Nytt miljöhandlingsprogram för EU på gång

Just nu pågår ett intensivt arbete inom miljödirektiratet för att ta fram ett nytt övergripande miljöhandlingsprogram för EU. Nuvarande handlingsprogram - som antogs under det första svenska ordförandeskapet 2001 och är det sjätte i ordningen - sträcker sig till 2012.

Det sjätte miljöhandlingsprogrammet har på många sätt haft stor betydelse som styrinstrument för EU:s miljöpolitik. Det innehåller t.ex. ett mycket ambitöst miljökvalitetsmål för luft, innebärande att luftutsläpp inte får ha väsentliga negativa effekter på miljö och hälsa. Målet konkretiserades senare i EU:s tematiska strategi för luftföroreningar och flera nya och reviderade EU-direktiv, och är i hög grad fortfarande vägledande för EU:s luftvårdspolitk.

Förväntningarna på det nya sjunde miljöhandlingsprogrammet är enorma. Miljörådet antar rådslutastser i frågan idag - trots att förslaget inte är färdigt ännu. Även EU-parlamentet har antagit en resolution, och miljörörelsen är förstås aktiva i frågan. De flesta verkar vilja att kommissionens ska föreslå en ny och mycket ambitiös "masterplan" för EU:s miljö den kommande 10-årsperioden.

En av mina mer spännande arbetsuppgifter på enheten har varit att läsa och kommentera några av utkasten till det sjunde miljöhandlingspogrammet. Den slutliga utformningen av förslaget är fortfarande under vardande, och kollegorna skulle nog inte bli särskilt glada om jag avslöjade alltför mycket om innehållet i detta forum (däremot har kommissionen haft en bred internet-konsultation om det nya programmet där alla som ville kunde komma med synpunkter och bidrag). En sak är dock säker: uppgiften att skriva ett nytt program som bevarar de viktigaste delarna av det nuvarande men som samtidigt är både ambitiösare och kortare, mer fokuserat och prioriterat, är inte lätt.

Enligt tidsplanen ska kommissionens förslag läggas fram i november. Därefter ska det förhandlas med både rådet och parlamentet. Det finns säkert anledning att återkomma längre fram på detta tema.

EU mot minus 30%?

Klimatdebatten går fortfarande på tomgång efter Köpenhamn, och mediahypen är defintivt över – åtminstone för denna gång.

Det innebär förstås inte att klimatförändringarna har avstannat.

Nya klimatkommissionären Connie Hedegaard gör sitt bästa för att hålla trycket uppe. Hon försöker nu övertyga sina kommissionärskollegor om att kommissionen ska föreslå att EU ökar sina utsläppsminskningar av klimatgaser till 2020 från minus 20% till minus 30%, utan krav på omvärlden att göra motsvarande.

I ett läckt utkast till kommissionsrapport hittar man övertygande argument för en tuffare klimatpolitik. Den ekonomiska krisen har lett till kraftigt minskade utsläpp vilket gör att EU redan är på god väg att uppfylla -20%-målet. Kostnaden för att gå till -30% beräknas kosta 81 miljarder euro, vilket endast är 11 miljarder mer än vad EU-länderna var beredda att betala 2008 för att gå till -20% (från högre utsläppsnivåer än idag).

11 miljarder euro – det är t.ex. bara en tiondel av det stödpaketet på 110 miljarder euro som Grekland nyligen beviljades.

Dessutom skulle en minskning med -30% få många andra positiva effekter, i form av fler jobb, förbättrad luftkvalitet, bättre innovationsklimat för företagen och ökad energisäkerhet genom minskat oljeberoende.

Ytterligare ett viktigt argument är att en tjugoprocentig minskning det under närmaste årtiondet kan leda till att det blir mycket dyrt att nå det långsiktiga utsläppsmålet på -85% till 2050. Ur ekonomisk synpunkt är det bättre att jämna ut utsläppsminskningarna över en längre period vilket skulle innebära ett större åtagande fram till 2020.

Delar av näringslivslobbyn protesterar högljutt och menar att ett unilateralt 30%-mål skulle slå hårt mot EUs tunga industri. Flera medlemsländer med Italien och Polen i spetsen lär tveklöst hålla med. Andra, såsom Sverige och Tyskland, är inne på samma resonemang som Hedegaard.

Milljörörelsen å sin sida hävdar att varken -20% eller -30% är tillräckligt. För några dagar sedan hade jag besök av lobbyister från miljöorganisationen Jordens Vänner som i en egen rapport argumenterar för en minskning på -40% till 2020.

Vi får se vilka argument som väger tyngst när kommissionen lägger fram slutversionen av rapporten i slutet på maj. Därefter väntar en tuff diskussion i ministerrådet, kanske på statschefsnivå. Klimatdebatten är långt ifrån över – även om den har tagit en liten paus.

För en bättre miljö!

DN hade idag ett lite ovanligt miljöbudskap från något så fint som en psykosyntesterapeut. Läs artiklen här.

Hmmm... Detta kanske kan bli ett intressant svenskt miljöinitiativ i EU under vårt kommande ordförandeskap...

Framtiden för EU:s industri

När miljödebatten inleddes på 60-talet, var det främst industriutsläppen som stod i fokus. Stora bolmande skorstenar från smutsig industri ledde till fiskdöd, försurning, stendammlunga, skogsdöd. Ibland sägs det att de stora punktutsläppens tid är över, att nutidens miljöproblem kommer från små diffusa utsläpp som bilar, tvättmaskiner och hushållskemikalier.

Detta är dock en sanning med modifikation. Industriutsläppen har förvisso minskat kraftigt, men står fortfarande för en väsentlig andel av miljöproblemen.

En stor del av min arbetstid viks nu åt EU:s nya industridirektiv (IPPC), som vid sidan om klimatet kanske den allra viktigaste aktuella miljöfrågan som just nu förhandlas i EU. Lagstiftningen omfattar över 52 000 industrianläggningar i EU, varav ca 2000 i Sverige: Sammanlagt står dessa anläggningar för 83% av EU:s svavelutsläpp och 34% av kväveutsläppen.

Kommissionens förslag går ut på att slå ihop, harmonisera, förenkla och stärka EU:s regler för tillståndsprövning av alla EUs större industrianläggningar. Reglerna omfattar utsläppsnivåer, avfallshantering, energieffektivitet, industriolyckor och återställning efter nedläggning.

Förra veckan deltog jag på inte mindre än fyra möten om IPPC, varav ett reguljärt förhandlingsmöte, två möten med en s k ”likeminded-grupp” (som har ett gemensamt intresse av att det blir ett ambitiöst direktiv) och ett med amerikanska handelskammaren. De senare var påtagligt oroliga för att regelverket skulle bli alltför strikt.

Förhandlingssituationen är komplicerad, där särskilt många av de nya medlemsländerna opponerar mot den höga ambitionsnivån i kommissionens förslag. Debatten handlar bl.a. om hur man ska försäkra sig om att alla industrier använder sig av bästa möjliga teknik (s k BAT), när de nya och striktare utsläppsgränserna för stora energianläggningar ska börja gälla, och om man ska utöka omfattningen till att omfatta också mindre förbränningsanläggningar.

Med tanke på att många av industrierna i forna Östeuropa (särskilt kraftstationer) är gamla ineffektiva och smutsiga kvarlevor från Sovjettiden så kan man ha viss förståelse för deras invändningar. Samtidigt tycker jag att argumenten i många stycken känns gammalmodiga – ”förslaget fördjupar den ekonomiska krisen”, ”kommissionen underminerar industrins konkurrenskraft”, och ”först tillväxt, sen miljö”.

I själva verket är det tvärtom. Kommissionen har räknat ut att förslaget om det genomförs leder till en samhällsekonomiskt nettovinst på hela 7-28 miljarder euro – exklusive ekonomiska vinster av minskad försurning (som är svåra att beräkna). 13.000 - 125.000 för tidiga dödsfall kommer att undvikas. 200 miljoner euro/år sparas direkt för industrin i form av minskade administrativa kostnader. Dessutom medför förslaget på sikt globala konkurrensfördelar för EU genom utveckling av ny miljöteknik, något som kommer att vara en fördel när länder som Kina, Brasilien och Indien med största sannolikhet skärper sin miljölagstiftning i framtiden. Den ekonomiska krisen utgör snarare än möjlighet istället för ett hinder, eftersom de stora statliga krispaket som nu pytsas ut för att stimulera omstrukturering kan användas för att gynna ny smart teknik – till gagn för både hälsa, miljö och långsiktig ekonomisk tillväxt.

Kanske handlar det om en sista strid mellan gammal förlegad industripolitik och ett nytt modernt, högteknologiskt och resurseffektivt samhälle. En sak är dock säker: många förhandlingsmöten återstår innan vi vet vilket synsätt som kommer att dominera EU:s framtida industripolitik.

Att kalka för livet

Många anser – möjligen med viss rätt – att vi brysselbyråkrater riskerar att tappa kontakten med det ”verkliga” Sverige och det som händer på lokal och regional nivå.

För att motverka detta brukar jag så långt möjligt ta emot besökare från svenska kommuner och regioner på representationen, men också vid tillfälle delta på miljökonferenser på olika håll i Sverige för hålla mig bättre ajour med den svenska miljödebatten. Dessutom ser jag det som min plikt att försöka bidra till att öka kunskapen och förståelsen för EU i Sverige.

I samband med en planeringsövning på departementet nyligen så passade jag således på att gästföreläsa om EU:s försurningsarbete vid miljökonferensen ”Halland kalkar för livet” i Västsverige. Konferensens uppmärksammade 30 års kalkningsarbete för att motverka försurningen, och det blev en inspirerande och lärorik övning. En lång rad kalkningspionjärer fanns på plats och beskrev målande hur man lyckats rädda tusentals sjöar och vattendrag från försurningsdöden – allt från de första trevande experimenten med tryckslangar, gasmasker och flyt-traktorer till dagens omfattande helikopterkalkning. (Här kan man läsa mer om konferensen).

Kalkningen är ett bra exempel på ett banbrytande och framgångsrikt miljöarbete. Ändå kommer det inte att räcka, om inte utsläppen av svavel, kväve och ammoniak pressas ner ytterligare – något som bara kan ske genom ett effektivt internationellt miljösamarbete. Med kalkningskonferensen i ryggen känns EU:s fortsatta försurningsarbete med IPPC och den kommande revisionen av takdirektivet än viktigare.

MAY eller SHALL?

Jag glömmer aldrig när jag som barn i början av 80-talet deltog i demonstrationer mot hormoslyrbesprutning på de värmländska kalhyggena. En liten skara modiga miljöaktivister spände upp färglada paraplyer och flaxade med armarna när flygplanet dök upp i horisonten; om det fanns människor på området var fick planet nämligen inte spruta utan tvingades vända om (här finns en mer målande beskrivning av detta).

Demonstrationerna fick stor uppmärksamhet i media och bidrog direkt till att hormoslyrbesprutning sedermera förbjöds. Idag anser alla, inklusive skogsnäringen, att besprutningen var en utomordentligt dålig idé både i ett miljö- och hälsoperspektiv men också rent ekonomiskt.

Anledningen till att jag kom att tänka på denna händelse är att rådet och parlametet igår kom överens om ett viktigt EU-förslag om bekämpningsmedel. Frågan var både politiskt och tekniskt komplicerad, och EU-parlamentet hade över 200 ändringsförslag för lagförslaget.

Det har således varit mycket slit att få ihop detta, och Sverige har med sin långa erfarenhet med nationella regler och förbud om kemikalier och bekämpningsmedel spelat en alldeles särskild roll i förhandlingarna. Ordförandeskapet var mycket tacksamma för underlag i form av bra kompromissförslag och teknisk expertis.

För min del kom jag in sent i förhandlingarna och det har varit en rätt stor utmaning att sätta sig in i alla detaljer.

Den sista knäckfrågan handlade om huruvida det skulle stå "may" eller "shall" i en av artiklarna. Hela förslaget höll på att gå till förlikning bara för att man inte kunde komma överens om detta.

Förhandlingarna var som sagt komplicerade, men slutkompromissen på denna del blev ganska enkel (som inbiten förhandlare skulle man nästan säga vacker): "shall" gäller för första delen av artikeln, "may" för den andra.

Här kan man läsa mer om överenskommelsen.

My lips are sealed

Stort EU-toppmöte i Bryssel idag: våra politiska ledare ska tala finansoro, klimatpaket och Georgienkris. Det innebär paradoxalt nog en något lugnare tillvaro för oss som inte är direkt berörda av toppmötet; alla andra möten på rådet är inställda och man får äntligen lite tid att städa undan diverse surdegar på kontoret, och förbereda sig inför nästa veckas miljöministermöte i Luxemburg.

Som miljöförhandlare får man vara beredd på att sätta sig in i och driva de mest oväntade frågor. På mitt bord ligger nu ett förslag att förbjuda all handel med sälprodukter, såvida inte jakten uppfyller en rad långtgående djurskyddskrav. Sverige är (tillsammans med Finland) ett av få EU-länder där man bedriver viss säljakt, och för en gångs skull ställer sig nu Sverige på barrikaderna mot en ny miljölagstiftning istället för tvärtom som det brukar vara.

Så nu blir min uppgift att försvara svensk säljakt! Faktum är dock att den svenska positionen är ganska rimlig; förslaget från EU-kommissionen är utformat för att försvåra för den oetiska säljakt som bedrivs utanför EU:s gränser, men tyvärr skapar det samtidigt problem för den begränsade och kraftigt reglerade och kvoterade skyddsjakt på säl som bedrivs i Sverige för att minimera sälarnas skador för fiskenäringen. Mindre än 100 sälar skjuts årligen i Sverige, medan den kommersiella jakten i t.ex. Kanada omfattar ca 300.000 djur. Det knepiga i sammanhanget är också att EU inte har rätt att reglera jakten som sådan, utan endast själva handeln med sälprodukter. Man kan alltså mycket väl fortsätta jaga säl i Sverige, men utan att ta vara på köttet, huden och oljan. Nog är det lite snett.

Frågan är extremt politiskt laddad; sälar är söta och många väljer ett helt svartvitt perspektiv: all säljakt anses för vara ond, grym och onödig (utom då för inuiter som ges ett carte blanche undantag). Alla har vi väl sett bilder på TV hur jägare går omkring på isen med spik-klubbor och slår säl-ungar i huvudet; att det kan finnas ansvarsfull säljakt är lätt att bortse från. Själv har jag redan uppvaktats av både djurskydds- och jägarlobbyn, vilka förstås har diametralt olika perspektiv på detta.

Nyligen träffade jag också representanter från EU-kommissionen för att gå igenom förslaget och se hur man eventuellt skulle lösa några av de specifika svenska problemen.

Hur mötet gick? Det kan jag tyvärr inte avslöja här och nu. ”My lips are sealed”!

Klimatrush och finansoro

Det talas mycket klimat och finanskris i Bryssels korridorer dessa tider.

Kommissionens olika klimatförslag debatteras mycket hett i både rådet och i parlamentet. I tisdags – redan kallat ”Super Tuesday” av EU-byråkraterna här – i röstade parlamentet om tre viktiga delar: EUs interna bördefördelning av utsläppskraven till 2020, utsläppshandelssystemet och koldioxidlagring. Utfallet var positivet för dem som värnar om mer långtgående åtgärder inom EU för att minska klimateffekten – sämre för dem som vill minimera nya krav på industrin. Mycket hårt arbete återstår nu för att rådet och parlamentet ska kunna komma överens i knäckfrågorna om bl.a. graden av auktionering av utsläppsrätter, öronmärkning till klimatåtgärder och övergång från ett 20%-mål till ett 30%-mål vid ett framgångsrikt nytt globalt avtal i Köpenhamn 2009.

Själv följer jag särskilt koldioxidutsläppen från bilar, som diskuterades i rådsarbetsgruppen i måndags och av EU-ambassadörerna i tisdags. Medlemsländerna är delade i två läger: en grupp länder är djupt oroliga för att europeisk bilindustri ska tvingas lägga ner på grund av alltför tuffa utsläppskrav och vill skjuta upp införandet till 2015; en annan grupp vill stå fast vid Kommissionens förslag om 2012.

Samtidigt läste jag att Volvo i veckan varslade över 3000 anställda i Sverige. Givetvis undrar man: kommer ännu tuffare miljökrav att göra det ännu svårare för bilindustrin?

Personligen tror jag inte det. Tvärtom, faktiskt. Miljökraven leder till energieffektivisering och mindre bränsleförbrukning. Detta är något som framtidens bilköpare kommer att efterfråga i vilket fall, inte minst mot bakgrund av skyhöga oljepriser. Givetvis måste man ge viss tid för anpassning, men historien visar att tuffa miljökrav är bra för svensk och europeisk konkurrenskraft. Vad annat kan vi konkurrera med i EU, än effektivitet och kvalitet?

Huvudproblemet är att det blir naturligt svårare att våga fatta långsiktigt kloka beslut när man inte ens vet hur man ska hantera den dagsaktuella ekonomiska krisen. I den mån det finns en konflikt mellan miljö och ekonomi så är det nästan alltid på kort - på längre sikt är målsättningarna sällan oförenliga.

Folka-förhandlingar

Runt EU-kvarteren i Bryssel kan man se stora plakat från Jordens Vänner med bilder på två folkabilar av årsmodell 1923 respektive 2008. Under rubriken "PROGRESS?" konstaterar de krasst att dagens moderna folka drar lika mycket bränsle (0,75 liter per km) som den från 20-talet.

Kampanjen är ett led i att försöka påverka EU-förhandlingarna om att begränsa koldioxidutsläpp från bilar, en fråga som har hamnat på mitt bord. Faktum är att EU-kommissionens förslag, som just nu förhandlas intensivt i både EU-parlamentet och Ministerrådet, ställer mycket tuffa koldioxidskrav på biltillverkarna - i genomsnitt 120g CO2 per km redan från 2012 (från dagens ca 160g).

Särskilt tuffa är kraven för Saab och Volvo, som ju länge har satsat på hög säkerhet och komfort vilket har medfört tunga och därmed törstiga bilar.

En svensk nyckelfråga är att försöka få till stånd en liten rabatt på utsläppskraven till bilar som kan drivas på antingen bensin eller biobränsle. Sådana sk flexi-fuel-bilar har fått ett stort genomslag i Sverige på sistone, vilket bidrar till minskad klimatpåverkan om de tankas med etanol (som inte tillför något nettotillskott av koldioxid till atmosfären).

Tyvärr jobbar vi i uppförsbacke eftersom Sverige (änsålänge) är det enda land i EU där flexi-fuel används i större skala. I hela Brysselregionen finns det tydligen bara en enda etanolpump...

Humlefilosofi

Efter två veckor som gräsänkling, har nu äntligen resten av familjen anlänt.

Jag blev förundrad över hur mycket lillgrabben, som fyllde ett år för två veckor sedan, har utvecklats på de två stackars veckor vi har varit ifrån varandra. Han har bl.a. lärt sig att be om mat (="namnamnam"), skaka på huvudet för att neka och nicka för att jaka, och igår tog han sina första stapplande steg.

Det finns, tycker jag, en intressant filosofisk vinkling på dessa första trevande steg.

Han har nämligen sedan flera månader utan problem kunnat stå upp stabilt, men utan att insé att han faktiskt också kan ta sig fram på detta sätt. Istället har han valt det säkra före det osäkra: att gå ner på knä från stående läge och krypa fram.

Dvs: egentligen KAN han gå - han vet bara inte om det än. Ungefär som humlorna alltså - fast tvärtom.

Det som slår mig är att detta förhållningssätt ofta fortsätter genom livet: Vi KAN egentligen, men vi TROR inte att vi kan. Eller vågar inte. Detta går igen överallt, också i miljöpolitiken. Det som en gång var omöjligt - skatteväxling, handel med utsläppsrätter, substitutionsprincipen, you name it - är en dag plötsligt självklart och enkelt.

Bättre då att göra som humlan - kasta sig ut i luften, utan att veta att det egentligen inte borde gå att flyga.