Inspirerande nyårslöften

Så var man tillbaks i  Bryssel efter en blöt och blåsig men skönt avslappnad jul- och nyårshelg i Sverige. Som vanligt är det lite segt att komma in i arbetslunken igen. Och medan USA fryser är vädret i Bryssel mycket milt, med 12-15 grader varmt under dagen.

När jag kom hem från jobbet idag berättade yngsta grabben (numera 6 år) glädjestrålande om tre viktiga nyårslöften (eller kanske snarare önskningar):

1. Jag önskar att jag får låna ett lamm.

2. Jag önskar att min pappa ska ha en bra födelsedag. 

3. Jag önskar att man slutar kriga.  

Dessa var omsorgsfullt nedskrivna och illustrerade på ett A4-ark som ser ut så här: 

Alla figurer är välgjorda, men favoriten är nog den glada pappan med en present i varsin hand.  

En inspirerande början på det nya året. 

As-regn, tant-troll och lamp-konspirationer

I morse regnade det för tredje dagen i rad, vilket är ovanligt. Sedan någon vecka har det också blivit lite för kallt för att cykla barbent till jobbet. Men - som jag brukar säga: om man inte gillar vädret i Bryssel, så gäller det bara att vänta en timma eller två så har det slagit om. Nu är det soligt igen, och på söndag utlovas en ny britt-sommardag med 20 grader och sol. 

Lillgrabben åker med bakpå cykeln till dagis varje morgon, och härom dagen konstaterade han mycket riktigt att vädret var "as-dåligt". Samtidigt var han lite fundersam över varför man egentligen uttrycker sig så - han visste att "as" betyder döda djur och förstod inte riktigt vad det har med väder att göra. Men sen kom han på det: eftersom det "as-regnar" så är vädret förstås "as-dåligt".

Tidigare på morgonen hade han kommit ut med ett brett leende från badrummet med tandborsten i högsta hugg, och avslöjade att han för första gången insett att det heter "TAND-troll" och inte "TANT-troll". Inte konstigt att det har varit svårt att övertyga honom om det rationella i att han måste borsta tänderna varje morgon och kväll bara för att undvika TANT-troll i munnen...

Den senaste veckan har jag sett flera intressanta bio-dokumentärer, från en filmfestival med miljötema ("Green Up")som pågår i stan. En av filmerna, "The Light-bulb Conspiracy", beskriver en företeelse som kallas "planned obsolescence" och handlar om produkter som medvetet manipuleras av producenterna för att bli obrukbara efter en kort tid, utan att kunna repareras.

Namnet på filmen kommer sig av glödlampor, som trots att de kan hålla mycket längre än standardtiden 1000 timmar, sedan länge har konstruerats för att inte kunna lysa längre än så. Tanken är att kunderna då måste köpa nya oftare, vilket förstås företagen (men inte kunderna, och definitivt inte miljön) tjänar stora pengar på.

Modernare exempel är skrivare som "går sönder" efter ett antal utskrifter; i själva verket sker detta genom en inbyggd elektronik-krets. Att reparera är inte att tänka på; det blir dyrare än att köpa en ny. Därför hamnar den istället på tippen - trots att den egentligen fungerar.

Även Apple pekas ut - flera av deras produkter går inte att byta batteri på, så när batteriet dör så är det bara att köpa nytt...

Hela filmen går att se gratis på nätet (endast några dagar till), och kan varmt rekommenderas. 

Kommissionen och livspusslet

Kommissionen har ett uttalat mål att förbättra möjligheterna att kombinera arbetsliv och familjeliv, vilket är bra både ur arbetsgivarens och arbetstagarens perspektiv. Ekvationen är enkel: bättre balans i "livspusslet" = lyckligare och friskare medarbetare = effektivare och lojalare medarbetare.

Framför allt har kommissionen på senare år förbättrat möjligheterna att arbeta deltid, ta föräldraledigt och jobba hemifrån. 37,5 timmars arbetsvecka är ett annat exempel (även om jag inte känner en enda kollega som inte jobbar långt över 40 timmar per vecka).

Det nya flextidsystemet, som över hälften av personalen har valt att ansluta sig till, är också ett led i att skapa förutsättningar för balans mellan arbete och familj. Enligt detta ska man vara på kontoret mellan 9.30 - 16.30; övrig tid kan man i teorin flexa ut om man har tillräckligt med flextid på kontot (dvs om man inte har akuta saker att uträtta vilket man i praktiken ofta har).    

Samtidigt kan man fråga sig vad dessa rättigheter faktiskt innebär i praktiken. När jag ser hur mycket tid vissa av kollegorna spenderar på kontoret, kan jag konstatera att flertalet inte tycks utnyttja dessa möjligheter. Det gäller - förstås - särskilt manliga kollegor.

Statistik från de lokala fackföreningar talar också sitt tydliga språk: andelen deltidsarbetande kvinnor på kommissionen är 85%, av kommissionens ca 4700 föräldralediga år 2010 var 80% är 80%, och av dem som har jobbar hemifrån är 67% kvinnor.

Ojämställt så det förslår alltså (men kanske inte så annorlunda jämfört med motsvarande statistik i Sverige?).

När det gäller flextiden, så tycks tillämpningen variera en hel del mellan - och t o m inom - de olika direktoraten. Generellt fryser största delen av den inarbetade tiden inne och tas aldrig ut som kompensation - detta eftersom man bara får flytta över maximalt 15 övrtidsstimmar från en månad till en annan.

Detta innebär enligt facket att kommissionsanställda jobbade hela 88 000 dagar "gratis" under 2010 - motsvarande 400 heltidstjänster.

Personligen tycker jag det ligger en del i fackens kritik, samtidigt som man tenderar att undervärdera individens egna ansvar för att se till att man kommer hem i tid på kvällen, ta ut den flextid man har rätt till eller begära den deltid/föräldraledighet som man har rätt till. Även som man.

Vissa kollegor klagar ständigt över att det är för mycket att göra och de ser för lite av vänner och familj, men de vågar (eller vill) inte ta strid för att utnyttja de möjligheter som faktiskt finns.

Min egen erfarenhet säger mig att även om arbetstempot ofta är högt så handlar det mycket om att prioritera rätt och framför allt att sätta tydliga gränser - både för sig själv och för cheferna - för hur mycket tid man faktiskt ska spendera på kontoret.

Allvetande

I morse argumenterade min 4-åriga grabb kraftfullt för att han inte behöver gå till skolan mer eftersom han redan "vet allt" och således inte behöver lära sig mer.

När jag frågade vad han vet så svarade han: "Jag vet att det har funnits dinosaurier, för man har hittat benen. Jag vet att träden ger oss syre så vi kan andas. Jag vet att solen är en eldboll. Och jag vet att Anakin Skywalker först var snäll och sen blev elak. Det räcker!".

Jag blev ganska svarslös inför denna (för en fyraåring) imponerande kunskap - och argumentationsteknik. Men släpade honom ändå till förskolan.

När argumenten tryter tar som bekant nävarna vid.

Fredagsmus

Sen fredags-eftermiddag på kontoret - som vanligt.

Nästan varje vecka sliter man ont för att hinna färdigt med det man anser att man borde ha gjort innan man äntligen kan ta sig hemåt för lite familjesamkväm på fredagkvällen. I Sverige har det numera blivit ett begrepp - "fredagsmys" (något som i belgien torde uppfattas som ganska okänt, eller rent av suspekt).

Fredagsmys finns t o m beskrivet på wikipedia. Och här finns lite udda varianter på temat.

Eller, som min tre-åring säger: Fredagsmus.

Nåväl, oavsett vad det kallas: nu är det äntligen bussen hem som gäller, för kvalitetstid med familjen.

Stol-gubben

Härom dagen vid frukostbordet frågade jag vad grabbarna ville bli när de är stora.

- "Batman!", förklarade lillgrabben utan att tveka (där han satt iförd både mask och slängkappa).

- "Polis, eller stol-gubbe", sa den äldre.

- "Stol-gubbe" sa jag, något förbryllad? "Vad är det??"

- "Jomen du vet, han som är så stark och kan flyga.

Jag begrep fortfarande inte.

- "Jomen Superman du vet. Han heter väl stol-gubben på svenska".

Äntligen fattade jag - Stålmannen. Hur dum får man vara?

Hörgrummade ånge!

Den populäraste sagofiguren hemmavid dessa dagar är utan tvekan Emil (i tuff konkurrens med Pippi).

Härom dagen undrade min äldsta om han kunde få sitta i "snickeboa" trots att han inte kunde komma på något bra hyss. Han tyckte att det verkade så mysigt.

Och i morse när minstingen ville kramas men upptäckte att jag var lite orakad så blev han mörk i synen och hojtade
- "HÖRGRUMMADE ÅNGE!! Du sticks!"

Så det var bara att plocka fram rakhyveln. Nu är kinden lenare än en barnar*v.

Om att lämna på dagis

Varje dag ska barnen ska lämnas på dagis innan kl 9, och mitt mål är att lämna minst 2 ggr i veckan om jag inte har tidiga morgonmöten ("tidigt" på EU-språk är kl 9). Det går oftast bra.

Ambitionen är att försöka göra dessa små projekt (som är logistiskt krävande eftersom jag måste åka både buss, spårvagn och tunnelbana) till en trevlig "utflykt", och se det som kvalitetstid med barnen istället för en stressig transportsträcka. Lättare sagt än gjort, där man står och trängs bland sura belgiska morgonpendlare - men oftast går det ganska bra. En favorit är att berätta påhittade sagor om drakar, troll och häxor och annat skoj på vägen.

Sannolikt inspirerad av en sådan saga, pekade min 5-åriga grabb i morse plötsligt på en äldre herre som stod en bit bort och informerade både mig och resten av bussen om att "gubben har en lika stor näsa som en häxa!". Då känndes det skönt att vi talar ett språk som inte är mainstream i Europa.

Men jag måste erkänna att gubben hade en osedvanligt stor kran. När grabbarna blir större ska jag lära dem några visdomsord från min egen far som han i sin tur fick från sin pappa: "Det är inget lyte att ha ett stort snyte - det är värre skam att gå näslös fram!".

Att hämta barnen är värre. Belgiska dagis stänger kl 15 (eller kl 12 på onsdagar) och det hör till undantagen att man kan komma ifrån så tidigt från jobbet. Inte undra på att det finns så många hemmafruar i Belgien - och så få hemmapappor. (Här kan man läsa om mitt eget hemmapappaprojekt i Kap Verde 2006-2008).

Gubben som BESTÄMMER

Hur förklarar man för sin 5-åring att man måste tillbringa alla veckodagar på jobbet, och ibland dessutom jobba övertid, bli försenad, eller åka på tjänsteresa?

Den som har försökt vet att det inte är inte lätt. Att t.ex. säga att man måste förbereda ett förhandlingsmandat om en adhoc-grupp om rättvis fördelning av genetiska resurser inför Coreper duger inte riktigt.

Istället försöker jag med något lite mer konkret, t.ex. att jag måste gå till jobbet för att göra luften renare att andas, eller för att fiskarna i havet ska må bättre. Abstraktionsgraden är dock fortfarande lite väl hög.

Den förklaring som fungerar bäst är istället att jag blir ”tvingad” att gå till jobbet av ”Gubben som Bestämmer” (dvs chefen). Det förstår min femåring mycket bra, för han drar en direktparallell till att han själv ofta tycker sig tvingas till vissa saker som att sätta på sig kläder, sluta se på TV, gå till skolan eller äta upp sin mat. Om han har en Gubbe som Bestämmer (dvs jag) så kan förstås också pappa ha det.

På senare tid har grabben hittat en plastklädhängare som har blivit en ny favoritleksak. Med denna i näven blir han "Kapten Krok" (inspirerad av filmen Peter Pan). Och då är det han som är Gubben som Bestämmer.

Världens ballaste firre

Grabbarna är fortfarande oerhört fascinerade av vattenlevande djur.

Yngsta killen, nu 2 1/2 år, har fått en en ny favoritfisk: ballakudan.

Den är helt enkelt JÄTTE-LOLIG, säger han.

Att drömma om drakar

Äldsta grabben brukar ibland berätta för mig om sina mardrömar, som ofta handlar om otäcka drakar i en eller annan form. (För att råda bot på detta brukar jag numera hitta på en godnattsaga varje kväll om den snälla rosa draken Molobrakos som inte kan spruta eld.)

För egen del var det länge sen jag hade mardrömmar om "riktiga" drakar. Nyligen drömde jag om att jag skulle hålla en viktig presentation för EUs mäktiga Coreper-ambassadörer under det svenska EU-ordförandeskapet.

Presentationen skulle handla om EUs arbete med hållbar utveckling, och jag hade förberett mig till tänderna. Strax innan det viktiga mötet upptäckte jag dock att mina anteckningar var borta, och när jag efter ett febrilt letande äntligen hittade dem så insåg jag till min förskräckelse att mötet redan hade börjat.

När jag väl anlände så satt alla drakarna, förlåt ambassadörerna, och väntade på mig. Jag fick ett skarpt ögonkast från den största av drakarna, jag menar chefen, och just när jag skulle påbörja min presentation så ställdes jag plötsligt inför en helt oväntad fråga om Italiens budgetunderskott.

Jag insåg snabbt att jag inte hade minsta aning om vad Italiens budgetunderskott hade med saken att göra, och plötsligt visste jag inte ens vilken dagordningspunkt som diskuterades, eller om jag var på rätt möte. Just när jag skulle slå på mikrofonen och bli uppäten av alla drakarna, förlåt göra bort mig inför alla ambassadörerna, så vaknade jag - alldelels kallsvettig.

Frågan är vilka drakar som är otäckast.

Ont i bollibompan

Yngsta grabben (nu två och ett halvt) undrade nyss om någon hade "ont i bollibompan"? Vet inte riktigt vad han menade, men det låter faktiskt lite snuskigt på något vis.

Idag första dagen på kontoret; prioritet nr 1 var att städa skrivbordet och hyllorna vilket inte gjorts på minst ett halvår, prio 2 var att få grepp om spanjorernas ordföranskapsprogram. Redan imorgon på årets första Corepermöte ska man diskutera hur EU ska gå vidare under våren för att följa upp Köpenhamnsmötet.

The King of the World...

Röd dag i Belgien idag. En välbehövlig långhelg med relativt lite jobb för en gångs skull, innan det kör igång igen på allvar med förberedelserna inför kommande miljöministermöten i november och december. Underbart att få spendera lite extra tid med barnen.

Äldsta grabben fick en cool läderlappen-kostym att klä ut sig i inför halloween-firandet i skolan i fredags, och har haft på sig den från morgon till kväll varje dag sen dess. Fast det är bara på låtsas, föräkrar han. Och läderlappen (eller "Batman", som han hellre säger) är inte särskilt elak. Bara lite! Dessutom har han fått ett riktigt genombrott när det gäller att läsa. 4 1/2 år gammal kan han tack vare dinosaurieintresset läsa även komplicerade ord såsom "pteranodon" och "triceratops". Ord som jag knappt kan läsa själv.

Sen har vi lillgrabben, som går omkring och är allmänt oemotståndligt gullig och charmig. Drygt två år gammal, beter han sig ungefär som en toddler-version av Leonardo Di Caprio i "Titanic" ("I'm the King of the World!", ni vet). Allt är möjligt, inget är tråkigt, allt ska testas.

 Han gör nya miner med hela kroppen och lär sig nya sånger och uttryck nästan varje dag. Han har också börjat snurra in vänster pekfinger i sin lintott tills det blir en tjock rasta-fläta som står rakt ut och är nästan omöjlig att reda ut. Extra effektivt på lördagar när man får lördagsgodis och därmed kan blanda in lite seg sockerlösning i burret.

Bil eller haj?

Yngsta grabben utvecklas i rasande takt. Just nu är det språk och kommunikation som exploderar. Han härmar allt och alla, både ljud och gester.

Intressant nog tycks han dela in allting i tre huvud-kategorier: Nam-nam (mat), Bil och Haj. Alla saker kan på något sätt beskrivas med dessa tre ord. Så fort han ser ett överflygande flygplan så pekar han ivrigt och ropar "HAJ!". Man undrar just varför han har fastnat för detta ord; möjligen har filmen Nemo något med saken att göra.

"Boll" är ett annat favorit-ord, och en klar favoritleksak. De flesta barn lär ha kramdjur i sängen - inte vår grabb. Han vill ha bollar att krama på istället (vilket skapar lite problem ibland, eftersom bollar har en tendens att ramla ur sängen mycket lättare plyschdjur).

Idag tog jag jag med honom till tennisbanan, men det blev inte så lyckat. Tennisklubben har sex intilliggande tennisbanor och han blev alldeles vild är han såg så många bollar på en gång. Ville vara bollkalle på alla banorna samtidigt. De andra spelarna tyckte det var rätt gulligt - i några sekunder.

Så det blev lekparken istället.

Goddag yxskaft - om att klyva ett vedträ

I Belgien är annandag pingst fortfarande allmän helgdag. Jag passade på att ta några dagar extra och besöka sommarstugan i Sverige; en kort andningspaus innan allvaret tar vid - på fullaste allvar.

Vi har turen att få njuta av osedvanligt fint pingstväder i Sverige, med strålande sol och redan 22 grader i vattnet. Frukost på soldränkt veranda, heldagar vid bryggan, massor av tid med barnen, äkta finsk vedbastu och härliga grillkvällar (och - för säkerhets skull - genomgång av dagens mailskörd från jobbet via nya 3G-mobilen varje kväll).

Väl investerad fritid med familjen, inför all övertid som väntas det närmaste halvåret.

En klar favoritsyssla på landet (förutom bastubadning) är att hugga ved. Detta har för mig rent terapeuitiska, för att inte säga meditativa, inslag. Att klyva en rejäl kubbe, att se högen med runda stora trän minska medan högen med små kluvna trän ökar, att bygga en rejäl vedstapel, att med egna händer göra om vindfället till förnybart bränsle, är extremt givande. Alla som har prövat lär veta vad jag talar om.

Aktiviteten är fundamentalt annorlunda från det man är van vid från jobbets vardag där man vänder papper, skriver rapporter och läser email. Resultatet är omedelbart, nyttan konkret, välmåendet direkt.

Kanske är vi genetiskt programmerade till att trivas med vedhuggning. Vedhantering är historiskt sett nära kopplat till eld, och därmed till överlevnad. Tillgång till torra vedträn måste förr i någon mån ha varit nära kopplat till välstånd och och säkerhet. Utan ved, ingen värme, och utan värme (åtminstone i kalla Norden), inget liv.

Idag handlar vedhuggnig mindre om överlevnad, men fascinationen finns kvar - för yxans smäckra linjer och imponerande kraft, för hugg-teknikernas olika effekter, och för konsten att få en vedstapel att vara både funktionell och rent av vacker. Rejäl motion får man på köpet.

Vedhuggning är något som alla borde få prova på då och då. Utbrändhet skulle kunna ersättas av vedbränsleproduktion.

Om att dela sked

Igår delade jag sked med lillgrabben när vi båda åt efterrätt.

Det var ingen bra idé. Han hade feber.

Och nu har pappa också hög feber. Har legat utslagen sen lunchtid, och missade just ett viktigt kvällsmöte med EU-parlamentet om sälförordningen. Tryckte just i mig amerikansk dundermedicin och mår nu aningen bättre.

Under det svenska EU-ordförandeskapet finns det knappast uttrymme för att vars sjuk.

Då är det nog bäst att jag och minstingen använder varsin sked.

Nattmanglingar

Jag förhandlar inte bara på dagen, utan också på kvällen, när äldsta grabben ska lägga sig.

Vi har nämligen i detta fall helt motstående intressen. Han vill gärna att man sitter kvar vid sängkanten tills han somnar, medan jag tycker att det är viktigt att han klarar av att somna helt på egen hand.

För att lösa detta dilemma har vi utvecklat en liten förhandlingsrutin, som faktiskt fungerar utmärkt för oss båda. Det börjar som regel med att han ger ett första förhandlingsbud, oftast "10" (för säkerhets skull visar han hur mycket det är med båda händernas fingrar). Detta symboliserar alltså 10 minuters (ungefär) sittande bredvid sängkanten.

Mitt förhandlingssvar blir då "3" (tre fingrar i luften!).

Hans svar blir då "7" (sju spretiga fingrar), varpå jag lägger mitt nya bud: "4". Då säger han slutligen "5", vilket jag brukar gå med på. Sen väntar jag fem minuter innan jag går, och han somnar in ensam, glad och nöjd.

Även minstingen (1,5 år) som ligger i sängen bredvid har så smått börjat begripa vad det handlar om. Så han brukar numera också vifta med en massa fingrar i luften när han ska till att sova.

Jag är övertygad om att de båda kommer att bli mycket slipade förhandlare som vuxna (om de så vill). Det ska börjas i tid.

Sol i Bryssel

Bryssel på vintern är raka motsatsen till vårt tidigare hem i Kap Verde, där solen skiner dag in och dag ut, nästan året om.

Idag kunde vi i varje fall njuta av vårens första riktigt soliga söndag, efter en lååång period av regn och rusk.

Jag och äldsta grabben tog en tur till närliggande Bois De La Cambre för att åka trehjuling, mitt bland leende Brysselbor som spankulerade, cyklade, eller t o m jonglerade sig fram i parken, ofta gnagandes på en typisk gauffre (våffla).

Grabben var så förundrad över det nya naturfenoment att han ställde frågan "Pappa varför flyger solen?"

Vad svarar man på en sån fråga?

Jag tog den enkla varianten denna gång: "För att den vill!".

Rymdfysiken får komma senare.

Spring i benen

Äldsta grabben har hittat sin första favorit-poplåt: "Hot n' cold" av Katy Perry (fast han kallar låten för "change your mind"). Vi har laddat ner den till Iphonen och det har blivit en del av kvällsrutinen att dansa till denna innan han går och lägger sig.

Han sjunger glatt med i texten:
You change your mind
Like a girl changes clothes
Yeah you, PMS
Like a bitch
I would know
Han pratar förstås inte engelska, men uttalet är klockrent - särskilt uttrycket "like a bitch"... Och när refrängen börjar så springer han runt runt i rummet som en vettvilling. Ofta följer lillbrorsan honom hack i häl så gott han kan på stultiga ben.

Omöjligt att inte skratta åt detta. Sann livsglädje.

Jag var emellertid ganska förundrad över denna form av "spring-dans", ända tills jag såg videon. Då förstår man bättre.

Klant kan du vara själv!

Ännu ett miljörådsmöte är över (här kan man läsa mer om det). Det höga arbetstempot mattas dock inte för det, klimatförhandlingarna fortsätter inför det nu helt avgörande mötet med Europeiska rådet i slutet av veckan, och (för min del) handlar det om intensiva slutförhandlingar med parlamentet om EU-regler för bekämpningsmedel.

Belgien är underligt på många sätt. Bland det knepigaste tycker jag är tvåspråkigheten och all den politik som ligger inbäddad i detta. Själv pratar jag förstås mest franska (Bryssel är till 4/5 franskatalande) eller engelska men i vardagen är det oundvikligt att snappa upp ett och annat holländskt ord också.

Ett av de roligaste - och vanligaste - holländska uttrycken är "beste klanten". Att jag sedan länge insett att det betyder "bästa kund" (det heter ju "client" på både engelska och franska) hjälper inte - jag hajar till varje gång jag läser och känner mig spontant lätt förolämpad: "Hallå eller?! Klant kan du vara själv!".

Faktum är att holländskan nog ligger ganska nära svenskan. Det märks särskilt när man läser holländsk textning på TV, som svensk förstår man säkert ungefär hälften av skriven holländska. Även om man knappt begriper ett ord när man hör det talade språket.

Appropå TV så har vår minsting tagit ett avgörande kliv på utvecklingsstegen: han har lärt sig hantera fjärrkontroller. Så fort han får syn på en fjärrkontroll så kastar han sig över den och börjar fingra på knapparna. En fjärris i varje hand ska det vara - minst. Han vet också att man måste rikta den mot apparaten för att det ska bli nåt. Vilket han gör med en sprudlande glädje och stor förväntan. Man vet ju aldrig riktigt vad som händer...

Han kommer att bli en fantastisk zappare när han blir stor.