Om sista rådsmötet och om modernt julfirande

Det blev en "grå" jul i Bryssel. Snön som kom strax innan jul (se nedan) har slaskat bort.

Nu är både julen och ordförandeskapet (om några få dagar) över, vilket känns underligt. Rentav lite tomt. Det har varit så intensivt ända in i det sista, och det känns ovant att inte ha något nytt möte att planera inför (det gör nu istället våra spanska kollegor).

Även det sista miljörådsmötet gick helt enligt planritningarna, och de båda frågor som jag har haft huvudansar för att förhandla fram (resolutionerna om biologisk mångfald och kombinationseffekter från kemikalier) gled igenom helt utan överraskningar. Här kan man läsa mer om resultatet i stort, och även se den efterföljande presskonferensen. Misslyckandet i Köpenhamn satte naturligt nog sin prägel på mötet; miljöministern tog själv bladet från munnen och kallade Köpenhamnsmötet en "disaster" inför samlade mediarepresentanter.

Eftersom rådsmötet hölls så sent som den 22 december, valde vi att inte stressa iväg till Sverige för julfirande utan höll oss kvar i Bryssel, tillsammans med tillresta svärföräldrar. En särskild utmaning detta år var om vi för första gången skulle satsa på tomte eller inte. Att "lura" barnen att det finns en tomte har jag inga problem med; tomtesagan är inte sämre än andra barnsagor. Däremot kan man se tomten som en del av en större julhysteri som enligt min mening helt har spårat ur på senare tid, i varje fall i västvärlden.

Varje år (tydligen även i år, krisen till trots) slår julhandeln nya rekord, och allt fler onödiga prylar delas ut till folk som redan har allt de behöver - och mer därtill - materiellt sett. Köphetsen medför inte bara onödig konsumtion och en enorm köpstress (och trängsel) dagarna innan julhelgerna, utan också att barnen tidigt konditionaliseras till konsumtionssamhällets materialistiska värderingar, till bortskämdhet och orimliga materiella krav. Hur många gånger slutar inte vårt moderna julfirande med besvikelse i någon form, baserat på otillräcklighet och/eller orealistiska förväntningar (och helt bortsett från att hustru- och familjemisshandeln också ökar markant över julhelgerna).

Kanske kunde julen ha sina poänger förr i tiden när många familjer hade det knapert, innan globaliseringen och den ständigt växande ekonomin ledde till att även en vanlig barnfamilj har tillgång till nästan allt, nästan alltid. Själv har jag många positiva minnen från barndomens julaftnar. Men jag slår ifrån mig mot julfirandet i dagens överflödssamhälle, med dess inriktning på ständigt fler och dyrare klappar. Vi har för länge sen uppnått en mättnad; mer och "finare" är inte längre bättre.

Trots detta så blev det faktiskt tomte i år, för barnens skull. Grannen ställde vänligt upp, och äldsta grabben blev mycket konfunderad när han konstaterade att tomten nog faktiskt var en "tant med konstig röst". (Som jämställdhetsivrare blev jag mycket förtjust i att tomten faktiskt var en utklädd kvinna denna gång - även om jag skam att säga själv utgick från att det var den manliga grannen som skulle komma). Därutöver införde vi några enkla regler mot masskonsumtionen: Endast enstaka paket till de vuxna, sammanlagt max ett 15-tal till de små, men däremot obegränsat med goda saker att äta och med pussar och kramar. Planen fungerar utmärkt; inte en enda tår fälldes!

Men om denna strategi verkligen håller för kommande års julfirande vete tomten.

(För tre år sedan bloggade jag om julfirandet i Kap Verde, med ett annorlunda perspektiv men med liknande slutsatser).

Cocktaileffekter

Igår ledde jag EU-förhandlingar om ett ministeruttalande om kombinationseffekter av kemikalier. Intressant och högaktuellt ämne, som handlar om hur EU ska kunna angripa problemet med att flera kemikalier, som var för sig ligger under EUs risknivåer, tillsammans man skapa en "cocktaileffekt" med skadlig inverkan på såväl människa som natur. EU har sedan några år en stark generell kemikalielagstiftning på plats som kallas REACH, men den bygger på principen att utvärdera kemikalie för kemikalie vilket alltså inte beaktar eventuella kombinationsffekter.

Det är danskarna som har bett det svenska ordförandeskapet att ta tag i denna fråga, vilket vi nu gör med stort allvar.

Intresset är som sagt stort, och jag kontaktas ofta av både folkrörelseorgansiationer och journaliser för att berätta om initiativet. Aktuellt hade ett långt inslag om denna fråga för några dagar sedan.

Förhandlingarna går riktigt bra, och vi har redan nu nästan uppnått enighet om en text som ska antas på miljöminstermötet i Bryssel den 22 december. Huvudbudskapet är att fråga är viktigt men hittills förbisedd inom EU, och att EU-kommissionen därför bör analysera hur cocktaileffekterna hanteras i EUs lagstiftning och återkomma med konkreta förslag om vad som behöver göras under 2010 och 2011.

Förkylt

Söndagspasset har just startat. Är dunderförkyld och går på alvedon och nässprey.

Klart dålig timing eftersom jag ska leda EU-förhandlingar om minskade CO2-utsläpp från lätta lastbilar och om en ministerdeklaration om kombinationeffekter från kemikalier imorgon.

Uppkopplade

Ännu en maratonförhandling i Coreper i fredags. Hela klimatpaketet förhandlades, liksom en rad andra frågor. Mina egna punkter handlade om koldioxid från bilar, en deklaration om GMO och en om hållbara konsumtions- och produktionsmönster, och om bekämpningsmedels-förordningen. Min sista punkt blev klar 03.15 på morgonen (och då fanns det fortfarande flera andra frågor kvar på Coreperagendan att klara av).

Har inte sett mycket av barnen på sistone. De känner knappt igen mig längre.

Äntligen har vi fått fungerande internet i vårt hus, efter många turer med Belgacom. Trådlöst, digital-TV, IP-telefoni, hela kittet. Det är underligt hur mycket sinnesro detta har givit mig; bostaden känns inte komplett utan IT.

Att man kan bli så beroende av något som inte ens existerade för 10-15 år sedan.

Färglös, halogenerad och alifatisk

Att ta bort färg är inte lätt. Det vet alla som har försökt. Det krävs ofta starka kemikalier och/eller tryck och värme.

Idag förehandlade vi ett förslag från Kommissionen om att (med vissa undantag) förbjuda diklormetan – ett synnerligen osympatiskt ämne som i min bakgrundsdokumentation beskrivs som en ”färglös, halogenerad och alifatisk kolvätesförening med en stickande eterliknande eller mild, sötaktig lukt” som ger ”toxiska verkningar på centrala nervsystemet”. Ämnet används främst som läkemedel, lösningsmedel, färgborttagningsmedel och lim.

I Sverige är diklormetan totalförbjudet sedan länge (1996), och det finns en hel rad alternativa produkter som kan användas för färgborttagning (exempelvis här) med mindre risk för hälsa och miljö.

I EU-parlamentet är svensken Carl Schlyter (MP) rapportör. Han föreslår också ett totalförbud mot användning av DCM, och har fått stöd av parlamentets miljöutskott.

I rådsarbetsgruppen råder däremot än så länge delade meningar – flera länder är emot ett fullständigt förbud och vill ha generella undantag för industrier och s k professionella användare, förutsatt att det finns skyddsutrustning mm.

Sverige gör gemensam sak med danskar, tyskar och österrikare och försöker liksom Schlyter få till stånd ett totalförbud.

Hur det går är svårt att sia om, men det känns roligt att förhandla en fråga vars utfall kan rädda både liv och hälsa, där vi i Sverige och Danmark har gått före och visat att det faktiskt finns ekonomiskt gångbara alternativ som är bättre ur miljö- och hälsosynpunkt.