Miljöråd i juletid

Alltmedan snön lägger sig över Bryssel, är börjar det bli dags för ännu ett miljörådsmöte. Miljöministrarna har sedan länge en tradition av att mötas sist av alla EU-ministrar, strax före jul. Så också i år.

På den som vanligt fullspäckade agendan står bl.a. en förordning för att minska utsläppen från lätta lastbilar, där den sannolika överenskommelsen mellan rådet och parlamentet tyvärr är en besvikelse eftersom det långsiktiga målet till 2020 kommer att bli mycket högre än kommissionens ursprungliga föreslog (135 g/km).

Miljöministrarna ska också anta en s k politisk överenskommelse (vilket innebär att man fortfarande måste förhandla klart med parlamentet) om en ny reglering för biocider, och debattera behovet av ett 7e miljöhandlingsprogram för EU.

Under ministerlunchen ska man diskutera EU:s miljötillstånd 2010 (här kan man läsa en intressant rapport om detta från Naturvårdsverket), och därefter följer en debatt om hur man ska gå vidare i klimatfrågan efter Cancun-mötet.

Snöklädd Bryssel-palm framför den svenska EU-epresentationen

Blygsamma framsteg i Cancun

Efter långa nattförhandlingar lyckades man till slut enas om ett beslutspaket i Cancun. Även om det är lätt att hålla med om att beslutet är otillräckligt jämfört med vad som skulle krävas för att på allvar möta klimathotet så är utfallet ett viktigt framsteg, eftersom dödläget sedan Köpenhamn nu äntligen har brutits.

Ordförandelandet Mexiko kan ta på sig stor del av äran för att det blev ett beslut, tack var en strategi som byggde på nedspelade förväntningar, öppenhet, tålamod och dialog med alla parter. UD-kollegan Jakob Ström hade sms-kontakt med en av de centralt placerade mexikanska förhandlarna under de avgörande timmarna under Cancun-mötet, och rapporterar här.

Nu gäller det för EU att hitta en effektiva vägar för att bygga vidare på Cancun-uppgörelsen, med sikte på en mer omfattande uppgörelse - helst redan i Sydafrika nästa år. Finansdepartementets utredare Joakim Sonnegårds förslag att helt överge FN-spåret och hitta andra samarbetsformer kommer knappast att leverera. Däremot ligger det en del i gårdagens huvudledare på DN där man argumenterar för att arbeta i flera olika spår, parallellt med FN-arbetet. Detta är dock knappast något nytt, utan sker redan på flera sätt. Och den pragmatism och realism som efterlyses har EU redan visat prov på i Cancun; det var inte EU som hotade att blockera beslutet om att hålla Kyoto-spåret öppet, utan Japan och Ryssland.

FN:s klimatsamarbete är på många sätt tålamodsprövande, trögt och tröstlöst. Men icke desto mindre nödvändigt för att komma vidare. Parallellt gäller det att initiera och intensifiera klimatsamarbete också i andra fora såsom handel, forskning och ekonomi - liksom att EU vågar visa att det går att ställa om mot en klimatsmart ekonomi genom tillräckligt ambitiösa interna målsättningar och strategier. EU-kommissionens kommande strategi om EU ska uppnå de långsiktiga klimatmålen till 2050, som väntas i början av nästa år, blir ett viktigt bidrag till denna process.

Absolut eller relativ frikoppling?

I rådets miljöarbetsgrupp har vi på sistone haft flera intressanta förhandlingar om EU:s framtida miljöpolitik, som bl.a. har handlat om EU ska ha ett nytt miljöhandlingsprogram eller inte, och om hur kommissionens kommande strategi för resurseffektivisering bör se ut.

I båda diskussionerna har begreppet "absolut och relativ frikoppling" (på engelska: "relative/absolute decoupling of economic growth") figurerat. Det kanske låter som rena grekiskan för många, men frågeställningen är principiellt intressant eftersom det handlar både om hur vi ska kunna lösa framtidens miljöproblemen och vilken typ av ekonomisk tillväxt som vi bör ha i framtiden.

Frikoppling (eller frånkoppling, som det ibland kallas), handlar kort och gott om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade miljöproblem och/eller ökad användning av energi och råvaruresurser.

Relativ frikoppling innebär att när den ekonomiska tillväxten ökar så ökar också miljöproblemen (eller energi- och resursanvändningen) - men inte lika mycket. Exempelvis kan man tänka sig att den ekonomiska tilläxten ökar med t.ex. 50% över en viss tidperiod, medan energianvändningen också ökar, men endast med 25%.

Den relativa frikopplingen är inte särskilt svår att uppnå - den sker ofta någorlunda spontant i en marknadseknomi eftersom det finns inneboende drivkrafter som försöker minimera kostnaderna och därmed energi- och materialanvändningen.

Absolut frikoppling är desto svårare att uppnå. Det innebär att den ekonomiska tillväxten ökar samtidigt som de absoluta miljöproblemen totalt sett minskar. Detta är historiskt sett mycket ovanligt, särskilt i större skala. Fram till idag har tillväxten varit nästan helt beroende av ständigt ökande uttag av energi och naturresurser, med växande miljöproblem som följd.

Det finns ett fåtal exempel på absolut frånkoppling som visar att det trots allt är möjligt, såsom utsläpp av försurande svaveloxider som har minskat kraftigt i västvärlden sedan 80- och 90-talet, parallellt med omfattande ekonomisk tillväxt. Ett svenskt exempel är att tillväxten i Sverige sedan 1990 har ökat med totalt ca 50%, samtidigt som utsläppen av växthusgaser tack vare omfattande politiska insatser faktiskt har minskat med ca 10%.

Inom EU anser Sverige tillsammans med flera andra länder, särskilt i norra delen av Europa, att man definitivt bör sträva efter en absolut frånkoppling. Öst- och Sydeuropeerna är desto mer tveksamma och ifrågasätter dels om det alls är möjligt, dels om det ens är önskvärt, eftersom det befaras lägga hämsko på fortsatt tillväxten som sådan (som av i princip alla medlemsländer anses överordnat allt annat).

Om syd- och östeuropeerna får rätt så ligger mänskligheten ganska illa till. Så gott som alla miljövinster som har uppnåtts hittills kommer på kort eller lång sikt att motverkas av ständigt ökande konsumtion, som ju är själva motorn i den ekonomiska tillväxten (miljövinster till följd av effektivare bilmotorer äts t.ex. upp av fler bilar och ökad bilanvändning, och insatser för att minska avfallsberget får begränsad effekt pga att folk köper fler prylar och ökat antal förpackningar).

Förr eller senare kommer en tillväxt som även fortsättningsvis baseras på ständigt ökat energi- och resursuttag (med eller utan relativ frikoppling) att underminera resursbasen för själva tillväxten, antingen genom resursbrist, eller - i högre grad - okontrollerbar miljöförstörning.

Liknande frågeställningar dryftades nyligen på DN debatt. Debatten lär fortsätta länge ännu.

Tomteförbistring

Stor förvirring råder hemmavid. Inte nog med att det råder viss oklarhet om jultomten verkligen existerar eller inte. Det finns dessutom TVÅ snarlika julenissar att hålla reda på.

I Belgien firar man nämligen "Sinterklaas" den 6 december. Då ska alla barn placera en morot(!) i en liten sko någonstans i huset, och på natten kommer en rödklädd vitskäggig gubbe som ska käka upp grönsaken och lämna ett paket i dess ställe. Med sig har han dessutom en eller flera mörkhyade tjänare som kallas "Zwarte Piet".

Denna underliga tradition (tacka vet jag julstrumpor vid spiselkransen, tomtegröt och riktiga tomteluvor) bygger på en gammal myt om ett katolskt helgon från Turkiet som lär ha varit synnerligen snäll mot alla barn (nuförtiden skulle man nog bli lite misstänksam, med tanke på alla pedofilskanaler).

För en nordbo som har fått lära sig att tomten kommer från Lappland, gör entre via skorstenen den 24e december och har luva istället för påvehatt blir detta ju alldeles fel.

I lördags stötte Grabbarna på en Sinterklaas och en Svarte Per i affären och blev bjudna på pepparkakor (eller speculos, som det heter i Belgien). Väl hemma igen blev jag bombarderad med frågor - varför hade tomten en så konstig hatt? Varför hade han en böjd pinne i handen? Varför kom han redan nu, trots att vi inte har öppnat alla 24 luckorna i julkalendern? Vem var den lille svarte gubben som han hade med sig - var det bara han som hade åkt genom skorstenen..?

Myten om den svenska jultomten är redan det en svår julnöt att knäcka i en modern familj - ska man t.ex. ljuga eller tala sanning om tomtens existens? Om man blandar ihop det hela med den belgiska tomtedimensionen så blir det en närmast omöjlig uppgift att hantera.

Sverige får nyckelroll i Cancun

Meningen var att jag skulle vara i Cancún dessa dagar som en del av den svenska klimatdelegationen, men det visade sig vara för mycket att göra i Bryssel så planerna ändrades.

Synd, det hade varit intressant att följa överläggningarna på plats. Inte minst eftersom Sverige nu har givits en nyckelroll i förhandlingarna. Nyligen bad Mexiko, som är ordförande för klimatmötet, att Sverige tillsammans med Grenada ska konsultera och hitta kompromisslösningar för att utforma en gemensam vision med långsiktiga mål för det globala klimatarbetet. Ö-staten Grenada är ordförande för AOSIS, Alliance of Small Island States, som representerar de små ö-länder som sannolikt kommer att drabbas värst av klimatförändringarna.

Att enas om en långiktig vision är inte en enkel uppgift, så det blir en stor utmaning för Andreas Carlgren och kollegorna på plats i Cancun att hitta kompromisser som bär.

Själv får kag inrikta mig på att förbereda onsdagens Corepermöte på inför miljörådet 20 december, och läsa underhandsrapporterna från Mexiko.

Som hemma hos sig?

Under min tidigare Brysselpostering bodde jag endast ett stenkast från en restaurang vid namn "Comme Chez Soi", vilket motsägelsefullt nog betyder "som hemma hos sig". Motsägelsefullt, eftersom det sannolikt är Bryssels bästa restaurang. På den tiden hade den tre michelinstjärnor, nuförtiden lär den "bara" ha två ("Råttatouille", anyone?).

Jag måste ha gått förbi resturangen 100-tals gånger, men var aldrig riktigt lockad av att boka bord eftersom jag inte riktigt har förstått vitsen med att betala en mindre förmögenhet för några tallrikar mat. Kan det verkligen vara så gott att det motsvarar 3-4 ggr högre pris eller mer än för normal restaurangmat? Mitt eget svar - utan att våga testa - var nej. Icke desto mindre tycktes restaurangen alltid vara fullsatt.

I lördags hade jag dock turen att få testa hur det är på riktigt - dessutom nästan gratis. Själv har jag aldrig vunnit något av värde i hela mitt liv (kanske kan ha att göra med att jag aldrig spelar eller köper lotter), men min underbara fru lyckades för några månader sedan med konststycket att helt utan insats vinna ett frikostigt presentkort med en helkväll för två på Comme Chez Soi.

Nog blev kvällen minnesvärd. Vid entrén välkomnades vi av en uniformsklädd dörrvakt, varpå vi blev mottagna av en hel av stab av personal som prickade av oss på en lista, tog hand om våra ytterkläder (portieren tycktes kunna memorera alla gästernas klädsel) och anvisade oss ett bord.

Så det var dags att välja mat och dryck. Vinlistan var tung som en bibel, medan menyn endast omfattade ett par tre sidor. Förutom ett fåtal hutlöst dyra á la carte-rätter erbjöds man två menyer, varav vi valde den något (relativt sett) billigare 6-rättersvarianten som såg ut så här:

• Carpaccio duet of Dublin Bay prawns and lobster with lemongrass, raw minced gambas with ginger and lime
• Steamed dab with snails from Namur, bouillon with shiitake and Chinese chive
• Scallops with Puy lentils, cucumber roll with Colchester flat oysters
• Hen pheasant "fine champagne" with winter garnishing
• Pear with multiple flavours
• Crackling of coffee and cocoa, jasmin pearls ice cream

Själva matsalen var intressant inredd i utpräglad Art Noveau-stil, som dock egentligen var för ljus och gräll för min smak. Genom ett stort fönster kunde man festligt nog se kökspersonalen (med komiskt höga kockmössor) slita i köket, och det var faktiskt svårt att hålla sig för skratt när vår kypare engagerat men återhållsamt redogjorde för ingredienserna på tallriken på en utpräglat nasal franska - alltmedan han ivrigt pekade på de olika rätterna med lillfingret. Det kändes nästan lite parodiskt, som ett skådespel - vilket det ju också är. All personal tog sina uppgifter på allra största allvar, och man märkte knappt när de tomma tallrikarna dukades av. En trevlig detalj var att man flera gånger erbjöds påfyllning av de ljuvliga såserna.

Mitt i alltihop kom lillfingermannen in med ett gnistrande tomtebloss, en liten chockladöveraskning från Marcolini (för att fira vårt tio-årsjubileum, dagen till ära) och en digitalkamera, och en halvtimme senare fick vi det tryckta fotot som minnesgåva. Snyggt, proffsigt och trevligt, och utan att kännas överdrivet med personalkörssång eller liknande pinsamheter.

Själva maten då? Det är ju den man kommer dit för trots allt. Tja, den går knappast att klaga på: kreativ och varierad, synnerligen vackert presenterad, och (överlag) alldeles utsökt. Flera av smaksensationerna var för mig fullständigt nya, och gav i många fall riktigt spännande och helt oväntade associationer (skärgårdskänsla, vinbärsbuskar på landet, skogspromenad efter ösregn...).

Min egen favorit var var nog hummercarpaccion och kammusslan med linser (den tillhörande såsen gjord på vit belgisk öl var närmast gudomlig). Jasminglassen var också minnesvärd, liksom vinerna. Rätterna var precis lika minimala som man kunde förvänta sig, så trots att man blev rejält mätt så kände man sig inte alltför däst efteråt.

Som helhet blev jag positivt överraskad - det var en större och trevligare helhetsupplevelse än väntat, och en riktigt unik Brysselerfarenhet som jag inte hade velat vara utan.

Ändå är jag tveksam om det verkligen är värt alla pengar. Det finns trots allt mycket annat som man kan spendera sina slantar på och som räcker betydligt längre, och Bryssel vimlar av utmärkta restauranger med avsevärt lägre priser.

Å andra sidan - då får man nöja sig med kypare som inte kan konsten att peka med lillfingret.

Förhandlingsstrategi inför Cancun

Andreas Carlgren redogör idag i DN för Sveriges och EU:s förhandlingsstrategi inför Cancun-mötet i december.

I Bryssel är förväntningarna på klimatmötet fortfarande oerhört lågt ställda. En EU-kollega sa dock att det känns bättre än inför Köpenhamn; varje litet framsteg som kan göras i Cancun kommer att ses som en stor framgång, till skillnad från ett år sedan när förväntningarna på genombrott var enormt uppblåsta och de framsteg som trots allt gjordes då drunknade i den allmänna bilden av ett stort misslyckande.

Tala om ändrade perspektiv.

En numera pensionerad UD-kollega som på många sätt har varit min förebild och mentor beskrev ofta det varierande läget i klimatförhandlingarna än mer sofistikerat:
- När förhandlingarna går riktigt dåligt, är det i själva verket sällan så illa som det kan verka. Fast å andra sidan: när förhandlingarna går bra, så är det oftast inte heller riktigt så bra som det kan framstå.

Mer om minskade utsläpp från bilar

Här kan man på ett överskådligt sätt lätt se hur utsläppshistoriken för CO2 för nya bilar har sett ut de senaste 5 åren. Klicka på "average CO2" till höger och sedan på "playknappen" längst ner till vänster för att se hur utsläppshistoriken utvecklas mellan olika bilmärken 2005-2009 i förhållande till den målsättning som (i procent) som EU har antagit för 2015. Klickar man uppe till höger så kan man få samma presentation med stapeldiagram och kurvor.

Det visar sig att t.ex. Toyota och BMW (något otippat kanske) utmärker sig genom att visa på snabbast utsläppsminksningar, medan t.ex. Daimler, Mazda, Nissan och Volkswagen inte har varit riktigt lika framgångsrika - även om alla kan påvisa klart minskade ustläpp. Toyota uppnår sånär 2015-målet redan nu!

Presentationestekniken baseras på den geniale inspiratören Hans Roslings idéer. Roslings hemsida kan för övrigt varmt rekommenderas för den som vill få en mer positiv bild av världens tillstånd än den man generellt får via media och olika domedagsprofeter.

Att elda för kråkorna

Fick en smärre chock nyligen när jag såg den årliga kostnaden för att värma upp bostaden som vi hyr i Watermaal. Och drar slutsatsen att huset måste vara oerhört dåligt isolerat.

Mycket riktigt. På en smart hemsida som Bryssels miljökontor har satt upp för att främja gröna eneriginvesteringar kan man via flygbilder och ett klassificeringssystem med färgskala se hur väl (eller dåligt) isolerad ens bostad är. Enligt denna så bor jag (liksom en majoritet av Brysselborna, tycks det) i ett gulmarkerat hus, vilket bl.a. innebär att: "Il est possible que votre toiture soit peu ou partiellement isolée (...) Nous vous conseillons de faire réaliser un audit énergétique."

Det är alltså "möjligt att jag bor i ett hus med ett tak som är lite eller delvis isolerat". Rådet är att kontakta specialiser för att göra en energiinventering.

Om jag känner min hyresvärd (som ju inte är den som betalar gasräkningarna) rätt, så chansen att hon kommer att lägga pengar på att förbättra isoleringen i byggnaden ungefär lika stor som att hon ska investera i andra förbättringar i vår bostad. Dvs lika med noll.

Så vi får fortsätta att elda för kråkorna - men jag har nu i varje fall ställt in brännaren på att stänga av elementen nattetid. Alltid något.

Bilindustrin och verkligheten

När EU i slutet av 2008 antog en ny lag om att successivt minska CO2-utsläppen från nya bilar, reagerade EU:s bilindustri med bestörtning. Det nya målet - max 130g/km i genomsnitt per nyproducerad bil, fördelad enligt en rättvisekurva mellan olika bilmodeller - sades vara fullständigt orealistiskt och skulle slå ut stora delar av EU:s bilindustri och leda till massarbetslöshet. De hade då haft över 10 år på sig att klara motsvarande klimatmål på frivillig väg - och misslyckats kapitalt.

I dag har vi - i varje fall delvis - facit. Enligt en ny rapport från kommissionen så minskade utsläppen från bilar sålda i EU med 5,1% under 2009. Det är den största minskningen som någonsin uppmätts, och innebär att bilindustrin faktiskt redan idag uppnår det lagstiftade målet om att 65% av alla nya bilar ska klara 130 g-målet år 2012, dvs två år i förväg. Flertalet tillverkare beräknas klara även det slutiga målet (100% från 2015) långt tidigare än vad lagen kräver.

Faktum är att jag själv har bidragit en liten del till förnyelsen av EU:s bilpark genom att genom att nyligen byta ut min gamla bil mot en Toyota Auris laddhybrid som drar 0.38 l/mil blandad körning. Typiskt nog kunde inget Europeisk bilmärke, särskilt inte Saab och Volvo, matcha dessa låga värden. I varje fall inte ännu...

I dagarna inleds slutförhandlingar mellan rådet och parlamentet om motsvarande CO2-krav för för lätta lastbilar, som idag står för ca 10-15% av EU:s CO2-utsläpp från transportsektorn. Debatten från 2008 upprepas, och bilindustrin lobbar frenetiskt för svagare kravnivåer. Förhoppningsvis kan erfarenheten från passagerarbilarna bidra till att ambitiösare mål kan antas denna gång.

EU-lag om minskade utsläpp från tung industri antagen

Igår antogs formellt en av EU:s viktigaste lagar på miljöområdet: industriutsläppsdirektivet. Direktivet, som förhandlades färdigt i somras efter flera års segdragna diskussioner, lägger fast långtgående krav på att tung industri ska använda sig av s k bästa möjliga teknik, och inför nya strikta gränsvärden för miljöföroreningar såsom kväve- och svavelutsläpp från stora förbränningsnläggningar (t.ex. kolkraftverk). Över 52000 industrianläggningar omfattas.

Här och här kan man läsa mer.

Fransk marinad

Går sedan länge på franskaundervisning en timme per vecka i EU-representationens regi, med inhyrda lärare utifrån. Visserligen är engelska huvudspråket i förhandlingarna, och de formella mötena är alltid simultanöversatta, ibland t o m till och från svenska, men det är trots allt både nyttigt och trevligt att utbyta lite vardagsfranska med sydeuropeerna (som ofta har franska som första- eller andraspråk) i korridoren, och vara kapabel att föra en enkel konversation på franska över en kopp kaffe.

Vår nya fransklärarinna är lite speciell - och mycket bra. Hon väljer ut roliga (om än ofta svåra) texter och ljudklipp från fransk och belgisk media som ger en liten glimt av en annorlunda politisk och vardaglig verklighet än den vi är vana vid från Sverige. Vi går igenom övningen i ett stenhårt tempo, alltmedan hon själv blir allt mer engagerad i ämnet så till den grad att hon nästan går i spinn (vilket för övrigt heter "partir en vrille" på franska, fick jag lära mig idag).

Det finns liksom inget annat val än att hänga med.

En i studentkollega beskrev vår franskaövning tämligen klockrent: "Man blir liksom helt marinerad i franska!"

2,089 miljarder ton

Nu har kommissionen kommit med konkreta siffror för EU:s framtida utsläppstak. Totalt ska EU:s industri få släppa ut 2,039 miljarder ton koldioxid under år 2013. Utsläppstaket ska minska med 1,74% per år fram till 2020, vilket leder till en sammanlagt minskning på 21%.

De företag som investerar i ny teknik, effektiviserar och byter bränsle får utsläppsrätter över som de kan sälja. Företag som släpper ut mer än antalet tilldelade utsläppsrätter tvingas köpa enligt marknadspris.

Parallellt måste medlemsstaterna själva minska utsläppen från transporter, hushåll mm som inte ingår i handelssystemet; Sveriges utsläppsmål för dessa sektorer är t.ex. -17% till 2020.

Handelssystemet är smart och effektivt, men väl så krångligt i praktiken, med mängder av specialregler och undantag. Så mycket enklare det hade varit med en gemensam koldioxidskatt för hela EU - men det har visat sig politiskt omöjligt att nå enighet om.

Hörgrummade ånge!

Den populäraste sagofiguren hemmavid dessa dagar är utan tvekan Emil (i tuff konkurrens med Pippi).

Härom dagen undrade min äldsta om han kunde få sitta i "snickeboa" trots att han inte kunde komma på något bra hyss. Han tyckte att det verkade så mysigt.

Och i morse när minstingen ville kramas men upptäckte att jag var lite orakad så blev han mörk i synen och hojtade
- "HÖRGRUMMADE ÅNGE!! Du sticks!"

Så det var bara att plocka fram rakhyveln. Nu är kinden lenare än en barnar*v.

Hur har man råd?

I torsdags förra veckan var det miljörådsmöte för miljöministrarna i Luxemburg. Här följer några dagboksanteckningar.

Onsdag 13/10
16.00 Avresa med bil från Bryssel. Incheckning på hotellet efter knappt 3 timmars bilfärd. Passar på att läsa igenom underlagsdokumentationen på vägen.

19.00 Andreas Carlgren och resten av den svenska mötesdelegationen anländer från flygplatsen.

20.00 Förmöte och genomgång med ministern om klimatfrågan. Inget mötesrum tillgängligt - lokalerna är uppbokade av en massa parfymförsäljare. Istället en kvarts kvällspromenad till ett systerhotell, där vi går igenom förhandlingsläget och tänkbar strategi inför morgondagen. På uppdrag av Andreas tar jag och klimathandläggarna sedan fram förslag till svenska kompromisstexter.

22.30 Äntligen klara. Hungern gör sig påmind och några av oss tar en öl och ett sent kvällsmål på närliggande restaurang. Nattlig utcheckning från hotellet för att undvika köerna vid receptionen morgonen efter.

Torsdag 14/10
08.00 Frukost på hotellet. Taxi till möteslokalerna. Taxin kör fel, men till slut kommer vi fram till möteskomplexet. Byggnaden är anskrämligt ful och påminner närmast om en lagerlokal. Stolarna passar inte till borden och gör varje liten förflyttning i mötesrummet till ett jätteprojekt. 

Rådsbyggnaden i Luxemburg - med "vadderad" utsida.

09.30 Nytt förmöte med Andreas på svenska delegationsrummet. Snabb och effektiv genomgång av alla dagordningspunkter. Avstämning om den svenska klimatkompromissen.

10.00 Ministrar och delegater minglar och hälsar på varandra, varpå miljörådsmötet inleds. Ordförande är den flamländska miljöministern Schauvliege, vars namn ingen kan uttala. Hon gör ett proffsigt intryck och sätter en tidsgräns på tre minuter för varje talare. På en stor skärm i mitten av rummet finns en stor digital klocka som räknar ner. Inledningsvis hålls en debatt om nya regler för odling av GMO-grödor; kommissionens förslag får mycket kritik.

Talarna klockas under mötet - max 3 minuter

10.15 Andreas lämnar mötet för tête-á-tête med klimatkommissionären Connie Hedegaard, jag sitter med som rapportskrivare. Mycket intressant och öppen diskussion om läget inför Cancun-mötet och hur man kan förbättra förutsättningarna för att EU ska öka sina klimatambitioner till minus 30% till 2020.

11.15 Plötsligt går brandlarmet! Visst tumult utbryter och lokalerna utryms till hälften, innan signalerna tystnar. Delegaterna tycks trivas bättre ute på gårdsplanen i oktobersolen, för det är svårt att samla ihop mötet igen. Minst en halvtimmes mötestid har gått förlorad; jag passar på att leta rätt på några nyckelpersoner för att försöka förankra den svenska klimatkompromissen. Mötet fortsätter, och man antar en EU-position inför ett FN-möte om biologisk mångfald i Japan. Punkten är okontroversiell, men alla tar till orda och talar om vikten av ett framgångsrikt FN-möte.

11.45 Nytt bilateralt möte, denna gång med den danska miljöministern, som vill tala om ett samarbetsprojekt om biologisk mångfald. Vi sitter i en anspråkslös liten kafeteria utanför möteslokalen.

14.15 Mötet ajourneras och ministrarna stänger in sig i lunchlokalen för att förhandla de utestående klimatfrågorna, utan rådgivare. Någon konstaterar att miljöministern från ett av de mer klimatskeptiska länderna inte är på plats och istället representeras av en jovialisk EU-ambassadör med färgrann halsduk. Det spekuleras en del i om detta är bra eller dåligt - kommer de nu att bli mer medgörliga eller bli ännu svårare att tampas med?

15.00 Snabblunch, varpå en lång väntan tar vid. Utanför ministrarnas lunchlokal, som vaktas av barsk säkerhetspersonal, flockas tjänstemännen och försöker på olika sätt ta reda på hur det går. Jag skickar SMS med råd till Andreas om ordförandens förväntade kompromisstext på basis av olika rykten som cirkulerar i korridorerna.

17.45 Förhandlingslunchen är äntligen över (efter nästan fem timmar) och ministrarna samlas i möteslokalen. En kompromiss har utarbetats som alla omedelbart vill analysera vilket inte är lätt eftersom den inte finns på pränt. När texten väl dyker upp visar det sig snart att delen om kyotoprotokollet har skrivits om rejält, och nu har blivit mycket mer svårtolkad - en kollega kommenterar klockrent: Det ser närmast ut som en obegriplig sammanklumpning av olika bokstäver! Rykten gör snabbt gällande att Italien har varit besvärliga och så när blockerat en lösning, via telefon från Rom. Irriterade klimatkollegor går omkring och muttrar att om frågan är så viktig för Italien så får väl ministern för sjutton gubbar se till att vara på plats.

18.00 Tar emot telefonsamtal från journalist som vill veta mer om förhandlingarna och utfallet. Jag tvingas avbryta efter en stund eftersom mötet återupptas.

18.15 Klimatslutsatserna klubbas utan ändringar, men Italien begär ordet för att göra klart för alla hur svårt det har varit för dem att gå med på kompromissen om kyotoprotokollets förlängning. Av detta skäl lägger de fram en särskild röstförklaring som tas till protokollet. Kort därefter avslutas mötet.

19.15 Avresa med bil till Bryssel. Lyssnar på "Godmorgon Världen" i podradion. Hemkomst vid 10.30-tiden. Ingen riktig middag idag heller. Somnar icke desto mindre som en stock.

Fredag 15/10
07.30 Jag lyssnar på morgonekot på podradion, där utfallet beskrivs som att "EU:s klimatpolitik har tagit ett litet steg framåt" genom att EU kan acceptera en förlängning av Kyotoprotokollet efter "hårda påtryckningar på Italien". Andreas intervjuas i ett flera minuter långt inslag.

Här kan man läsa departementets officiella sammanfattning av rådsmötet.

A-ha - en ren nostalgitripp

En lördag för ett drygt kvartssekel sedan gick jag in på Waidele i Göteborg - som sades vara stans bästa skivaffär - för att försöka hitta en låt som jag hade hört på mitt favoritradioprogrammet Metropol kvällen innan. Låten hette "The sun always shines on TV". Gruppen hette A-ha och kom från Norge.

Det blev en pinsam historia. Waidele-expediten hade ingen aning om vad jag pratade om. "A-ha... haha, uhu..? Från Norge...? Haha, A-ha... Hm, kanske har jag en skiva med Ö-hö här i högen nånstans... Eller något med Hehe kanske...? Haha!". Sen frågade han en kollega, och fortsatte att skämta om både namn och ursprungsland ända tills jag, blossande röd om kinderna, lommade iväg utan skiva. Kände mig rejält bortgjord.

Några veckor senare slog A-ha igenom stort världen över, t o m i Göteborg. Men jag återvände aldrig till Waidele, utan köpte min A-ha-skiva i en annan skivaffär. Även om jag hade god lust att gå tillbaks, slänga skivan på disken och säga "A-HA - har ni ingen koll eller?!".

Igår hade jag nöjet att se A-ha uppträda i Bryssel på sin allra sista turné - "Ending on a high note tour". Både gruppmedlemmarna och publiken hade en påtagligt hög medelålder (den tidigare så bildsköne Morten Harkett hade påminde närmast om den skröplige Mick Jagger när han travade in på scen iförd stora pilotsolglasögon). Men vad gjorde väl det? Den ena nostalgitrippen avlöste den andra inför en mycket entusiastisk publik, med höjdpunkter som "Scoundrel Days" (refrängen ger fortfarande sköna rysningar), "Hunting high and low" och "Living Daylights".

Harkett lär för övrigt inneha världsrekordet i att hålla samma ton längst tid i ett live-uppträdande - 20,2 sekunder för sången "Summer moved on". Undrar just om personalen på Waidele känner till det.   

Nytt miljörådsmöte i antågande

Läs mer i representationes veckobrev.

Om att lämna på dagis

Varje dag ska barnen ska lämnas på dagis innan kl 9, och mitt mål är att lämna minst 2 ggr i veckan om jag inte har tidiga morgonmöten ("tidigt" på EU-språk är kl 9). Det går oftast bra.

Ambitionen är att försöka göra dessa små projekt (som är logistiskt krävande eftersom jag måste åka både buss, spårvagn och tunnelbana) till en trevlig "utflykt", och se det som kvalitetstid med barnen istället för en stressig transportsträcka. Lättare sagt än gjort, där man står och trängs bland sura belgiska morgonpendlare - men oftast går det ganska bra. En favorit är att berätta påhittade sagor om drakar, troll och häxor och annat skoj på vägen.

Sannolikt inspirerad av en sådan saga, pekade min 5-åriga grabb i morse plötsligt på en äldre herre som stod en bit bort och informerade både mig och resten av bussen om att "gubben har en lika stor näsa som en häxa!". Då känndes det skönt att vi talar ett språk som inte är mainstream i Europa.

Men jag måste erkänna att gubben hade en osedvanligt stor kran. När grabbarna blir större ska jag lära dem några visdomsord från min egen far som han i sin tur fick från sin pappa: "Det är inget lyte att ha ett stort snyte - det är värre skam att gå näslös fram!".

Att hämta barnen är värre. Belgiska dagis stänger kl 15 (eller kl 12 på onsdagar) och det hör till undantagen att man kan komma ifrån så tidigt från jobbet. Inte undra på att det finns så många hemmafruar i Belgien - och så få hemmapappor. (Här kan man läsa om mitt eget hemmapappaprojekt i Kap Verde 2006-2008).

Ett delat Belgien

Regeringskrisen i Belgien fortsätter.

Tydligen handlar det minst lika mycket om pengar som om principer - flamländarna vill öka den regionala kontrollen över skattemedel, eftersom Flandern drar mer skattepengar och har färre utgifter än Vallonien (som har fler sociala problem och högre arbetslöshet).

Vallonerna tycker själklart att detta är en mindre bra idé eftersom det skulle hota deras välfärdssystem, och har nu satt klackarna i backen. Med följd att separatispartiets ledare De Wever har lämnat samtalen om regeringsbildning.

Det känns ganska otroligt att EU fortfarande leds av ett land utan fungerande regering.

Och det är ännu underligare att ordförandeskapet trots detta fungerar ganska bra.

Ett delat EU

Intensiva förberedelser nu inför miljöministermöte 14 oktober i Luxemburg. På agendan står bl.a. EU:s position inför Cancun-mötet i början av december, frågan om eventuell uppskalning till -30% till 2020, och förberedelser inför mötet med konventionen om biologisk mångfald i Nagoya i november.

Frågorna ledde till en rejäl holmgång i Coreper igår, och flera av kompromisserna hänger på en skör tråd.

Det står alltmer klart att när det gäller klimat i allmänhet, och frågan om -30% i synnerhet, så är EU väldigt splittrade internt. En grupp länder anser att man omedelbart bör besluta om uppskalning till -30%, medan en annan håller benhårt fast vid det s k "konditionalitestkravet", och anser att EU inte ens ska diskutera frågan en ambitionshöjning innan resten av världen åtar sig långt tuffare klimatåtaganden.

I bakgrunden finns en mer djupgående filosofisk splittring om hur man bäst ska hantera den ekonomiska krisen. Vill man ha en återgång till den traditionella kortsiktiga tillväxtekonomi som rådde innan krisen, eller ska vi passa på att utnyttja återhämtningen till att skapa en stabilare, hållbarare och grönare ekonomi?

Inom EU får man helt olika svar på den frågan, beroende på vem man frågar.