt långa uppehåll (ganska precis 2 år) från karriären. I eftermiddag bär det iväg till Bryssel och redan på tisdag är det dags för första förhandlingsmötet i EUs miljöarbetsgrupp. Det blir en rejäl rivstart, med massor att sätta sig in i på kort tid och en hel rad förhandlingsmöten redan första veckorna. Förutom allt praktiskt som ska ordnas, från nytt diplomatpass till flyttbestyr.

Det är med blandade känslor jag återvänder till jobbet. En del av mig ser verkligen fram emot att komma in i ”hetluften” igen, jag under föräldraledigheten i Kap Verde ibland längtat tillbaks till arbetslivet, efter deadlines, instruktioner, förhandlingsstrategier, intressanta debatter och konkreta förhandlingar om EUs framtida miljölagstiftning, mitt i Europas politiska centrum. Jag trivs dessutom i Bryssel, trots dess oförtjänt dåliga rykte (inte minst hos svenskar).

Men en annan del av mig inser att jag kommer att sakna den fria tiden med barnen och med endast mig själv (och möjligen min hustru) som chef i tillvaron. Föräldraskap för små barn kan visserligen vara väl så tufft ibland, men att se sina små växa och utvecklas är ett privilegium jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag inser dock att jag nu kommer att återgå till något slags samhälleligt ”normaltillstånd” som underligt nog innebär att jag knappt kommer att träffa barnen alls på vardagarna framöver. Kontrasten mot den senaste tiden kommer att bli enorm.

Detta är nog en av vår tids svåraste utmaningar för oss som vill förena karriär med familjeliv: antingen-eller-dillemmat. Antingen är man hemma heltid med barnen, eller så har man ett jobb som innebär att man knappt hinner träffa dem alls, och när man väl är hemma är det tusen praktiska saker att ta hand om så tiden med barnen blir begränsad. Varför måste det vara så?

TCO funderar också kring detta i en debattartikel i DN idag. Enligt min mening är de inne på helt rätt spår - om man menar allvar med jämställdheten i Sverige så krävs precis denna typ av ekonomiska incitament - liksom en delad föräldraförsärking.