Förbud mot "beaching" i EU!

Så här i sommartid brukar längtan till stränder för sol och bad växa sig särskilt stark. Och vi kan säkert alla hålla med om att stränder är bättre lämpade för solbadande turister än för skrotfärdiga fartyg.

Hösten 2009 ledde jag förhandlingarna i miljörådsarbetsgruppen om en ministerdeklaration om fartygsåtervinning (se tidigare blogginlägg). Det blev en segdragen och komplicerad historia.

Jag minns att jag hade hoppats att rådsslutsatserna skulle bli mer långtgående än vad de till slut blev, inte minst när det gäller förbjud mot s k "beaching" - en otäck verksamhet som innebär att uttjänta fraktfartyg, färjor och oljetankers som ska tas ur bruk fraktas till och monteras ned direkt på en strand i något avlägset u-land, där de under livsfarliga arbetsförhållanden plockas isär av underbetalda arbetare utan utbildning och skyddsutrustning, samtidigt som de läcker tungmetaller, asbest och oljeslam rakt ut i naturen.

Trots att en sådan verksamhet knappast förstås inte är förenlig med EU:s generella lagstiftning om miljöfarligt avfall (uttjänta fartyg omfattas dock inte av denna) visade det sig att flera medlemsländer, inte minst de stora fartygsnationerna, motsatte sig detta - och texten blev till slut ganska urvattnad (här skriver jag om miljörådsmötet där ministerdeklarationen till slut antogs).

Kanske bidrog initiative under det svenska ordförandeskapet trots allt till det framsteg som nu har gjorts, när EU-institutionerna nyligen enades om en ny förordning för fartygsnedmontering där "beaching" uttryckligen förbjuds. 

Det är glädjande att se att även till synes mindre långtgående initiativ på miljöområdet till slut kan bära frukt. Även om det ibland kan ta några år innan de förverkligas. 

Miljöeffektivt ministermöte

Miljörådsmötet i Luxemburg gick bättre än man kunnat drömma om. De befarade sena nattförhandlingarna uteblev.

Det var nervöst värre att ta plats bredvid ministern för att lotsa till beslut för "mina" båda beslutspunkter - ministerdeklarationerna om en eko-effektiv ekonomi och om fartygsåtervinning - men allt gick precis enligt planerna. Alla månader av slit och förberedelser, och inte minst den senaste veckans intensiva förankringsarbete med vissa envisa medlemsstater kring två nya kompromisstexter, betalade sig. 

I två pressmeddelanden (här och här) beskrivs det konkreta resultatet.

Ännu mer förvånande var emellertid att EUs förhandlingsposition inför Köpenhamnstoppmötet om klimat  kunde klubbas igenom redan kort därefter, trots att flera länder var långtifrån nöjda med kompromissen. Andreas Carlgren visade sig vara en stentuff ordförande; han försvarade kraftfullt den liggande kompromisstexten och pressade på så vis igenom ett mycket snabbt beslut. SVD rapporterar så här om klimatöverenskommelsen.

Därmed hade tre tunga frågor beslutats redan innan lunchpausen - något som de flesta innan mötet skulle sagt vara omöjligt. Tolkarna fick gå hem i förtid istället för att jobba övertid. 

Själv kunde jag alltså trava ut från mötet redan före lunch, både lättad och nöjd. Efter rapportskrivande tog jag en lugn promenad i gemytliga Luxemburgs centrum, slog mig ned i på en uteservering och solade mig i oktobersolen tillsammans med polaren Leffe. 
Därmed är drygt halva ordförandeskapet genomfört. Nu njuter vi några dagars välbehövlig vila med mer "normalt" arbetstempo, innan det börjar dra igång igen på allvar inför nästa rådsmöte.

Ett steg närmare ett nytt EU-fördrag

Lillgrabben, nu drygt 2 år, har liksom så många andra småttingar bestämt sig för att det är tråkigt att gå och lägga sig på kvällen. Inspirerad av hur hans äldre bror uttrycker sig vid matbordet när han inte gillar maten, utbrister han med oefterhärmlig röst: - "Det är äcklit att sova, pappa!".

Själv har jag sovit ovanligt dåligt den senaste tiden, mest på grund av tuffa arbetstempot och tillhörande småmissar på jobbet. Jag försöker med "Nej det är inte äckligt att sova - men jag kan tala om för dig att det faktiskt är äckligt att INTE sova". Varpå han tittar på mig med sina stora blå, kramar sin nya Ikea-haj och säger "Äcklit, pappa! Gonatt!".

Nu står det klart: Irland röstar ja till det nya EU-fördraget. Få i EU-korridorna är särskild förvånade - men för många kollegor har det nog ändå varit en spännande helg. När fördraget träder i kraft väntar ett intensivt arbete för att justera EU-maskineriet till de nya reglerna. Ansvarert för att förbereda detta faller till stor del på ordförandelandet.

Fortfarande måste dock det nya fördraget ratificeras av Tjeckien, där en parlamentarisk rättsprocess pågår som kan dra ut på tiden och där det också krävs en underskrift av den något oberäknelige och EU-skeptiske president Klaus.

Själv har jag just inlett söndagspasset, och sitter nu och förbereder den kommande veckans viktigaste frågor: Coreperbehandling av ministeruttalandet om en eko-effektiv ekonomi, tisdagens förhandlingsmöte om fartygsnedmontering, och ett möte om ett ämne med följande härliga titel: "Draft Council Decision on the participation of the European Community in negotiations on an international regime on access to genetic resources and benefit-sharing in the framework of the Convention on Biological Diversity". Den sistnämnda frågan är precis lika krånglig som den låter!

Mer om fartygsskrotning

En av de första frågorna att ta tag i efter sommaruppehållet är att förbereda konkreta förhandlingar om EUs strategi för bättre fartygsnedmontering.

I denna artikel på ordförandewebben kan man läsa mer, liksom i ett tidigare blogginlägg.

Ett okänt miljöproblem

För ca 40 år sedan strandade av en händelse ett enormt fraktfartyg på stranden Chittagong i Bangladesh. Det blev början på en ny lukrativ näringsverksamhet, och Chittagong-stranden hyser nu en de största fartygsskrotningsindustrierna i världen.

Verksamheten - som kallas för "beaching" eftersom man helt enkelt kör upp skrothögarna på stranden och lämnar dem där - genererar arbetstillfällen och resurser (i form av återvunnet fartygsskrot som sedan används till byggnader mm), men arbetsmiljön är giftig och farlig, och det leder till omfattande miljöförstöring.

Faktum är att en mycket stor majoritet av de tusentals uttjänta fraktfartyg, färjor och oljetankers som tas ur bruk hamnar på en strand liknande Chittagong, där de plockas isär av underbetalda arbetare utan utbildning och skyddsutrustning, samtidigt som de läcker tungmetaller, asbest och oljeslam rakt ut i naturen.

Här kan man läsa mer om denna verksamhet.

Många av de fartyg som skickas iväg för skrotning till ett u-land är EU-flaggade, eller ägda av EU-medborgare. Sedan några år tillbaks pågår ett EU-arbete för att komma tillrätta med problemen, och i november förra året lade EU-kommissionen fram ett förslag till helhetslösning i form av en EU-strategi för fartygsåtervinning.

Nu är det Sveriges ansvar som EU-ordförande att förhandla fram ett politiskt budskap om strategin, som ska ge vägledning till kommissionen när de funderar på hur framtida EU-lagstiftning om fartygsåtervinning ska se ut. Jag har redan lett två möten i miljöarbetsgruppen på detta tema, och i september börjar de skarpa förhandlingarna om en ministerdeklaration i form av s k rådslutsatser. Motsättningarna är stora mellan några av de stora fartygsnationerna i EU och de medlemsländer som vill få till stånd tuff EU-lagstiftning på området.

Återkommer framöver med fler rapporter om denna intressanta debatt om ett i stora drag okänt miljö- och människorättsproblem.