Vem ska Kissinger ringa?

Många kommentarer om toppmötets utnämningar förra veckan. De flesta verkar besvikna över att det inte blev personer med lite med politisk tyngd, av typen Blair. Istället blev det två okända och i EU-sammanhang ganska oprövade kort. "Henry Kissinger vet fortfarande inte vem han ska ringa i EU", säger elaka bedömare.

Själv är jag inte förvånad. "Vi får de politiker vi förtjänar" sägs det. Liknande resonemang kan föras här: medlemsländerna får de EU-ordförande de förtjänar. Det finns helt enkelt inget intresse av personer som har alltför hög politiskt profil och som därmed konkurrerar om makt och uppmärksamhet med Merkel, Berlusconi, Sarkozy et al. Samma principer styr andra viktiga utnämningssystem; FN-chefen Ban Ki Moon är inte heller känd för sin politisk karisma direkt. Det är ingen slump, utan ett medvetet val.

Om Rompuy och Ashton sen verkligen blir de nickedockor till de stora EU-länderna som så många tror återstår att se. När Jaques Delors utnämndes på 90-talet lät det ungefär på samma sätt - han betraktas nu som en av EUs starkaste kommissionsordförande någonsin. Under hans tid utvecklades EU mycket raskt. Och Rompuys erfarenheter från att hålla ihop den osannolikt komplicerade och svårhanterilga belgiska politiken kan mycket väl visa sig vara långt effektivare än politiskt kändisskap för att föra den väldiga och ofta tröga EU-kolossen framåt.

Nu väntar huggsexan om de olika kommissionärsposterna. Diskussionen om vem som ska göra vad i EU fortsätter.

Ämnet engerar tydligen. Vilket är bra - det SKA vara en stormig debatt kring vem eller vilka som ska styra EU. Annars är det något fel någonstans.