Ryggsäcksfolk

En före detta svensk miljöminister avslöjade en gång för mig att hon hade noterat att det är synnerligen lätt att skilja mellan svenska och andra länders regeringstjänstemän på internationella möten. Det finns nämligen en persedeldetalj som särskilt utmärker svenska byråkrater, och då kanske särskilt sådana som arbetar med miljöfrågor: ryggsäcken.
Faktum är att det stämmer ganska väl. Själv har jag alltid med min trogna ryggsäck på förhandlingsmötena, och det är bara att konstatera: det är ett överlägset bra sätt att förflytta dokument och datorer från ett mötesrum till ett annat. Massor med praktiska fack, rymligt, och framför allt ergonomiskt.

Kanske är det inte helt stilrent om man ska följa den mer traditionella diplomat-kutymen, men när man väger praktisk nytta mot konvention så är valet inte svårt – i varje fall inte för mig.

Det finns förvisso olika typer av ryggsäckar. Kanske är inte just en ”Kånken” lämpligast att pryda ryggraden i EU-korridorerna. Men en smidig datorryggsäck har sparat mången sned axel; särskilt praktiskt är det när man som jag cyklar mellan representationen och rådsbyggnaden flera gånger i veckan. Finns det något värre än att tappa sin fullproppade dokumentportfölj från pakethållaren mitt i trafikkaoset på Rue Belliard? Skulle inte tro det (jag talar här av av egen erfarenhet).

Dessutom är ryggsäcken praktisk för miljöministrar som snabbt vill ha tag på sin personal i myllret av EU-förhandlare.

Tjeck mate

Åter från Prag, där vi träffade kollegor på tjeckiska Miljödepartementet för att stämma av och lära oss av förberedelserna inför deras kommande ordförandeskap. Det blev ett effektivt och givande möte under informella och trevliga former. Tjeckerna verkade ha läget under full kontrol - i den mån man alls kan ha koll på ett ordförandeskap i EU.

Jag slogs av hur unga de tjeckiska handläggarna och cheferna var; medelålderna var klart lägre än hos oss. Jag minns att det var likadant när Sverige var nybliven EU-medlem - den yngre generationen är ofta bättre utbildade i EU-kunskap och språk (dvs franska) och det sker därmed en naturlig föryngring på departement och myndigheter när man ska rekrytera ny personal som ska jobba med EU-frågor.

Det var för övrigt mitt livs första besök till Prag. Förhoppningsvis inte det sista, man fick definitvt mersmak av denna vackra och trivsamma stad.

EU-byråkrathumor

Härom dagen snappade jag upp följande lilla vits i Bryssels korridorer. Vem har sagt att inte EU-byråkrater har humor?

"A man in a hot air balloon over the Belgian countryside realized he was lost. He reduced altitude and spotted a woman below. Descending a bit more he shouted: "Excuse me, can you help? I promised a friend I would meet him an hour ago but I don't know where I am".

The woman replied, "You're in a hot air balloon, approximately 30 feet above the ground, between 40/41 degrees latitude, north, and 59/60 degrees west,longitude".

"You must be a middle-grade Commission Official", said the balloonist. "I am",replied the woman, "I'm a Grade AD5. How did you know?" "Well", answered the balloonist, "everything you told me is technically correct but I have no idea what to make of your information and the fact is, I am still lost. Frankly, you've not been much help at all. If anything, you have delayed my trip."

The woman below responded, "You must be a Senior Commission Official". "I am," replied the balloonist, "But how did you know?" "Well," replied the woman, "you don't know where you are or where you are going. You have risen to where you are due to a large quantity of hot air. You made a promise which you have no idea how to keep, and you expect people beneath you to solve your problem. The fact is you are in exactly the same position you were in before we met, but now, somehow, it's my fault" .

Bilfritt!

Igår inträffade årets bästa dag i Bryssel: "Car-free day". Hela stan stängs då av för all biltrafik mellan kl 06 och 17.

Kontrasten mot det sedvanliga trafikkaoset var helt enkelt slående. De annars ibland lite buttra Brysselborna lever upp i en enda stor folkfest, med tiosusentals människor på stan - cyklister, inliners, barnvagnar, flanörer... Bussar och spårvagnar är gratis och nästan lika fullsmockade som gatuserveringarna och caféerna. Barn, vuxna, åldringar - alla verkar trivas lika gott.

Själva tog vi en härlig långpromenad från Ixelles till Watermaal, och stornjöt i septembersolen. Om vi råkade hamna på trottoaren så hojtade lillgrabben snart: "jag vill gå på gatan istället, pappa!".

Det jag undrade över i solgasset var varför vi är så dåliga på att tillämpa bilfria dagar i Sverige? Mig veterligen är det ett tämligen okänt koncept hemmavid.

En annan fundering är varför man inte gör det här oftare i Bryssel, med tanke på vilken succé det har blivit. Varför bara en gång per år? Varför inte en gång i månaden?

Eller varför inte VARJE söndag!?

Folka-förhandlingar

Runt EU-kvarteren i Bryssel kan man se stora plakat från Jordens Vänner med bilder på två folkabilar av årsmodell 1923 respektive 2008. Under rubriken "PROGRESS?" konstaterar de krasst att dagens moderna folka drar lika mycket bränsle (0,75 liter per km) som den från 20-talet.

Kampanjen är ett led i att försöka påverka EU-förhandlingarna om att begränsa koldioxidutsläpp från bilar, en fråga som har hamnat på mitt bord. Faktum är att EU-kommissionens förslag, som just nu förhandlas intensivt i både EU-parlamentet och Ministerrådet, ställer mycket tuffa koldioxidskrav på biltillverkarna - i genomsnitt 120g CO2 per km redan från 2012 (från dagens ca 160g).

Särskilt tuffa är kraven för Saab och Volvo, som ju länge har satsat på hög säkerhet och komfort vilket har medfört tunga och därmed törstiga bilar.

En svensk nyckelfråga är att försöka få till stånd en liten rabatt på utsläppskraven till bilar som kan drivas på antingen bensin eller biobränsle. Sådana sk flexi-fuel-bilar har fått ett stort genomslag i Sverige på sistone, vilket bidrar till minskad klimatpåverkan om de tankas med etanol (som inte tillför något nettotillskott av koldioxid till atmosfären).

Tyvärr jobbar vi i uppförsbacke eftersom Sverige (änsålänge) är det enda land i EU där flexi-fuel används i större skala. I hela Brysselregionen finns det tydligen bara en enda etanolpump...

Humlefilosofi

Efter två veckor som gräsänkling, har nu äntligen resten av familjen anlänt.

Jag blev förundrad över hur mycket lillgrabben, som fyllde ett år för två veckor sedan, har utvecklats på de två stackars veckor vi har varit ifrån varandra. Han har bl.a. lärt sig att be om mat (="namnamnam"), skaka på huvudet för att neka och nicka för att jaka, och igår tog han sina första stapplande steg.

Det finns, tycker jag, en intressant filosofisk vinkling på dessa första trevande steg.

Han har nämligen sedan flera månader utan problem kunnat stå upp stabilt, men utan att insé att han faktiskt också kan ta sig fram på detta sätt. Istället har han valt det säkra före det osäkra: att gå ner på knä från stående läge och krypa fram.

Dvs: egentligen KAN han gå - han vet bara inte om det än. Ungefär som humlorna alltså - fast tvärtom.

Det som slår mig är att detta förhållningssätt ofta fortsätter genom livet: Vi KAN egentligen, men vi TROR inte att vi kan. Eller vågar inte. Detta går igen överallt, också i miljöpolitiken. Det som en gång var omöjligt - skatteväxling, handel med utsläppsrätter, substitutionsprincipen, you name it - är en dag plötsligt självklart och enkelt.

Bättre då att göra som humlan - kasta sig ut i luften, utan att veta att det egentligen inte borde gå att flyga.

Färglös, halogenerad och alifatisk

Att ta bort färg är inte lätt. Det vet alla som har försökt. Det krävs ofta starka kemikalier och/eller tryck och värme.

Idag förehandlade vi ett förslag från Kommissionen om att (med vissa undantag) förbjuda diklormetan – ett synnerligen osympatiskt ämne som i min bakgrundsdokumentation beskrivs som en ”färglös, halogenerad och alifatisk kolvätesförening med en stickande eterliknande eller mild, sötaktig lukt” som ger ”toxiska verkningar på centrala nervsystemet”. Ämnet används främst som läkemedel, lösningsmedel, färgborttagningsmedel och lim.

I Sverige är diklormetan totalförbjudet sedan länge (1996), och det finns en hel rad alternativa produkter som kan användas för färgborttagning (exempelvis här) med mindre risk för hälsa och miljö.

I EU-parlamentet är svensken Carl Schlyter (MP) rapportör. Han föreslår också ett totalförbud mot användning av DCM, och har fått stöd av parlamentets miljöutskott.

I rådsarbetsgruppen råder däremot än så länge delade meningar – flera länder är emot ett fullständigt förbud och vill ha generella undantag för industrier och s k professionella användare, förutsatt att det finns skyddsutrustning mm.

Sverige gör gemensam sak med danskar, tyskar och österrikare och försöker liksom Schlyter få till stånd ett totalförbud.

Hur det går är svårt att sia om, men det känns roligt att förhandla en fråga vars utfall kan rädda både liv och hälsa, där vi i Sverige och Danmark har gått före och visat att det faktiskt finns ekonomiskt gångbara alternativ som är bättre ur miljö- och hälsosynpunkt.

Gentlemen’s Agreement

En viktig princip för de flesta länder i EU är att kunna förhandla på sitt eget språk. Nästan alla förhandlingsmöten i EU har därför direkttolkning till och från en rad olika EU-språk (i miljöarbetsgruppen finns dock ingen svensk tolkning; jag talar alltså alltid engelska).

I några undantagsfall sker dock mötena utan tolkning alls, när ordförandelandet (för närvarande Frankrike) har klantat till det och dubbelbokat tolkarna eller liknande.

När detta inträffar brukar man tillämpa en regel som kallas för ”Gentlemen’s Agreement”, som innebär att man får tala vilket språk man vill, så länge man inte använder sitt modersmål. Detta för att inget land ska få en orimlig fördel av att det saknas tolkning.

Gentlemen’s Agreement kastar de vanliga spelreglerna över ända i mötesrummet. Nästan all dokumentation är på engelska, och de engelskspråkiga kollegorna (från Storbritannien och Irland) har därför normalt sett en klar fördel. Nu får istället länder som t.ex. Sverige, Finland och Estland en liten fördel eftersom vi är vana vid att förhandla på vårt andra-språk.

Igår var jag på just ett sådant ”tolk-löst” möte. Så när mina engelskspråkiga kollegor tog till orda blev de bryskt avbrutna av den franska ordföranden, som (på engelska) bad dem att sluta tala engelska. Särskilt min irländske kollega blev ställd av detta och tappade helt målföret. Britten fick ur sig några brutna och obegripliga fraser på franska, med obetalbar brittisk accent.

Hela incidenten väckte stor munterhet runt bordet.

Det säger också något som språkets makt. Om man inte kan uttrycka sig ordentligt, så har man inte en chans att få gehör. Och det gäller ju inte bara i EU-förhandlingar. (Om språkets makt har jag skrivit tidigare i min Kap Verde-blog.)

Känner ni Leffe?

Inte? Inget att skämmas över. Det gjorde inte jag heller tills för några år sedan. Om du besöker Bryssel så är det nästan ofrånkomligt att du stöter på honom.

Det var så jag träffade Leffe - på en bar i Bryssel. Innan dess brydde jag mig inte mycket om hans sort. Men nu har han blivit en riktigt schysst polare som jag brukar halsa på med jämna mellanrum. Ibland tar jag t o m med honom till sommarstugan i Sverige som jäst.

Faktum är att det finns (minst) två olika Leffe: en är mörk och en är blond. Vilken man föredrar beror lite på dagsformen – själv har jag en viss förkärlek för den mörka. Han är lite djupare, lite fylligare.

Vi har haft mycket kul ihop, jag och Leffe. I hans sällskap kan man vara sig själv, man blir lugn, avslappnad och pratglad.

Det enda egentliga problemet med Leffe är att han är väldigt stark, starkare än alla svenska polare faktiskt. Det gör att man kan få lite för mycket av honom ibland. Han kan rent av bli direkt tröttsam.

Leffe har för övrigt en kusin med ett mycket konstigt namn: Kwak. Han är dock lite väl extrem för min smak. Dessutom har han en underlig form.

Har du räknat ut vem Leffe och hans belgiska kusin Kwak är ännu? Om inte, klicka här och här.

Vill du veta lite mer om Leffes andra kusiner? Klicka här.

Första förhandlingsmötet: EU-blomman och EMAS

Igår var det dags för mitt första förhandlingsmöte på över två år. Det mesta var sig likt; säkerhetskontrollen, de opersonliga korridorerna, köerna framför kaffeautomaterna utanför möteslokalen, det omständliga tragglandet kring förhandlingsbordet om (oftast) oväsentligheter och detaljer.

Det kändes konstigt, nästan som om tiden stått stilla. Tiden på Kap Verde föreföll plötsligt overklig. Hände det verkligen? Eller har jag drömt alltihop..?

Vår uppgift igår var att förebereda ett miljöministeruttalande, s.k. rådslutsatser, om hållbar konsumtion och produktion som ska antas vid nästa miljörådsmöte den 20 oktober.

Mer konkret handlar det om att lägga grunden till att förbättra EMAS, EU:s miljöstyrningsinstrument för företag, och EU:s miljömärkningssystem. ”EU-blomman”, som den kallas, har ju fått ett pinsamt dåligt genomslag i EU. Hur många i Sverige känner till denna miljömärkningssymbol, jämfört med t.ex. den Nordiska Svanen eller Naturskyddsföreningens ”Bra Miljöval”? Inte många. Men det ska det nu bli ändring på!

Jag fick för övrigt ett varmt välkomnande av de kollegor som kände igen mig sedan tidigare. I mitt första inlägg tog jag mig friheten att rekommendera alla – och då vände jag mig särskilt till männen – att om tillfälle ges ta en längre paus från karriären och stanna hemma med barnen. Detta inbringade flera positiva kommentarer – fast som vanligt bara från kvinnorna. Mina manliga kollegor tycker nog fortfarande att det är en ganska främmande tanke.

Vi anar inte hur bra vi har det i Sverige, med vår i ett Europeiskt perspektiv oändligt långa föräldraledighet och med en reell möjlighet att dela lika mellan pappor och mammor. Synd bara att även svenska män är så dåliga på att utnyttja detta fantastiska tillfälle (mindre än 20% av föräldraledigheten tas ut av svenska män enligt JämO). DN-skribenten Barbro Hedvall har helt rätt i sitt resonemang i gårdagens DN.

Sånt man bävar för och sånt man blir glad av

Förmiddagen på denna min första arbetsdag inleddes med gemensamt ”rep-möte”, där alla medarbetare samlas gemensamt. Vår nya chef Christian Danielson var på plats (även han hade sin första dag på jobbet!) för att bl.a. berätta om utmaningarna inför dagens EU-toppmöte om Georgien och om EU-ministerns Brysselbesök. Lite ”pep-talk” blev det också: det svenska ordförandeskapet 2009 närmar sig, EU-representationen kommer då att hamna i centrum och stora krav kommer att ställas på oss alla. Jag skulle tro att de flesta av oss känner både inspiration och bävan inför denna digra uppgift.

Det var många nya ansikten men också många bekanta från förr. Blev igenkänd och välkomnad av många; mina närmaste kollegor hade ställt in en stor fin grön krukväxt på mitt nya skrivbord som en trevlig överraskning. Sånt blir man glad av.

Diskussioner om höstens arbetsfördelning har också inletts. Att jag ska hantera GMO-frågor, revision av EUs miljömärkning, CO2-utsläpp från bilar och direktivet om utsläpp från stora förbränningsanläggningar är redan klart. Men vem ska ansvara för frågan om säljakt, byggproduktsdirektivet, växtskyddsmedelsförordningen och utsläppskraven för tunga fordon? Detta återstår tills vidare att lösa. Oavsett hur det blir så lär man knappast gå sysslolös härnere.