Om sido-effekter och betygssättning

Luftförhandlingarna med de andra EU-institutionerna fortsätter sin något trevande inledning.

För några dagar sedan träffade vi en delegation från EU-parlamentet som ville anordna ett lunchseminarium om luftpaketet - något som vi givetvis välkomnar from kommissionens sida. Mötet kom dock att utveckla sig till ett av de mer underliga under min tid som luftvårdsexpert. För när de preciserade vad de hade i åtanke höll vi på att tappa hakan: seminariet skulle endast handla om positiva ekonomiska konsekvenser för EU. Eventuella fördelar i form av bättre folkhälsa ansågs helt enkelt inte relevanta och skule spelas ner som en "positiv sideffekt"!

Vi lät meddela att även om vi givetvis också kan påvisa att de åtgärder som föreslås har en positiv nettoeffekt på både BNP och arbetslöshet så vore det kanske något underligt att helt söka bortse från själva raison d'etre för hela förslaget (dvs de stora positiva hälso- och miljöeffekterna). Efter ett tag kom vi överens om att arbeta efter denna ansats.

Mötet blev något av en ögonöppnare för oss, då vi kom till insikt om att åtminstone delar av parlamentet mycket väl kan komma att inta en mycket snäv ansats i sin hantering av luftpaketet. Förhoppningsvis fick även parlamentsrepresentanterna en tankeställare.

Vi har även arbetat vidare miljöarbetsgruppen, och vid dagens möte var medlemsländernas miljöattachéer och experter mycket aktiva. De ställde framför allt ett stort antal ingående frågor om förslagets konsekvensbedömning och om hur de olika delarna i paketet ska fungera i praktiken. Som väntat är många länder tveksamma till vissa av de föreslagna utsläppstaken för 2030, och i många fall också till det nya direktivförslaget om små förbränningsanläggningar.

Vi har (änsålänge) bra svar på det mesta som kommer upp.

Både medlemsländerna och (senare i sommar/höst) parlamentet kommer nu att göra en både politisk och teknisk hårdgranskning av förslaget och gå igenom det i minsta detalj. På sätt och vis utgör det ett slags betygssättning av allt vårt jobb, och det ska bli intressant att se var den slutliga kompromissen landar på om något år eller två. Om den ligger nära ursprungsförslaget så är innebär det kort sagt ett gott betyg.

Betyg har även mina båda grabbar (som numera går i ettan respektive trean i Europeiska skolan) fått idag. Oavsett vad som står i dem så tycker jag på äkta svenskt manér att det är lite väl tidigt att få sifferbetyg redan i ettan, kanske också i trean. Betygsdebatten verkar aldrig riktig ta slut hemma i Svedala, och jag vet inte ens när eleverna i svenska skolan får sitt första betyg nuförtiden. På min tid fick man betyg först i 8an - vilket jag dock kan tycka är lite väl sent. Men nog borde man få man slippa betyg fram till mellanstadiet i alla fall?

Men tyvärr ät nog sådana tankar ganska främmande i större delen av Europa och världen.

En underlig vecka

Det har varit en underlig vecka. Svårt att fokusera på jobbet. Som väntat känns det lite tråkigt nu när ordförandeskapet är över. Har också fått en envis infektion och en hosta som inte ger med sig. 

Ofta har tankarna gått till de nödställda i Haiti och det helvete de måste genomlida (klicka här för info om hur man kan göra en insats för att hjälpa). Den galna kristna evangelisten Pat Robertson påstår att jordbävningen beror på att haitierna har ingått en pakt med djävulen; man tror inte sina öron. Man kan bli ateist för mindre. Som tur är finns det andra amerikaner som agerar på ett mer konstruktivt och rationellt sätt - Obamas insatser är berömvärda. 

Har också följt EU-parlamentets utfrågning av de blivande kommissionärerna för miljö (Janek Potocnik) och klimat (Connie Hedegaard). Potocnik gjorde i mina ögon ett sympatisk men sakfrågemässigt ganska blekt intryck, medan Hedegaards briljerade med kompetenta, engagerade och vägvinnande svar. Båda kommer utan tvivel att godkännas av parlamentet.

Parlamentsvalet - förstaintryck

Puh! Det är inte utan att man pustar ut efter att ha konstaterat att SD inte fick något mandat i EU-parlamentet. Det hade inte varit roligt inför det svenska ordförandeskapet att ha en representant från ett svenskt främlingsfientligt parti klampandes i EU-korridorerna. Snarare pinsamt.

Tyvärr blev resultatet annorlunda i många andra medlemsländer där extremhögern gick starkt framåt på många håll (belgiska Vlamse Belang tappade dock ett av sina mandat).

Piratpartiet är däremot ganska oförargligt - även om det är för mig obegripligt hur man kan rösta på ett sådant uttalat enfrågeparti. 99 frågor av 100 i EU handlar om helt andra saker än internet och "integritet". Hur kommer piratpartiet att rösta där? Vilken partigruppering kommer man att ansluta sig till? Ingen vet - inte ens partiledningen. Och allra minst väljarna.

Extrema och populistiska partier gynnas traditionellt av ett klent valdeltagande - häri ligger mycket av förklaringen till extremhögerns frammarsch.

Att inte ens hälften av EUs (och Sveriges) befolkning orkar masa sig till röstlokalerna är tragiskt. Men också ett gott motiv för självrannsakan inom EU-insitutionerna - varför lyckas inte EU-politiken engagera väljarna? Är det fel på väljarna eller på EU?

Oavsett vilket så är det ett allvarligt legitimitetsproblem för hela EU. Vi får se om det även påverkar EU:s miljöpolitik. EU-parlamentet har mycket stor makt på detta område, och har ofta drivit en grönare linje än minsterrådet. Frågan är om det kommer att fortsätta så.

Olika valsituationer

Endast några veckor till valet till EU-parlamentet återstår. Nyss återvänd från Stockholm från en tjänsteresa, kan jag konstatera att skillnaden mellan den svenska och belgiska EU-valrörelsen är slående.

Intrycket från Sverige är att intresset för EU-valet i Sverige var närmast obefintligt, och i den mån det fanns kändes det nästan konstruerat.

I Belgien däremot är valrörelsen inför parlamentsvalet mycket mer framträdande och levande, manifesterat av allt från det stora antalet affischer, broschyrer, tidningsartiklar och tv-debatter till kringvandrande röstfiskande parlamentariker som man stöter på på gatan. Förra veckan träffade jag en cyklande S-kandidat som delade ut flyers; hon blev besviken när jag berättade att jag endast kunde rösta på svenska parlamentariker.

Kanske inte så konstigt trots allt kan man tycka, att EU-valet uppmärksammas mer i EUs huvudstad än i EUs utmarker. Men visst är det ändå lite konstigt att det svenska grundmurade demokratiska systemet har så svårt att tänka europeiskt? Dels därför att EU-parlamentet är det enda sättet för EU-medborgarna att påverka EU-politiken mer direkt, men också med tanke på hur mycket makt parlamentet har inom EU (ännu större makt om det nya Lissabonfördraget antas).

Tyvärr finns det mindre roliga aspekter av den belgiska valrörelsen: den flamländska högern. Den har slagord som får Sverigedemokraternas budskap att låta som barnjoller. Huvudbudskapet tycks vara att lösa den ekonomiska krisen genom att begränsa invandringen och kasta ut alla invandrare ur Flandern. Stödet för detta ”Vlamse Block” är så starkt att runt en av fyra flamländare lägger sin röst på partiet.

Detta är en aspekt av Belgien som jag har svårt att förlika mig med. Som tur är märks det inte mycket av högerextremismen i Bryssel - de flesta Brysselbor som jag stöter på är både humanister, federalister och royalister.

På besök i EUs legoland

I Strasbourg ligger EU-parlamentets högkvarter nr 2. En vecka per månad invaderas staden av EU-parlamentariker och byråkrater som reser ner från Bryssel för att debattera, rösta och klubba beslut.

Att EU-parlamentet har två högsäten har kanske sina historiska och politiska skäl, men för en vanlig EU-medborgare ter det sig förstås obegripligt. Rent rationellt är det svårt att försvara denna månatliga flyttcirkus, och det bidrar knappast till att öka det allmänna förtroendet för EU hos gemene man.

I veckan besökte jag för första gången Strasbourg, för att bevaka parlamentsdebatten om EUs nya regler för industriutsläpp, och delta på mitt livs första s k trilogförhandling mellan rådet, EU-parlamentet och EU-kommissionen.

Det visade sig vara är en högst trivsam liten stad med sina korsvirkeshus, gotiska katedraler, ”flammenkeuchen”-pannkakor och futuristiska spårvagnar. Kanske är den lite väl tillrättalagd, lite som ett Legoland i full storlek.

Själva parlamentsbyggnaden ligger en bit från centrum och har en karaktäristisk arkitektur som för tankarna till planeter och himlakroppar. Det är stort, förvirrande och pampigt. I korridorerna vandrar delar av personalen omkring i svart frack, prydda med stora medaljer runt halsen.

Parlamentsdebatterna hålls i ett enormt mötesrum, ofta med förvånansvärt få närvarande ledamöter. Under omröstningarna fylls den stora salen till bristningsgränsen. Då ska alla parlamentariker vara på plats för att trycka på knapparna och rösta om oräkneliga förslag och yttranden, i ett lika välregisserat som för en utomstående svårbegripligt arrangemang. Ordförandeklubban och digitalklockan nyttjas flitigt, och texterna klubbas igenom med väldig fart.

Utanför plenum svärmar lobbyisterna. Den vanligaste strategin verkar vara att bjuda på kaffe i en närliggande cafeteria som kallas ”blomman” (benämnd efter en skrikig blommig heltäckningsmatta). Just denna dag hade många Parlamentariker med sig små Tibetflaggor för att markera sitt stöd för Tibets självständighet; tydligen var självaste Dalai Lama på besök i Strasbourg.