Monstret och batongen

EU-parlamentet röstade igår igenom klimatpaketet. Lättnaden hos dem som har varit inblandade i förhandlingarna här i Bryssel är påtaglig.

Lite senare på eftermiddagen hade vi traditionsenlig överlämning i rådets miljöarbetsgrupp av ordförandeskapets stafettpinne, "le baton" (som dessutom råkar vara sönder och tejpad) från den nuvarande franska ordfskapsdelegationen till den inkommande tjeckiska. Fransmännen såg ytterligt nöjda ut, även om de också verkade lite slitna. Våra tjeckiska kollegor däremot såg ut att vara ganska tyngda av stundens allvar.

Överlämningen firades med ett glas champagne, och både kommissionen och rådssekretariatet höll tal om fransmännens bravader. Ett av talen illustrerades mycket fyndigt med utklipp från Asterix och Obelix - också detta är tradition i miljögruppen.

Utöver "le baton" överlämnades också en ytterligt ful liten stenstaty föreställande ett monster som sitter och läser en bok. Tanken är att varje ordförandeskap ska ge denna till den medlemsstat som har varit mest problematisk i gruppen under det gångna halvåret. Icke förvånande har statyn aldrig använts på det sättet ännu, det ska trots allt ganska mycket till innan diplomater öppet pekar ut och kritiserar andra. Syftet är nog kanske främst att använda monstret i avskräckande syfte.

Om ett halvår är det dags för oss att ta emot batongen och monstret. Känns lite mer påtagligt nu när tjeckerna tar över. Kanske kan man tala om en skräckblandad förtjusning (och det är inte bara monstret som skrämmer).

En historisk klimatuppgörelse

Mycket kritik har hörts om Europeiska rådets klimatöverenskommelse från i fredags.

Från mitt perspektiv är jag lite förvånad över detta. Det känns helt enkelt lite väl gnälligt. Överenskommelsen är trots allt unik i sitt slag: aldrig tidigare har något land eller grupp av länder varit i närheten av att införa så här tuffa klimatregler. Dessutom i tider av en ekonomisk nedgång som många tror kan vara den värsta i modern tid.

De flesta verkar tycka att det är fullständigt självklart att EU ska anta en ambitiös klimatlagstiftning långt före alla andra länder. Så är det ju inte - egentligen. EU hade mycket väl kunnat göra som resten av världen: vänta till Köpenhamnsmötet i slutet på nästa år och se vad man kommer fram till innan man gör något själv.

Det verkar också som om många underskattar hur svårt det faktiskt är att komma överens om långtgående klimatåtgärder med 27 länder med mycket olika grundförutsättningar; därutöver ska man dessutom komma överens med två jätteinstitutioner med sina egna intressen och annorlunda perspektiv.

Det är inte gratis att ställa om industri och samhälle på ett så grundläggande sätt som klimatpolitken kräver - särskilt på kort sikt. Självklart blir det svåra diskussioner om hur man skapar ett system som fördelar kostnaderna så rättvist som möjligt mellan både länder och industrisektorer.

Risken för "koldioxidläckage" genom att vissa industrier kan flytta till länder utan klmatkrav, och större nyttjande av "flexibla mekanismer" för de länder vars insatser för ytterligare minskade utsläpp är dyrast (varav Sverige är ett) är givna delar av denna svåra debatt. Det senare kan leda till stora klimatinvesteringar i fattiga länder, med ett mycket större positiv klimateffekt per satsad euro.

Det är lätt att fokusera på de mindre bra detaljerna och på den politiska kohandel som är oundviklig i en sån här svår förhandling. Men man får inte glömma att de ursprungliga ambitiösa målsättningarna för EU finns kvar: minus 20% till 2020, alternativt minus 30% om det blir ett bra avtal i Köpenhamn. Man är enig om hur länderna ska fördela utsläppsminkningarna mellan sig, handelssystemet om utsläppsrätter har gjorts om i grunden, och ett stort steg tas för att stimulera ny teknik för koldioxidlagring under mark. Dessutom tas nya grepp för att stimulera förnybar energi och minska utsläppen från bilar.

Den som verkligen minns hur klimatdebatten såg ut för bara några år sedan (innan Al Gores klimatkampanj och Stern-rapporten) borde dock inte kunna bli annat än imponerad.

Många verkar också tycka att det är självklart att den ekonomiska krisen inte skulle sänka - eller åtminstone kraftigt urvattna - klimatpaketet. Men det hade inte alls varit något omöjligt scenario. Att se EUs ledare med Sarkozy och Barroso i spetsen försvara en klimatuppgörelse värd namnet är trots allt en historisk händelse.

Självklart kunde det ha varit bättre. Men några perfekta beslut kan sällan tas när 27 länder och två tunga EU-institutioner ska enas om minsta kommatecken. Nog borde man väl kunna glädja sig litet åt den enorma insats som har gjorts och som - om inte parlamentet sätter käppar i hjulet vid onsdagens omröstning - nu har resulterat i världens utan jämförelse tuffaste klimatregim.

EU-tävling

Kommissionen har lagt fram ett nytt förslag med följande benämning:
"Draft Commission Decision concerning the non-inclusion of certain substances in Annex I, IA or IB to Directive 98/8/EC of the European Parliament and of the Council concerning the placing of biocidal products on the market."

Den som bäst gissar vad förslaget handlar om vinner en gratis rundvandring med undertecknad i EU-katakomberna.

Inför klimattoppmötet

Imorgon och på fredag ska det avgöras. Då ska EUs stats- och regeringschefer själva förhoppningsvis mejsla fram de sista avgörande kompromisslösningarna för att få EUs klimatpaket i hamn. Allt slit och all den tid som vi EU-byråkrater har lagt ner på att förbereda beslutet ska förhoppningsvis bära frukt. (se även artikel i DN)

De svåraste frågorna rör bördefördelningsbeslutet och handelssystemet för utsläppsrätter, medan reglerna för lagring av koldioxid, direktivet om förnybar energi, och förordningen om koldioxidutsläpp från bilar i stort är avklarade.

Utanför rådsbyggnaden börjar redan TV-bilarna rada upp sig, journalisterna vässar sina tagnentbord och miljöaktivisterna vecklar ut sina banderoller. Förväntan är enorm.

Frågan är om man någonslin haft en så arbetsintensiv höst i EU som i år. Coreper har överskridit all tänkbar arbetspraxis och man har bokstavligen jobbat dag och natt. Trots det är det upplagt för en svår och tuff slutförhandling, eftersom alltför många frågor fortfarande är olösta.

Det är intressant - och hoppingivande - att EU satsar så mycket resurser på att enas om ambitiösa klimatregler. Klimat är inte längre en fråga bara för miljöministrar. Nu är också finans-, utrikes-, närings- energi-, och statsministrarna djupt involverade. De förslag som ligger på bordet är faktiskt ganska revolutionerande, och kan med lite god vilja sägas utgöra grunden för ett helt paradigmskifte i synen på resursanvändning och ekonomi.

Men det finns inga för att det ska gå vägen. Det är mycket som står på spel. I första hand handlar det förstås om EUs trovärdighet inför nästa års internationella klimatförhandling om ett nytt kyotoprotokoll. Men det handlar faktiskt också om att visa att EU faktiskt kan vara beslutföra även i tider av ekonomisk kris och finansiell oro. Därtill kommer det enorma kapital som fransmännen, med Sarkozy själv i spetsen, har satsat på att få till stånd ett klimatbeslut. Skulle projektet misslyckas (man vågar knappt tänka tanken på detta i EU-korridorerna) så skulle det innebära en enorm prstigeförlust för både Frankrike och EU.

Om några dagar vet vi hur det går. Min gissning är att man kommer att enas till slut, men att det kommer att ske på bekostnad av ett mindre ambitiöst beslut än vad som skulle vara önskvärt. Glädjande nog finns det inget som tyder på att man kommer att tumma på det övergripande målet - att EU ska minska utsläppen med 20% till 2020 (eller hela 30% om det blir ett bra utfall vid klimatmötet i Köpenhamn nästa år).

Klant kan du vara själv!

Ännu ett miljörådsmöte är över (här kan man läsa mer om det). Det höga arbetstempot mattas dock inte för det, klimatförhandlingarna fortsätter inför det nu helt avgörande mötet med Europeiska rådet i slutet av veckan, och (för min del) handlar det om intensiva slutförhandlingar med parlamentet om EU-regler för bekämpningsmedel.

Belgien är underligt på många sätt. Bland det knepigaste tycker jag är tvåspråkigheten och all den politik som ligger inbäddad i detta. Själv pratar jag förstås mest franska (Bryssel är till 4/5 franskatalande) eller engelska men i vardagen är det oundvikligt att snappa upp ett och annat holländskt ord också.

Ett av de roligaste - och vanligaste - holländska uttrycken är "beste klanten". Att jag sedan länge insett att det betyder "bästa kund" (det heter ju "client" på både engelska och franska) hjälper inte - jag hajar till varje gång jag läser och känner mig spontant lätt förolämpad: "Hallå eller?! Klant kan du vara själv!".

Faktum är att holländskan nog ligger ganska nära svenskan. Det märks särskilt när man läser holländsk textning på TV, som svensk förstår man säkert ungefär hälften av skriven holländska. Även om man knappt begriper ett ord när man hör det talade språket.

Appropå TV så har vår minsting tagit ett avgörande kliv på utvecklingsstegen: han har lärt sig hantera fjärrkontroller. Så fort han får syn på en fjärrkontroll så kastar han sig över den och börjar fingra på knapparna. En fjärris i varje hand ska det vara - minst. Han vet också att man måste rikta den mot apparaten för att det ska bli nåt. Vilket han gör med en sprudlande glädje och stor förväntan. Man vet ju aldrig riktigt vad som händer...

Han kommer att bli en fantastisk zappare när han blir stor.

CO2-utsläpp från bilar i hamn

Strax på väg till förmöte med Andreas Carlgren inför morgondagens miljörådsmöte. På agendan står bl.a. klimatpaketet, minskade koldioxidutsläpp från bilar, en handlingsplan för hållbara konsumtions- och konsumtionsmönster och ministerdeklarationer om GMO och om en global kvicksilverkonvention.

I förmiddags uppnåddes faktiskt en överenskommelse mellan rådet, EU-parlamentet och Kommissionen om koldioxidutsläppen från bilar. Efter långa förhandlingar om infasning, bötesnivåer och långsiktigt mål till 2020, är man nu äntligen överens. EUs bilflotta ska ner till utsläppsnivåer på 130 g/km i genomsnitt till 2015, och från 2020 gäller ett än tuffare mål på 95 g/km.

Bilindustrin knorrar, särskilt i dessa dystra tider av ekonomisk nedgång och rasande nybilsförsäljning - men på sikt är detta det enda raka: både miljön och marknaden kräver energisnålare bilar. Billig olja finns det inte mycket kvar av.

Uppkopplade

Ännu en maratonförhandling i Coreper i fredags. Hela klimatpaketet förhandlades, liksom en rad andra frågor. Mina egna punkter handlade om koldioxid från bilar, en deklaration om GMO och en om hållbara konsumtions- och produktionsmönster, och om bekämpningsmedels-förordningen. Min sista punkt blev klar 03.15 på morgonen (och då fanns det fortfarande flera andra frågor kvar på Coreperagendan att klara av).

Har inte sett mycket av barnen på sistone. De känner knappt igen mig längre.

Äntligen har vi fått fungerande internet i vårt hus, efter många turer med Belgacom. Trådlöst, digital-TV, IP-telefoni, hela kittet. Det är underligt hur mycket sinnesro detta har givit mig; bostaden känns inte komplett utan IT.

Att man kan bli så beroende av något som inte ens existerade för 10-15 år sedan.

Ix på GB?

Varje arbetsplats har sin egen vokabulär. Ofta handlar det om förkortningar.

EU och regeringskansliet är nog förkortningarnas paradis.

En vanlig dag på jobbet
Depråd: "Ska Coreper-ix:en upp på ss-tiden eller VB innan GB?"
Depsek: "Polsak vill stämma av med SB. Sen skrivs ny PM".

Ni fattar va? Om inte, här är nyckeln:
Depråd = departementsråd, (oftast) enhetschef eller motsvarande
Depsek = deparetmentssekreterare, handläggare på regeringskansliet.
Coreper = "Committé de representants permanants", dvs den EU-ambassadörskommitté som förbereder alla EU-beslut innan de fasstlås i EU:s ministerråd.
Ix = "instrux", dvs instruktion, dvs det papper som skickas från Stockholm som talar om vad man ska säga vid EU-mötet och varför.
GB = Gemensam beredning (inte GlassBolaget om nu någon trodde det), den process som används för att komma överens inom regeringskansliet.
PM = Promemoria, samlingsnamn för det mesta som sätts på pränt i regeringskansliet.
ss-tid = statssekreterartid, föredragning för departementets statssekreterare.
VB = Veckoberedning, föredragning för politiska ledningen på ett departement.
PolSak = Politiskt sakkunnig, rådgivare till ministern
SB = Statsrådsberedningen, statsministerns egna departement med ansvar för samordning och beslut i frågor där departement inte är överens.

Ibland undrar jag om riktig kunskap verkligen existerar. Eller om det mest handlar om att hitta på nya ord, begrepp och förkortningar. Som andra inte begriper.

"Regeringskansliet" förresten? RK heter det ju, det vet ju alla (som jobbar där). Själv håller jag som bekant till i den del av RK som allmänt kallas för EU-reppen.

Global uppvärming? Hellre lokal!

Vintern har kommit till Bryssel. I helgen var det riktig snöstorm. Familjen höll sig hemma, för att inte riskera livhanken på glashala gator fulla med bilar utan vinterdäck och med förare som helt saknar vintervana.

På söndagkvällen - sannolikt årets kallaste dag i Belgien hittills - gick vårt värmesystem sönder. Det blev iskallt på nedre plan (där barnen sover) på några timmar. Bra timing. Vår otur när det gäller den nyfunna bostaden verkar stå sig. Vad ska komma härnäst? Konstigt nog tycktes barnens entusiasm för snön större än bekymren över kylan.

På jobbet är det minst sagt kaotiskt. Klimatförhandlingarna intensifieras ytterligare, och de flesta av oss miljöattachéer går nu på knäna - och då menar jag inte på grund av snön (som för övrigt redan har smält bort).

Rykten går om en överenskommelse mellan rådet och parlamentet om förordningen om att begränsa koldioxidutsläppen från bilar (se även tidigare blogg). För min del var det mycket helg-jobb kring detta, för att försöka säkra några för Sverige särskilt viktiga delar i uppgörelsen. Om en liten stund börjar Coreper och då får vi veta hur det har gått. Spännande.

Tobak = ?

Det var stora demonstrationer utanför rådsbyggnaderna häromdagen. Grekiska(?) tobaksbönder protesterade mot minskade jordbrukssubventioner från EU inför jordbruksministrarnas översyn av EU:s jordbrukspolitik (lustigt nog kallat "hälsokontrollen"). Mitt i den synbarligen agiterade folksamlingen hade man tänt en stor brasa, där man av allt at döma brände cigaretter. På plakaten kunde man bl.a. läsa "TOBAK = ARBETSTILLFÄLLEN".

Man undrar just hur stort stöd dessa högljudda tobaksbönder har hos Europas befolkning. Kanske inte jättestort? Personligen kan jag tänka mig en hel del alternativa formuleringar efter likhetstecknet. T.ex. cancer, luftrörssjukdomar, nedsatt kondition, dålig andedräkt...

Samma dag fick jag en tankeställare om hur tufft det kan vara att agera ordförande i EU, när vår franska ordförande bröt ihop i tårar efter ett arbetsgruppsmöte. Pressen på resultat kan uppenbarligen ibland bli orimligt stor.

Klimatförhandlingarna går nu in i sitt slutskede. Arbetsbelastningen är enorm. Min chef intervjuas på regeringens hemsida, och berättar om både klimat och andra aktuella EU-frågor. Klicka här för att läsa intervjun.

Monsieur Pick

I Wikipedia kan man bl.a. läsa följande om man slår upp ordet "Pick": "Lock picking is the art of unlocking a lock by analyzing and manipulating the components of the lock device, without the original key. Although lock picking can be associated with criminal intent, it is an essential skill for a locksmith."

Vi har nyligen haft flera besök av en låssmed som ska byta dörr och lås i huset efter inbrottet nyligen. När han sa sitt namn trodde jag att han skämtade - men det gjorde han inte. Han heter - just det - Monsieur Pick. Tala om träffande namn på en låssmed.

Äntligen fredag...?

Fredag eftermiddag. Äntligen. Har varit en osedvanligt stressig vecka.

Sitter i rådsbyggnaden och förbereder nästa veckas olika förhandlingar, medan jag väntar på att "min" punkt ska komma upp på Coreper - den ambassadörskommitté som manglar fram beslut för de mest komplicerade förhandlingsfrågorna i rådet. Coreper är den sista utposten innan ministermötena, och de ofta stentuffa slutförhandlingarna mellan rådsordföranden, kommissionen och parlamementet.

Planerna på ett spinningpass och middag på stan ikväll får skrinläggas. Istället kommer jag att knapra på speculoos-kex och bistå den svenska biträdande EU-ambassadören för att söka en kompromiss med EU-parlamentet om EUs nya bekämpningsmedelsförordning. Vi kommer att diskutera kriterier för godkännande av bekämpningsmedel, zoner för ömsesidigt godkännande, medlemsländernas möjlighet att avvisa godkända bekämpningsmedel och en rad andra spännande frågor. (Här kan man läsa mer om det nya förslaget.)

Frågan är politiskt laddad, inte minst efter det att en rapport läcktes från EU-kommissionen nyligen om att nästan hälften av frukt och grönsaker inom EU bär spår av bekämpningsmedelsrester.

Ännu en sen fredagskväll på rådet alltså. När jag kommer hem sover barnen sedan länge. Begreppet "offra sig för miljön" får en högst konkret innebörd.

Jag har ett spännande jobb, men ibland har det sina nackdelar.

Rånade!

Vi blev rånade förra veckan. Medan vi låg och sov.

Rånarna bröt sig in mitt i natten, smög sig in och tog bilnycklar, laptop, stereo, filmkamera och digitalkamera och försvann sen med bilen. Märkte ingenting förrän jag skulle gå till jobbet som vanligt och upptäckte att dörren var uppbruten och bilen borta.

Det blev en rejäl chock – inte minst när snabbt man insåg att brottslingarna hade befunnit sig endast några meter från våra sovande barn (som sover på undervåningen). Vad hade hänt om barnen hade vaknat? Vad hade hänt om jag själv hade vaknat och upptäckt tjuvarna? Vad hade hänt om bilnycklarna (som de förmodligen i första hand var ute efter) inte hade legat i hallen utan i vårt sovrum? Man vågar knappt tänka tanken.

Polisen kom nästan omedelbart. De gjorde en ordentlig brottsplatsundersökning och konstaterade snabbt två saker: dels att tjuvarna var mycket professionella och inte lämnade minsta spår efter sig, dels att låset var så dåligt och enkelt att bryta upp att vi lika gärna kunde ha låst upp dörren åt dem och bjudit in dem på kaffe.

Nu har vi en tuff diskussion med hyresvärden, som trots det som hänt inte vill satsa ett enda cent på att förbättra säkerheten – trots att både polis, vår säkerhetsansvarige på representationen och låssmeden är eniga om att den är urusel. ”Jamen det behövs inte" säger hon. "Det har ju aldrig hänt förut”. Nähä säger vi. Tiderna har – tydligen! - förändrats. Dags att anpassa sig till verkligheten.

Vad det handlar är att kunna känna sig säker i sin egen bostad. Vi vill inte ha fler galningar som bryter sig in och smyger runt bland våra barn.

Visserligen måste man som förhandlare ofta vara öppen för att kompromissa – men vår personliga säkerhet är faktiskt inte förhandlingsbar.

Allhelgonahelg i Bryssel

Även i Bryssel får man besök av ett och annat utklätt trick-or-treat-monster som tigger godis. Mina barn är (som tur är) ännu lite för små för att drabbas av halloween-hysterin.

Ingenstans kan man dock fira halloween som i New York. För några år sedan beskådade jag halloween-paraden från ett tak i Greenwich Village. Mycket minnesvärt. I år hade jag kanske blivit ännu räddare, för den senaste halloween-flugan var tydligen att klä ut sig till det otäckaste som liberala New York vet: Sarah Palin. DN har gjort ett bildspel om detta – obetalbart roligt. (Om någon vill köpa sig en egen Sarah Palin skrämselkostym kan man beställa här för endast 30 dollar.)

Apropå otäcka fossila varelser så besökte hela familjen naturhistoriska museet igår. Vår äldste var helt fascinerad av de enorma dinosaurie-skeletten. Han lugnade dock både mig och övriga familjen med att klargöra att de var ”mycket döda” och därmed inte längre farliga. Han fick med sig en liten leksaksdinosaurie hem som han sen ville sova med, så han verkar inte har skrämts alltför mycket. Det har heller aldrig varit lättare att borsta tänderna på kvällen; han fick först öva på sin lilla plastdinosaurie (som han trodde hade väldigt många tandtroll).

Vår barnflicka som (liksom i stort sett alla kapverdianer) är troende fick sig nog en tankeställare av museibesöket; hon undrade bl.a. hur man kunde vara säker på att dinosaurierna verkligen levde för miljontals år sedan, och hur det går ihop med att jorden bara är 5000 år gammal, som det ju står i bibeln. Jo det kan man ju undra. (Se min tidigare blog om hur det är att vara ateist i Kap Verde).

Djävulen i detaljerna

EU är rätt enkelt – egentligen. Kommissionen föreslår, ministerrådet och EU-parlamentet granskar, ändrar och fattar beslut (de måste vara överens). Kommissionen ser till att medlemsländerna genomför lagstiftningen, ibland genom att gå till EU-domstolen.

Fast det är klart – ibland blir det lite krångligt ändå. The devil is in the details, som min brittiske kollega brukar säga.

Medbeslutandeförfarande, kommittologi, förlikningsprocess, övergångsregler, undantagsklausuler, överträdelseärenden… EU vimlar av olika typer av komplicerade processer. Men vem hade trott något annat – 27 länder och över 500 direktvalda EU-politiker ska komma överens. Ingen enkel uppgift.

Ibland är själva lagförslagen också rätt krängliga. Förslaget till ”omarbetning” av IPPC är bland de värsta jag har sett hittills (och då har jag sett ganska många) och måste vara något av en EU-byråkrats våta dröm.

Bara namnet: Integrated Polution and Prevention Control. Sex gamla direktiv slår ihop till ett. Detaljeringsgraden är enorm. Tekniska formler, kemiska ämnen, definitioner av olika verksamheter, hänvisningar fram och tillbaks, till artiklar, till annex, till andra direktiv… Allt i en enda röra, eftersom man har kvar den gamla versionen av direktivet i texten som referens.

Förslaget är 266 sidor långt. Till råga på allt är vissa delar gråmarkerade, andra är vitmarkerade; tanken är att bara det som är grått ska förhandlas.

Men direktivet är viktigt. Det handlar om tillståndsgivning för tung industri, och täcker tiotusentals industrianläggningar i EU. Bestämmelser påverkar direkt EU:s luftkvalitet. Förhoppningsvis kan vi skärpa utsläppskraven och därmed minska både försurning, övergödning och luftrelaterade sjukdomar.

Hur det går vet vi om något år eller två. Den som vill läsa förslaget (fungerar bl.a. bra som sömnmedel) kan klicka här.

Ministermöte, monstermajs och romerska kejsare

När vi anlände till rådsmötet i Luxemburg i måndags möttes vi av en stor banderoll upphängd i två ballonger med en jättelik monstermajs-figur, efter klassiskt halloween-tema. Budskapet handlade om genetiskt modifierade organismer: ”GMOs equals food insecurity – EU act now!”. Nedanför banderollen delade "sjukvårdare" ut små medicinpaket med namnet ”Anticorp” med texten ”Rescue remedy for EU politicians”.

Fyndigt. Medicinen uppgavs vara effektiv mot företagslobbyist-virus. Givetvis blev man lite nyfiken på vad som fanns inuti medicinpaketet: en liten chokladbit. Undrar om detta räknas som muta?

Greenpeace var nog hur som helst nöjda med sin aktion, för innanför säkerhetskontrollerna uttryckte många miljöministrar kritik mot GMO-reglerna, och förespråkade stärkt miljöriskbedömning, utveckling av s k socio-ekonomiska kriterier som grund för beslut om GMO-ansökningar, och större möjlighet för GMO-undantag inom naturskyddade områden.

Därutöver diskuterade ministrarna bl.a. klimatpaketet, koldioxidutsläpp från bilar, EU:s position inför nästa klimatmöte i Poznan i december och förslaget till handelsförbud för sälprodukter – som framför allt Sverige, Finland och Danmark har stora problem med.

Klimatförhandlingarna går framåt, men det kommer inte att bli lätt att enas innan årets slut som planerat. På ekot beskrivs läget så här. Inte bara tidigare östländer är tveksamma till viktiga delar av paketet, utan också Italien börjar ifrågasätta på allvar. Greenpeace uttalat sig om detta i Reuters: "Mr Berlusconi is prepared to ignore the interests of his people for the sake of another fortnight in Europe's political limelight. But the EU is not the Roman Empire and he's certainly not the emperor.". Kaxigt värre.

Nästa miljörådsmöte i december kommer att bli tuffare. Då är det dags för konkreta beslut i flera av de frågor som debatterades i måndags. Det kommer att bli en hektisk tid framöver för att förbereda dessa.

Den som vill veta mer om miljörådsmötet kan klicka här.

Klimatfunderingar från ovan

Satt nyligen på planet till Köpenhamn och läste ett utkast till klimatslutsatser inför miljöministermötet nästa vecka. Spännande läsning faktiskt, tonläget är ambitiöst med målsättningar om minskade globala utsläpp med 50% till 2050; för i-ländernas del med hela 80-95%. Dessutom konstaterar man att detta innebär ungefärliga växthusgasutsläpp på två ton per person och år, och föreslår att detta ska utgöra en referenspunkt för fortsatta förhandlingar.

Ganska revolutionerande, när man tänker efter. Om dessa ambitioner uppfylls, så kommer vi att få ett samhälle som ser radikalt annorlunda ut – om bara 40 år.

I Le Soir kunde jag dessutom läsa att EU:s stats- och regeringschefer hade slagit fast att målsättningen att enas om klimatpaketet innan årsskiftet gäller, trots hot om ”veto” från Berlusconi et al. ”Klimathotet minskar inte för att det är ekonomisk kris”. ”Det är nu man måste våga visa verkligt ledarskap”. Säger Barroso och Sarkozy, synbart nöjda, brett leende.

Gott så. Det känns förstås lätt absurdt att sitta i ett flygplan 10.000 meter över marken och läsa om detta, väl medveten om att jag själv samtidigt bidrar till att att ytterligare överskrida min egen ”koldioxidkvot”. Visst kan man försvara sig med att säga att man jobbar i miljöns tjänst, och att allt resande kompenseras av en successivt bättre miljölagstiftning i EU etc. Men ändå – det känns svårt att komma ifrån känslan av dubbelmoral, att inte leva som man lär.

Jag har en god vän som på stort allvar försöker begränsa sina utsläpp till just två ton per år – och han är på god väg att lyckas. Han älskar att resa, men är mycket principfast i att inte flyga inom Europa. Inte ens i tjänsten – vilket har föranlett en hel del diskussioner med arbetsgivaren. Eftersom tågresor nästan alltid är dyrare så är konsekvensen att han får betala stora delar av sina tjänsteresor själv, och dessutom använda semesterdagar för den extra restiden.

Hedervärt eller miljödogmatiskt? Döm själva, men personligen lutar jag åt det förra.

På måndag flyger jag vidare för att tillsammans med resten av den svenska delegationen till Luxemburg och miljörådsmötet – där just klimatslutsatserna är en av huvupunkterna på agendan.

My lips are sealed

Stort EU-toppmöte i Bryssel idag: våra politiska ledare ska tala finansoro, klimatpaket och Georgienkris. Det innebär paradoxalt nog en något lugnare tillvaro för oss som inte är direkt berörda av toppmötet; alla andra möten på rådet är inställda och man får äntligen lite tid att städa undan diverse surdegar på kontoret, och förbereda sig inför nästa veckas miljöministermöte i Luxemburg.

Som miljöförhandlare får man vara beredd på att sätta sig in i och driva de mest oväntade frågor. På mitt bord ligger nu ett förslag att förbjuda all handel med sälprodukter, såvida inte jakten uppfyller en rad långtgående djurskyddskrav. Sverige är (tillsammans med Finland) ett av få EU-länder där man bedriver viss säljakt, och för en gångs skull ställer sig nu Sverige på barrikaderna mot en ny miljölagstiftning istället för tvärtom som det brukar vara.

Så nu blir min uppgift att försvara svensk säljakt! Faktum är dock att den svenska positionen är ganska rimlig; förslaget från EU-kommissionen är utformat för att försvåra för den oetiska säljakt som bedrivs utanför EU:s gränser, men tyvärr skapar det samtidigt problem för den begränsade och kraftigt reglerade och kvoterade skyddsjakt på säl som bedrivs i Sverige för att minimera sälarnas skador för fiskenäringen. Mindre än 100 sälar skjuts årligen i Sverige, medan den kommersiella jakten i t.ex. Kanada omfattar ca 300.000 djur. Det knepiga i sammanhanget är också att EU inte har rätt att reglera jakten som sådan, utan endast själva handeln med sälprodukter. Man kan alltså mycket väl fortsätta jaga säl i Sverige, men utan att ta vara på köttet, huden och oljan. Nog är det lite snett.

Frågan är extremt politiskt laddad; sälar är söta och många väljer ett helt svartvitt perspektiv: all säljakt anses för vara ond, grym och onödig (utom då för inuiter som ges ett carte blanche undantag). Alla har vi väl sett bilder på TV hur jägare går omkring på isen med spik-klubbor och slår säl-ungar i huvudet; att det kan finnas ansvarsfull säljakt är lätt att bortse från. Själv har jag redan uppvaktats av både djurskydds- och jägarlobbyn, vilka förstås har diametralt olika perspektiv på detta.

Nyligen träffade jag också representanter från EU-kommissionen för att gå igenom förslaget och se hur man eventuellt skulle lösa några av de specifika svenska problemen.

Hur mötet gick? Det kan jag tyvärr inte avslöja här och nu. ”My lips are sealed”!

Klimatrush och finansoro

Det talas mycket klimat och finanskris i Bryssels korridorer dessa tider.

Kommissionens olika klimatförslag debatteras mycket hett i både rådet och i parlamentet. I tisdags – redan kallat ”Super Tuesday” av EU-byråkraterna här – i röstade parlamentet om tre viktiga delar: EUs interna bördefördelning av utsläppskraven till 2020, utsläppshandelssystemet och koldioxidlagring. Utfallet var positivet för dem som värnar om mer långtgående åtgärder inom EU för att minska klimateffekten – sämre för dem som vill minimera nya krav på industrin. Mycket hårt arbete återstår nu för att rådet och parlamentet ska kunna komma överens i knäckfrågorna om bl.a. graden av auktionering av utsläppsrätter, öronmärkning till klimatåtgärder och övergång från ett 20%-mål till ett 30%-mål vid ett framgångsrikt nytt globalt avtal i Köpenhamn 2009.

Själv följer jag särskilt koldioxidutsläppen från bilar, som diskuterades i rådsarbetsgruppen i måndags och av EU-ambassadörerna i tisdags. Medlemsländerna är delade i två läger: en grupp länder är djupt oroliga för att europeisk bilindustri ska tvingas lägga ner på grund av alltför tuffa utsläppskrav och vill skjuta upp införandet till 2015; en annan grupp vill stå fast vid Kommissionens förslag om 2012.

Samtidigt läste jag att Volvo i veckan varslade över 3000 anställda i Sverige. Givetvis undrar man: kommer ännu tuffare miljökrav att göra det ännu svårare för bilindustrin?

Personligen tror jag inte det. Tvärtom, faktiskt. Miljökraven leder till energieffektivisering och mindre bränsleförbrukning. Detta är något som framtidens bilköpare kommer att efterfråga i vilket fall, inte minst mot bakgrund av skyhöga oljepriser. Givetvis måste man ge viss tid för anpassning, men historien visar att tuffa miljökrav är bra för svensk och europeisk konkurrenskraft. Vad annat kan vi konkurrera med i EU, än effektivitet och kvalitet?

Huvudproblemet är att det blir naturligt svårare att våga fatta långsiktigt kloka beslut när man inte ens vet hur man ska hantera den dagsaktuella ekonomiska krisen. I den mån det finns en konflikt mellan miljö och ekonomi så är det nästan alltid på kort - på längre sikt är målsättningarna sällan oförenliga.

Den som har mest prylar när han dör vinner

Som ung och radikal hade jag en fin vit T-shirt med texten "Den som har mest prylar när han dör vinner!". Jag tyckte den gav en rätt träffande kritik av prylhysterin i samhället (det tycker jag för övrigt fortfarande).

På något sätt tänkte jag nog att jag själv i någon mån skulle kunna stå utanför prylsamhället. Nu ca 20 år senare med fru och två barn börjar jag dock tvivla. Frågeställningen ställs på sin spets när man som vi nu gör flyttar in i en ny bostad. Antalet lådor fyllda med prylar, leksaker och möbler är helt enkelt hissnande. Och det efterföljande kaoset därefter. Var ska allting stå? Hur ska allt få plats?

Detta trots att vi sålde och rensade ut en hel del saker innan vi lämnade Kap Verde.

Som om det inte vore tillräckligt så var vi dessutom på Ikea-besök i helgen, för att införskaffa ytterligare "nödvändiga" prylar. Benno, Billy, Sandnes, Applåd och Effektiv. Ikeabesök är nästan alltid ett stort projekt (särskilt på lördagar!), men med två barn är det nästan oöverstigligt. Den som har försökt skjuta tre jättelika kundvagnar och två barnvagnar framför sig samtidigt vet vad jag talar om.

Från början ville jag inte ens vara med och tävla.

Nu känns det som om jag är på god väg att vinna.