Om sista rådsmötet och om modernt julfirande

Det blev en "grå" jul i Bryssel. Snön som kom strax innan jul (se nedan) har slaskat bort.

Nu är både julen och ordförandeskapet (om några få dagar) över, vilket känns underligt. Rentav lite tomt. Det har varit så intensivt ända in i det sista, och det känns ovant att inte ha något nytt möte att planera inför (det gör nu istället våra spanska kollegor).

Även det sista miljörådsmötet gick helt enligt planritningarna, och de båda frågor som jag har haft huvudansar för att förhandla fram (resolutionerna om biologisk mångfald och kombinationseffekter från kemikalier) gled igenom helt utan överraskningar. Här kan man läsa mer om resultatet i stort, och även se den efterföljande presskonferensen. Misslyckandet i Köpenhamn satte naturligt nog sin prägel på mötet; miljöministern tog själv bladet från munnen och kallade Köpenhamnsmötet en "disaster" inför samlade mediarepresentanter.

Eftersom rådsmötet hölls så sent som den 22 december, valde vi att inte stressa iväg till Sverige för julfirande utan höll oss kvar i Bryssel, tillsammans med tillresta svärföräldrar. En särskild utmaning detta år var om vi för första gången skulle satsa på tomte eller inte. Att "lura" barnen att det finns en tomte har jag inga problem med; tomtesagan är inte sämre än andra barnsagor. Däremot kan man se tomten som en del av en större julhysteri som enligt min mening helt har spårat ur på senare tid, i varje fall i västvärlden.

Varje år (tydligen även i år, krisen till trots) slår julhandeln nya rekord, och allt fler onödiga prylar delas ut till folk som redan har allt de behöver - och mer därtill - materiellt sett. Köphetsen medför inte bara onödig konsumtion och en enorm köpstress (och trängsel) dagarna innan julhelgerna, utan också att barnen tidigt konditionaliseras till konsumtionssamhällets materialistiska värderingar, till bortskämdhet och orimliga materiella krav. Hur många gånger slutar inte vårt moderna julfirande med besvikelse i någon form, baserat på otillräcklighet och/eller orealistiska förväntningar (och helt bortsett från att hustru- och familjemisshandeln också ökar markant över julhelgerna).

Kanske kunde julen ha sina poänger förr i tiden när många familjer hade det knapert, innan globaliseringen och den ständigt växande ekonomin ledde till att även en vanlig barnfamilj har tillgång till nästan allt, nästan alltid. Själv har jag många positiva minnen från barndomens julaftnar. Men jag slår ifrån mig mot julfirandet i dagens överflödssamhälle, med dess inriktning på ständigt fler och dyrare klappar. Vi har för länge sen uppnått en mättnad; mer och "finare" är inte längre bättre.

Trots detta så blev det faktiskt tomte i år, för barnens skull. Grannen ställde vänligt upp, och äldsta grabben blev mycket konfunderad när han konstaterade att tomten nog faktiskt var en "tant med konstig röst". (Som jämställdhetsivrare blev jag mycket förtjust i att tomten faktiskt var en utklädd kvinna denna gång - även om jag skam att säga själv utgick från att det var den manliga grannen som skulle komma). Därutöver införde vi några enkla regler mot masskonsumtionen: Endast enstaka paket till de vuxna, sammanlagt max ett 15-tal till de små, men däremot obegränsat med goda saker att äta och med pussar och kramar. Planen fungerar utmärkt; inte en enda tår fälldes!

Men om denna strategi verkligen håller för kommande års julfirande vete tomten.

(För tre år sedan bloggade jag om julfirandet i Kap Verde, med ett annorlunda perspektiv men med liknande slutsatser).

Deppigt inför miljörådsmötet

Dammet börjar lägga sig i efter Köpenhamnsmötet, och det är bara att konstatera att utfallet blev bra mycket sämre än vad många inklusive jag själv hade hoppats och trott.

Trots deltagande av rekordmånga stats- och regeringschefer och en genuin vilja hos många av dem (inkl Obama) att nå längre så blev slutdeklarationen varken rättsligt bindande eller tillräckligt politiskt ambitiös. Besvikelsen känns påtaglig, inte minst efter de omfattande insatser som gjorts på alla nivåer av det svenska EU-ordförandeskapet för att få ett långtgående avtal på plats.

Reinfeldt försvarar utfallet i presskonferensen efter mötet och talar om ett försiktigt steg framåt. Det har han förvisso helt rätt i. Men - så sades redan vid partsmötet på Bali för två år sen. Och dessförinnan i Kyoto 1997. Liksom efter klimatkonventionens antagande i Rio 1992. Man undrar: när ska det stora steget tas, det som leder till verkliga och tillräckliga utsläppsminskningar?

Frågan är nu hur man ska gå vidare. I och med misslyckandet har hela FN-samarbetet fått sig en törn. Kan FN-processen leverera det som behövs – och om inte, vad är då alternativet? Faktum är att om man samlar de 10 största länderna i världen + EU i en mindre överenskommelse så omfattar det 80-90% av världens utsläpp. Även DN:s ledare ifrågasätter FNs roll, och Maria Wetterstrand på DN debatt väcker intressanta tankar och hur man istället kan verka för en ”klimatprogressiv allians”. Intressant nog kan man konstatera att även den så hårt kritiserade Bush-administrationen, som tog initiativ till "Major Economies Forum", hade liknande funderingar.

I Bryssel har vi dock fortfarande ett ordförandeskap att hantera, och just nu finjusteras morgondagens miljörådsmöte - det allra sista rådsmötet under det svenska ordförandeskapet. För min del ansvarar jag bl.a. för ministerdeklarationerna om biologisk mångfald och ”cocktaileffekter” av kemikalier. På ordförandewebben kan man läsa mer om mötet som helhet.

Haveri i Köpenhamn?

Enligt media så har förhandlingarna i Köpenhamn gått helt i stå och det danska ordförandeskapet har givit upp. Allt förre tror nu på att det ska bli något avtal alls. "The blame game" har redan börjat.

Det är ofta del av själva förhandlingsdramturgin att det först måste till ett sammanbrott för att i ett senare skede lyckas uppbåda den kompromiss- och förhandlingsvilja som finns för att åstadkomma ett bra avtal. Det var likadant i Haag 2000 när man skulle förhandla Kyotoprotokollets genomföranderegler; förhandlingarna bröt samman och återupptogs ett halvår senare i Bonn. Först därefter kunde Kyotoprotokollet träda i kraft.

Därmed ska man kanske inte bli alltför deppig om man inte når ända fram i Köpenhamn - om det nu fallerar. Själv tror jag fortfarande att man trots allt kommer att kunna lägga fast vissa viktiga grundprinciper för ett ett nytt avtal, även om detaljerna måste läggas fast senare.

Här kan man följa dramatiken i Köpenhamn minut för minut.

Dags att börja summera...

Vad har vi egentligen gjort som ordförande för EU de senaste 6 månaderna? Här kan man läsa en liten uppsummering.

Vad som inte framgår av den rapporten är förstås resultatet av Köpehamnsmötet. Just nu ser det ganska mörkt ut, men jag har svårt att tro att 120 stats- och regeringschefer vill åka hem från Köpenhamn utan resultat. Den som lever får se.

Själv hade jag mitt sista Coreper-möte och skrev min sista s.k. "kortrapport" idag. Dagordningspunkten handlade om att godkänna en ministerdeklaration om skydd av biologisk mångfald bortom 2010, och efter en del kreativt förhandlingsknåpande så fick vi faktiskt stöd för ordförandens kompromisstext utan reservationer.

Baske mig om jag inte kommer att sakna det här ordförande-jobbet, trots allt slit!

Slutspurt!

Namn kan ha stor betydelse (har skrivit en längre blog om detta tidigare).

Idag fick jag ett trevligt julkort från Tjeckiska miljöministeriet:

Titta närmare på vem som har underteckat kortet: vice miljöminister Karel Blaha. Första reaktionen är att det kanske är ett slags skämt - men det är det inte. Mannen heter faktiskt så. Någon som är mer cynisk än jag skulle kanske sagt att han har världens mest träffande efternamn för en politiker.

Jobbar nu intensivt med de sista förberedelserna inför det allra sista ministermötet under svenskt EU-ordförandeskap, den 22 december: miljöministrarnas möte. Samtidigt följer jag med spänning kollegornas kamp mot klockan för att hitta en förhandlingslösning i Köpenhamn. Trycket på den svenska delegationen är närmast omänskligt; om Köpenhamnsmötet misslyckas så kommer anklagelserna mot EU (och därmed indirekt mot ordförandeskapet) som ett brev på posten.

Det spelar ingen roll att EU har varit den ledande aktören i det globala klimatarbetet att har lagt ner oerhört mycket resurser och politiskt kapital på att nå en ambitiös överenskommelse i Köpenhamn, eller att EU är den enda part som redan har långtgående klimatlagstiftning till 2020 på plats och har erbjudit en en stor summa klimatpengar på bordet till u-länderna - EU kommer ändå av såväl folkrörelse som av media att ges den största skulden för ett eventuellt misslyckande.

Nu tror jag andå inte att detta ska behöva ske, eftersom jag som obotlig optimist fortfarande tror att man kommer att lyckas få till stånd ett nytt ambitiöst klimatavtal i köpenhamn - även om det kanske "bara" sker i form av en politisk överenskommelse som måste formaliseras till konkret lagtext genom en uppföljningskonferens senare i vår.

Om några dagar vet vi hur det blev. Spänningen stiger, tillsammans med havsnivån.

Hur man bäst räddar världen

Ett återkommande budskap på denna blogg är att få livsstillsförändringar åstadkoms genom domedagspredikan och ständigt dåligt samvete. Ett visst mått av medvetenhet om vilka miljöutmaningar vi står inför är givetvis nödvändigt, men en alltför pessimistisk världsbild skapar bara misströstan och handlingsförlamning, och bidrar närmast till att förvärra situaitonen ("...det är ingen idé att göra något; allt går ändå ändå åt pipan till slut...").

Jag är för min del övertygad om att inspiration och glädje, i kombination med tydliga samhälsstrukturer i form av effektiva styrmedel såsom lagstiftning och ekonomiska styrmedel (t.ex. koldioxid- och avfallsskatter) fungerar mycket bättre och effektivare för att "rädda världen".

När det gäller just glädje och inspiration så finns här ett kul exempel från youtube om hur man kan få människor att ta trappan istället för den energikrävande rulltrappan:



Fler exempel på hur man kan ha kul samtidigt som man förbättrar miljön finns här.

"Världens största grupparbete?" - Media om klimatet

Det fullständigt vimlar av artiklar och reportage om klimatet i media nu, givetvis främst med anledning av klimatkonferensen i Köpenhamn som börjar imorgon.

Här ett fåtal intressanta nedslag: Reportaget "klimatstriden" i Dokument inifrån (där man bl.a. kallar klimatförhandlingana för "världens största grupparbete"), en intervju i DN av kollegan Agnes von Gjersdorff, och den tänkvärda analysen "Where are the global solvers?" av ekonomen och FN-rådgivaren Jeffrey Sachs. Sachs skriver bl.a.  "Each country asks itself, 'How do I do the least and get the other countries to do the most?', when they should be asking instead, 'How do we cooperate to achieve our shared goals at minimum cost and maximum benefit?'"

Mediahysterin är både bra och dålig - den skapar förstås en stor medvetandehet kring klimatproblematiken, och den bidrar till att hålla det nödvändiga politiska trycket uppe. Samtidigt får jag känslan av att det som rapporteras ofta är negativt vinklat, att man gärna lyfter fram antingen de värsta dommedagsproftiorna eller de mest extrema klimatförnekarna, och hellre belyser brister och svårigheter än att peka på möjligheter och verkliga framsteg.

Det är därför tveksamt om media verkligen bidrar nämnvärt till att mobilisera den konstrukta kraft som krävs för att komma ur fossilsamhället. Förändring åstadkoms av inspiration och framtidstro, snarare än av den hopplöshet, domedagspredikan och konfliktbeskrivning som dominerar stora delar av mediabilden.

Att förbereda och leda ett EU-möte: del 4

Hur förbereder man sig framgångsrikt som EU-ordförande för ett heldagsmöte med förhandlingar i en EU-arbetsgrupp? I en serie av inlägg kommer jag att reflektera över hur man gör i praktiken för att leda EU-arbetet i en attachégrupp.

Del 1: ”The basics” – sova, äta och pudra näsan
Del 2: Personkännedom
Del 3: Att var tillräckligt påläst

Del 4: att skapa god stämning
Om man vill uppnå bra resultat av ett EU-möte är det extremt vitkigt att skapa en bra förhandlingsstämning. Hur gör man det?

En grundläggande förutsättning är att alla är väl förberedda på vad som ska behandlas. Jag lägger därför ner extra mycket möda på att dels informera i förväg vad som förväntas av medlemsländerna och se till att alla underlagsdokument skickas ut i mycket god tid före varje möte. Både i inledningen och avslutningen lägger jag ner mycket tid på att beskriva vad har vi gjort före mötet, vad målet är med dagens möte, och vad som är nästa steg.

Om mötesdeltagarna känner att de har full kontroll över processen så håller de sig lugna och säkra och kommer därmed att vara mindre benägna att ställa till problem. Det värsta en diplomat vet är när något oväntat händer.

Själv brukar jag dessutom ofta inleda mötet med en personlig betraktelse i form av t.ex. en anekdot, en aktuell händelse, ett referat från en dröm (jag har märkt att man ofta drömmer om ordförandeskapet, särskilt efter att ha ha suttit sent kvällen innan och förberett ett möte i detalj) eller en teckning målad av någon av grabbarna som jag tagit med hemifrån.

Det enda kravet är egentlgien att det jag säger på ett eller annat sätt anknyter till agendan. Härom veckan tog jag med mig ett gäng leksaksbilar till arbetsgruppen och använde dem som exempel på vilka fordon som omfattades av den förordning vi då förhandlade. Det viosade tig vara en utmärkt inledning på dagens övningar.

Nytt EU-fördrag äntligen på plats

Igår trädde EUs nya fördrag (det s k Lissabonfördraget) i kraft, efter nästan nio års mödosamma diskussioner och förhandlingar med mängder av olika turer fram och tillbaka. Det har krävts en massiv insats av det svenska ordförandeskapet för att lösa upp de återstående politiska och juridiska knutarna och få allting på plats innan årskiftet, och resultatet kommer sannolikt att räknas som ett av de viktigaste under vårt halvår.

Statsministern kommenterar här.

En hel del arbete återstår fortfarande för att tolka och omforma delar av fördraget till en ny fungerande arbetsordning och praxis, inte minst på utrikessidan där EU nu ska få en mer koordinerad roll. En av många konsekvenser av det nya fördraget är också att vårt ordförandeskap kommer att bli det sista "riktiga" EU-ordförandeskapet, bl.a. eftersom Europeiska Rådet framöver kommer att ledas av en permanent ordförande (den relativt okände belgaren Van Rompuy) och inte av ordförandelandets statsminister. Den så kallade "trion" - tre på varandra följande ordförandeländer förutses också samarbeta närmare i framtiden och i praktiken dela upp fler sakfrågor mellan sig under en längre period.

Klart är att fördragsändringen var nödvändig för att EU-kolossen ska kunna anpassa sig till den större medlemslandskretsen och till en eventuell ytteligare utvidning (Serbien, Kosovo, Turkiet, Albanien, Ukraina..?). Åsikterna går däremot isär i vilken grad det nya fördraget också innebär mer genomgripande förändringar i riktning mot större federalism. Time will tell.