Uppkopplade

Ännu en maratonförhandling i Coreper i fredags. Hela klimatpaketet förhandlades, liksom en rad andra frågor. Mina egna punkter handlade om koldioxid från bilar, en deklaration om GMO och en om hållbara konsumtions- och produktionsmönster, och om bekämpningsmedels-förordningen. Min sista punkt blev klar 03.15 på morgonen (och då fanns det fortfarande flera andra frågor kvar på Coreperagendan att klara av).

Har inte sett mycket av barnen på sistone. De känner knappt igen mig längre.

Äntligen har vi fått fungerande internet i vårt hus, efter många turer med Belgacom. Trådlöst, digital-TV, IP-telefoni, hela kittet. Det är underligt hur mycket sinnesro detta har givit mig; bostaden känns inte komplett utan IT.

Att man kan bli så beroende av något som inte ens existerade för 10-15 år sedan.

Ix på GB?

Varje arbetsplats har sin egen vokabulär. Ofta handlar det om förkortningar.

EU och regeringskansliet är nog förkortningarnas paradis.

En vanlig dag på jobbet
Depråd: "Ska Coreper-ix:en upp på ss-tiden eller VB innan GB?"
Depsek: "Polsak vill stämma av med SB. Sen skrivs ny PM".

Ni fattar va? Om inte, här är nyckeln:
Depråd = departementsråd, (oftast) enhetschef eller motsvarande
Depsek = deparetmentssekreterare, handläggare på regeringskansliet.
Coreper = "Committé de representants permanants", dvs den EU-ambassadörskommitté som förbereder alla EU-beslut innan de fasstlås i EU:s ministerråd.
Ix = "instrux", dvs instruktion, dvs det papper som skickas från Stockholm som talar om vad man ska säga vid EU-mötet och varför.
GB = Gemensam beredning (inte GlassBolaget om nu någon trodde det), den process som används för att komma överens inom regeringskansliet.
PM = Promemoria, samlingsnamn för det mesta som sätts på pränt i regeringskansliet.
ss-tid = statssekreterartid, föredragning för departementets statssekreterare.
VB = Veckoberedning, föredragning för politiska ledningen på ett departement.
PolSak = Politiskt sakkunnig, rådgivare till ministern
SB = Statsrådsberedningen, statsministerns egna departement med ansvar för samordning och beslut i frågor där departement inte är överens.

Ibland undrar jag om riktig kunskap verkligen existerar. Eller om det mest handlar om att hitta på nya ord, begrepp och förkortningar. Som andra inte begriper.

"Regeringskansliet" förresten? RK heter det ju, det vet ju alla (som jobbar där). Själv håller jag som bekant till i den del av RK som allmänt kallas för EU-reppen.

Global uppvärming? Hellre lokal!

Vintern har kommit till Bryssel. I helgen var det riktig snöstorm. Familjen höll sig hemma, för att inte riskera livhanken på glashala gator fulla med bilar utan vinterdäck och med förare som helt saknar vintervana.

På söndagkvällen - sannolikt årets kallaste dag i Belgien hittills - gick vårt värmesystem sönder. Det blev iskallt på nedre plan (där barnen sover) på några timmar. Bra timing. Vår otur när det gäller den nyfunna bostaden verkar stå sig. Vad ska komma härnäst? Konstigt nog tycktes barnens entusiasm för snön större än bekymren över kylan.

På jobbet är det minst sagt kaotiskt. Klimatförhandlingarna intensifieras ytterligare, och de flesta av oss miljöattachéer går nu på knäna - och då menar jag inte på grund av snön (som för övrigt redan har smält bort).

Rykten går om en överenskommelse mellan rådet och parlamentet om förordningen om att begränsa koldioxidutsläppen från bilar (se även tidigare blogg). För min del var det mycket helg-jobb kring detta, för att försöka säkra några för Sverige särskilt viktiga delar i uppgörelsen. Om en liten stund börjar Coreper och då får vi veta hur det har gått. Spännande.

Tobak = ?

Det var stora demonstrationer utanför rådsbyggnaderna häromdagen. Grekiska(?) tobaksbönder protesterade mot minskade jordbrukssubventioner från EU inför jordbruksministrarnas översyn av EU:s jordbrukspolitik (lustigt nog kallat "hälsokontrollen"). Mitt i den synbarligen agiterade folksamlingen hade man tänt en stor brasa, där man av allt at döma brände cigaretter. På plakaten kunde man bl.a. läsa "TOBAK = ARBETSTILLFÄLLEN".

Man undrar just hur stort stöd dessa högljudda tobaksbönder har hos Europas befolkning. Kanske inte jättestort? Personligen kan jag tänka mig en hel del alternativa formuleringar efter likhetstecknet. T.ex. cancer, luftrörssjukdomar, nedsatt kondition, dålig andedräkt...

Samma dag fick jag en tankeställare om hur tufft det kan vara att agera ordförande i EU, när vår franska ordförande bröt ihop i tårar efter ett arbetsgruppsmöte. Pressen på resultat kan uppenbarligen ibland bli orimligt stor.

Klimatförhandlingarna går nu in i sitt slutskede. Arbetsbelastningen är enorm. Min chef intervjuas på regeringens hemsida, och berättar om både klimat och andra aktuella EU-frågor. Klicka här för att läsa intervjun.

Monsieur Pick

I Wikipedia kan man bl.a. läsa följande om man slår upp ordet "Pick": "Lock picking is the art of unlocking a lock by analyzing and manipulating the components of the lock device, without the original key. Although lock picking can be associated with criminal intent, it is an essential skill for a locksmith."

Vi har nyligen haft flera besök av en låssmed som ska byta dörr och lås i huset efter inbrottet nyligen. När han sa sitt namn trodde jag att han skämtade - men det gjorde han inte. Han heter - just det - Monsieur Pick. Tala om träffande namn på en låssmed.

Äntligen fredag...?

Fredag eftermiddag. Äntligen. Har varit en osedvanligt stressig vecka.

Sitter i rådsbyggnaden och förbereder nästa veckas olika förhandlingar, medan jag väntar på att "min" punkt ska komma upp på Coreper - den ambassadörskommitté som manglar fram beslut för de mest komplicerade förhandlingsfrågorna i rådet. Coreper är den sista utposten innan ministermötena, och de ofta stentuffa slutförhandlingarna mellan rådsordföranden, kommissionen och parlamementet.

Planerna på ett spinningpass och middag på stan ikväll får skrinläggas. Istället kommer jag att knapra på speculoos-kex och bistå den svenska biträdande EU-ambassadören för att söka en kompromiss med EU-parlamentet om EUs nya bekämpningsmedelsförordning. Vi kommer att diskutera kriterier för godkännande av bekämpningsmedel, zoner för ömsesidigt godkännande, medlemsländernas möjlighet att avvisa godkända bekämpningsmedel och en rad andra spännande frågor. (Här kan man läsa mer om det nya förslaget.)

Frågan är politiskt laddad, inte minst efter det att en rapport läcktes från EU-kommissionen nyligen om att nästan hälften av frukt och grönsaker inom EU bär spår av bekämpningsmedelsrester.

Ännu en sen fredagskväll på rådet alltså. När jag kommer hem sover barnen sedan länge. Begreppet "offra sig för miljön" får en högst konkret innebörd.

Jag har ett spännande jobb, men ibland har det sina nackdelar.

Rånade!

Vi blev rånade förra veckan. Medan vi låg och sov.

Rånarna bröt sig in mitt i natten, smög sig in och tog bilnycklar, laptop, stereo, filmkamera och digitalkamera och försvann sen med bilen. Märkte ingenting förrän jag skulle gå till jobbet som vanligt och upptäckte att dörren var uppbruten och bilen borta.

Det blev en rejäl chock – inte minst när snabbt man insåg att brottslingarna hade befunnit sig endast några meter från våra sovande barn (som sover på undervåningen). Vad hade hänt om barnen hade vaknat? Vad hade hänt om jag själv hade vaknat och upptäckt tjuvarna? Vad hade hänt om bilnycklarna (som de förmodligen i första hand var ute efter) inte hade legat i hallen utan i vårt sovrum? Man vågar knappt tänka tanken.

Polisen kom nästan omedelbart. De gjorde en ordentlig brottsplatsundersökning och konstaterade snabbt två saker: dels att tjuvarna var mycket professionella och inte lämnade minsta spår efter sig, dels att låset var så dåligt och enkelt att bryta upp att vi lika gärna kunde ha låst upp dörren åt dem och bjudit in dem på kaffe.

Nu har vi en tuff diskussion med hyresvärden, som trots det som hänt inte vill satsa ett enda cent på att förbättra säkerheten – trots att både polis, vår säkerhetsansvarige på representationen och låssmeden är eniga om att den är urusel. ”Jamen det behövs inte" säger hon. "Det har ju aldrig hänt förut”. Nähä säger vi. Tiderna har – tydligen! - förändrats. Dags att anpassa sig till verkligheten.

Vad det handlar är att kunna känna sig säker i sin egen bostad. Vi vill inte ha fler galningar som bryter sig in och smyger runt bland våra barn.

Visserligen måste man som förhandlare ofta vara öppen för att kompromissa – men vår personliga säkerhet är faktiskt inte förhandlingsbar.

Allhelgonahelg i Bryssel

Även i Bryssel får man besök av ett och annat utklätt trick-or-treat-monster som tigger godis. Mina barn är (som tur är) ännu lite för små för att drabbas av halloween-hysterin.

Ingenstans kan man dock fira halloween som i New York. För några år sedan beskådade jag halloween-paraden från ett tak i Greenwich Village. Mycket minnesvärt. I år hade jag kanske blivit ännu räddare, för den senaste halloween-flugan var tydligen att klä ut sig till det otäckaste som liberala New York vet: Sarah Palin. DN har gjort ett bildspel om detta – obetalbart roligt. (Om någon vill köpa sig en egen Sarah Palin skrämselkostym kan man beställa här för endast 30 dollar.)

Apropå otäcka fossila varelser så besökte hela familjen naturhistoriska museet igår. Vår äldste var helt fascinerad av de enorma dinosaurie-skeletten. Han lugnade dock både mig och övriga familjen med att klargöra att de var ”mycket döda” och därmed inte längre farliga. Han fick med sig en liten leksaksdinosaurie hem som han sen ville sova med, så han verkar inte har skrämts alltför mycket. Det har heller aldrig varit lättare att borsta tänderna på kvällen; han fick först öva på sin lilla plastdinosaurie (som han trodde hade väldigt många tandtroll).

Vår barnflicka som (liksom i stort sett alla kapverdianer) är troende fick sig nog en tankeställare av museibesöket; hon undrade bl.a. hur man kunde vara säker på att dinosaurierna verkligen levde för miljontals år sedan, och hur det går ihop med att jorden bara är 5000 år gammal, som det ju står i bibeln. Jo det kan man ju undra. (Se min tidigare blog om hur det är att vara ateist i Kap Verde).

Djävulen i detaljerna

EU är rätt enkelt – egentligen. Kommissionen föreslår, ministerrådet och EU-parlamentet granskar, ändrar och fattar beslut (de måste vara överens). Kommissionen ser till att medlemsländerna genomför lagstiftningen, ibland genom att gå till EU-domstolen.

Fast det är klart – ibland blir det lite krångligt ändå. The devil is in the details, som min brittiske kollega brukar säga.

Medbeslutandeförfarande, kommittologi, förlikningsprocess, övergångsregler, undantagsklausuler, överträdelseärenden… EU vimlar av olika typer av komplicerade processer. Men vem hade trott något annat – 27 länder och över 500 direktvalda EU-politiker ska komma överens. Ingen enkel uppgift.

Ibland är själva lagförslagen också rätt krängliga. Förslaget till ”omarbetning” av IPPC är bland de värsta jag har sett hittills (och då har jag sett ganska många) och måste vara något av en EU-byråkrats våta dröm.

Bara namnet: Integrated Polution and Prevention Control. Sex gamla direktiv slår ihop till ett. Detaljeringsgraden är enorm. Tekniska formler, kemiska ämnen, definitioner av olika verksamheter, hänvisningar fram och tillbaks, till artiklar, till annex, till andra direktiv… Allt i en enda röra, eftersom man har kvar den gamla versionen av direktivet i texten som referens.

Förslaget är 266 sidor långt. Till råga på allt är vissa delar gråmarkerade, andra är vitmarkerade; tanken är att bara det som är grått ska förhandlas.

Men direktivet är viktigt. Det handlar om tillståndsgivning för tung industri, och täcker tiotusentals industrianläggningar i EU. Bestämmelser påverkar direkt EU:s luftkvalitet. Förhoppningsvis kan vi skärpa utsläppskraven och därmed minska både försurning, övergödning och luftrelaterade sjukdomar.

Hur det går vet vi om något år eller två. Den som vill läsa förslaget (fungerar bl.a. bra som sömnmedel) kan klicka här.

Ministermöte, monstermajs och romerska kejsare

När vi anlände till rådsmötet i Luxemburg i måndags möttes vi av en stor banderoll upphängd i två ballonger med en jättelik monstermajs-figur, efter klassiskt halloween-tema. Budskapet handlade om genetiskt modifierade organismer: ”GMOs equals food insecurity – EU act now!”. Nedanför banderollen delade "sjukvårdare" ut små medicinpaket med namnet ”Anticorp” med texten ”Rescue remedy for EU politicians”.

Fyndigt. Medicinen uppgavs vara effektiv mot företagslobbyist-virus. Givetvis blev man lite nyfiken på vad som fanns inuti medicinpaketet: en liten chokladbit. Undrar om detta räknas som muta?

Greenpeace var nog hur som helst nöjda med sin aktion, för innanför säkerhetskontrollerna uttryckte många miljöministrar kritik mot GMO-reglerna, och förespråkade stärkt miljöriskbedömning, utveckling av s k socio-ekonomiska kriterier som grund för beslut om GMO-ansökningar, och större möjlighet för GMO-undantag inom naturskyddade områden.

Därutöver diskuterade ministrarna bl.a. klimatpaketet, koldioxidutsläpp från bilar, EU:s position inför nästa klimatmöte i Poznan i december och förslaget till handelsförbud för sälprodukter – som framför allt Sverige, Finland och Danmark har stora problem med.

Klimatförhandlingarna går framåt, men det kommer inte att bli lätt att enas innan årets slut som planerat. På ekot beskrivs läget så här. Inte bara tidigare östländer är tveksamma till viktiga delar av paketet, utan också Italien börjar ifrågasätta på allvar. Greenpeace uttalat sig om detta i Reuters: "Mr Berlusconi is prepared to ignore the interests of his people for the sake of another fortnight in Europe's political limelight. But the EU is not the Roman Empire and he's certainly not the emperor.". Kaxigt värre.

Nästa miljörådsmöte i december kommer att bli tuffare. Då är det dags för konkreta beslut i flera av de frågor som debatterades i måndags. Det kommer att bli en hektisk tid framöver för att förbereda dessa.

Den som vill veta mer om miljörådsmötet kan klicka här.

Klimatfunderingar från ovan

Satt nyligen på planet till Köpenhamn och läste ett utkast till klimatslutsatser inför miljöministermötet nästa vecka. Spännande läsning faktiskt, tonläget är ambitiöst med målsättningar om minskade globala utsläpp med 50% till 2050; för i-ländernas del med hela 80-95%. Dessutom konstaterar man att detta innebär ungefärliga växthusgasutsläpp på två ton per person och år, och föreslår att detta ska utgöra en referenspunkt för fortsatta förhandlingar.

Ganska revolutionerande, när man tänker efter. Om dessa ambitioner uppfylls, så kommer vi att få ett samhälle som ser radikalt annorlunda ut – om bara 40 år.

I Le Soir kunde jag dessutom läsa att EU:s stats- och regeringschefer hade slagit fast att målsättningen att enas om klimatpaketet innan årsskiftet gäller, trots hot om ”veto” från Berlusconi et al. ”Klimathotet minskar inte för att det är ekonomisk kris”. ”Det är nu man måste våga visa verkligt ledarskap”. Säger Barroso och Sarkozy, synbart nöjda, brett leende.

Gott så. Det känns förstås lätt absurdt att sitta i ett flygplan 10.000 meter över marken och läsa om detta, väl medveten om att jag själv samtidigt bidrar till att att ytterligare överskrida min egen ”koldioxidkvot”. Visst kan man försvara sig med att säga att man jobbar i miljöns tjänst, och att allt resande kompenseras av en successivt bättre miljölagstiftning i EU etc. Men ändå – det känns svårt att komma ifrån känslan av dubbelmoral, att inte leva som man lär.

Jag har en god vän som på stort allvar försöker begränsa sina utsläpp till just två ton per år – och han är på god väg att lyckas. Han älskar att resa, men är mycket principfast i att inte flyga inom Europa. Inte ens i tjänsten – vilket har föranlett en hel del diskussioner med arbetsgivaren. Eftersom tågresor nästan alltid är dyrare så är konsekvensen att han får betala stora delar av sina tjänsteresor själv, och dessutom använda semesterdagar för den extra restiden.

Hedervärt eller miljödogmatiskt? Döm själva, men personligen lutar jag åt det förra.

På måndag flyger jag vidare för att tillsammans med resten av den svenska delegationen till Luxemburg och miljörådsmötet – där just klimatslutsatserna är en av huvupunkterna på agendan.

My lips are sealed

Stort EU-toppmöte i Bryssel idag: våra politiska ledare ska tala finansoro, klimatpaket och Georgienkris. Det innebär paradoxalt nog en något lugnare tillvaro för oss som inte är direkt berörda av toppmötet; alla andra möten på rådet är inställda och man får äntligen lite tid att städa undan diverse surdegar på kontoret, och förbereda sig inför nästa veckas miljöministermöte i Luxemburg.

Som miljöförhandlare får man vara beredd på att sätta sig in i och driva de mest oväntade frågor. På mitt bord ligger nu ett förslag att förbjuda all handel med sälprodukter, såvida inte jakten uppfyller en rad långtgående djurskyddskrav. Sverige är (tillsammans med Finland) ett av få EU-länder där man bedriver viss säljakt, och för en gångs skull ställer sig nu Sverige på barrikaderna mot en ny miljölagstiftning istället för tvärtom som det brukar vara.

Så nu blir min uppgift att försvara svensk säljakt! Faktum är dock att den svenska positionen är ganska rimlig; förslaget från EU-kommissionen är utformat för att försvåra för den oetiska säljakt som bedrivs utanför EU:s gränser, men tyvärr skapar det samtidigt problem för den begränsade och kraftigt reglerade och kvoterade skyddsjakt på säl som bedrivs i Sverige för att minimera sälarnas skador för fiskenäringen. Mindre än 100 sälar skjuts årligen i Sverige, medan den kommersiella jakten i t.ex. Kanada omfattar ca 300.000 djur. Det knepiga i sammanhanget är också att EU inte har rätt att reglera jakten som sådan, utan endast själva handeln med sälprodukter. Man kan alltså mycket väl fortsätta jaga säl i Sverige, men utan att ta vara på köttet, huden och oljan. Nog är det lite snett.

Frågan är extremt politiskt laddad; sälar är söta och många väljer ett helt svartvitt perspektiv: all säljakt anses för vara ond, grym och onödig (utom då för inuiter som ges ett carte blanche undantag). Alla har vi väl sett bilder på TV hur jägare går omkring på isen med spik-klubbor och slår säl-ungar i huvudet; att det kan finnas ansvarsfull säljakt är lätt att bortse från. Själv har jag redan uppvaktats av både djurskydds- och jägarlobbyn, vilka förstås har diametralt olika perspektiv på detta.

Nyligen träffade jag också representanter från EU-kommissionen för att gå igenom förslaget och se hur man eventuellt skulle lösa några av de specifika svenska problemen.

Hur mötet gick? Det kan jag tyvärr inte avslöja här och nu. ”My lips are sealed”!

Klimatrush och finansoro

Det talas mycket klimat och finanskris i Bryssels korridorer dessa tider.

Kommissionens olika klimatförslag debatteras mycket hett i både rådet och i parlamentet. I tisdags – redan kallat ”Super Tuesday” av EU-byråkraterna här – i röstade parlamentet om tre viktiga delar: EUs interna bördefördelning av utsläppskraven till 2020, utsläppshandelssystemet och koldioxidlagring. Utfallet var positivet för dem som värnar om mer långtgående åtgärder inom EU för att minska klimateffekten – sämre för dem som vill minimera nya krav på industrin. Mycket hårt arbete återstår nu för att rådet och parlamentet ska kunna komma överens i knäckfrågorna om bl.a. graden av auktionering av utsläppsrätter, öronmärkning till klimatåtgärder och övergång från ett 20%-mål till ett 30%-mål vid ett framgångsrikt nytt globalt avtal i Köpenhamn 2009.

Själv följer jag särskilt koldioxidutsläppen från bilar, som diskuterades i rådsarbetsgruppen i måndags och av EU-ambassadörerna i tisdags. Medlemsländerna är delade i två läger: en grupp länder är djupt oroliga för att europeisk bilindustri ska tvingas lägga ner på grund av alltför tuffa utsläppskrav och vill skjuta upp införandet till 2015; en annan grupp vill stå fast vid Kommissionens förslag om 2012.

Samtidigt läste jag att Volvo i veckan varslade över 3000 anställda i Sverige. Givetvis undrar man: kommer ännu tuffare miljökrav att göra det ännu svårare för bilindustrin?

Personligen tror jag inte det. Tvärtom, faktiskt. Miljökraven leder till energieffektivisering och mindre bränsleförbrukning. Detta är något som framtidens bilköpare kommer att efterfråga i vilket fall, inte minst mot bakgrund av skyhöga oljepriser. Givetvis måste man ge viss tid för anpassning, men historien visar att tuffa miljökrav är bra för svensk och europeisk konkurrenskraft. Vad annat kan vi konkurrera med i EU, än effektivitet och kvalitet?

Huvudproblemet är att det blir naturligt svårare att våga fatta långsiktigt kloka beslut när man inte ens vet hur man ska hantera den dagsaktuella ekonomiska krisen. I den mån det finns en konflikt mellan miljö och ekonomi så är det nästan alltid på kort - på längre sikt är målsättningarna sällan oförenliga.

Den som har mest prylar när han dör vinner

Som ung och radikal hade jag en fin vit T-shirt med texten "Den som har mest prylar när han dör vinner!". Jag tyckte den gav en rätt träffande kritik av prylhysterin i samhället (det tycker jag för övrigt fortfarande).

På något sätt tänkte jag nog att jag själv i någon mån skulle kunna stå utanför prylsamhället. Nu ca 20 år senare med fru och två barn börjar jag dock tvivla. Frågeställningen ställs på sin spets när man som vi nu gör flyttar in i en ny bostad. Antalet lådor fyllda med prylar, leksaker och möbler är helt enkelt hissnande. Och det efterföljande kaoset därefter. Var ska allting stå? Hur ska allt få plats?

Detta trots att vi sålde och rensade ut en hel del saker innan vi lämnade Kap Verde.

Som om det inte vore tillräckligt så var vi dessutom på Ikea-besök i helgen, för att införskaffa ytterligare "nödvändiga" prylar. Benno, Billy, Sandnes, Applåd och Effektiv. Ikeabesök är nästan alltid ett stort projekt (särskilt på lördagar!), men med två barn är det nästan oöverstigligt. Den som har försökt skjuta tre jättelika kundvagnar och två barnvagnar framför sig samtidigt vet vad jag talar om.

Från början ville jag inte ens vara med och tävla.

Nu känns det som om jag är på god väg att vinna.

Ryggsäcksfolk

En före detta svensk miljöminister avslöjade en gång för mig att hon hade noterat att det är synnerligen lätt att skilja mellan svenska och andra länders regeringstjänstemän på internationella möten. Det finns nämligen en persedeldetalj som särskilt utmärker svenska byråkrater, och då kanske särskilt sådana som arbetar med miljöfrågor: ryggsäcken.
Faktum är att det stämmer ganska väl. Själv har jag alltid med min trogna ryggsäck på förhandlingsmötena, och det är bara att konstatera: det är ett överlägset bra sätt att förflytta dokument och datorer från ett mötesrum till ett annat. Massor med praktiska fack, rymligt, och framför allt ergonomiskt.

Kanske är det inte helt stilrent om man ska följa den mer traditionella diplomat-kutymen, men när man väger praktisk nytta mot konvention så är valet inte svårt – i varje fall inte för mig.

Det finns förvisso olika typer av ryggsäckar. Kanske är inte just en ”Kånken” lämpligast att pryda ryggraden i EU-korridorerna. Men en smidig datorryggsäck har sparat mången sned axel; särskilt praktiskt är det när man som jag cyklar mellan representationen och rådsbyggnaden flera gånger i veckan. Finns det något värre än att tappa sin fullproppade dokumentportfölj från pakethållaren mitt i trafikkaoset på Rue Belliard? Skulle inte tro det (jag talar här av av egen erfarenhet).

Dessutom är ryggsäcken praktisk för miljöministrar som snabbt vill ha tag på sin personal i myllret av EU-förhandlare.

Tjeck mate

Åter från Prag, där vi träffade kollegor på tjeckiska Miljödepartementet för att stämma av och lära oss av förberedelserna inför deras kommande ordförandeskap. Det blev ett effektivt och givande möte under informella och trevliga former. Tjeckerna verkade ha läget under full kontrol - i den mån man alls kan ha koll på ett ordförandeskap i EU.

Jag slogs av hur unga de tjeckiska handläggarna och cheferna var; medelålderna var klart lägre än hos oss. Jag minns att det var likadant när Sverige var nybliven EU-medlem - den yngre generationen är ofta bättre utbildade i EU-kunskap och språk (dvs franska) och det sker därmed en naturlig föryngring på departement och myndigheter när man ska rekrytera ny personal som ska jobba med EU-frågor.

Det var för övrigt mitt livs första besök till Prag. Förhoppningsvis inte det sista, man fick definitvt mersmak av denna vackra och trivsamma stad.

EU-byråkrathumor

Härom dagen snappade jag upp följande lilla vits i Bryssels korridorer. Vem har sagt att inte EU-byråkrater har humor?

"A man in a hot air balloon over the Belgian countryside realized he was lost. He reduced altitude and spotted a woman below. Descending a bit more he shouted: "Excuse me, can you help? I promised a friend I would meet him an hour ago but I don't know where I am".

The woman replied, "You're in a hot air balloon, approximately 30 feet above the ground, between 40/41 degrees latitude, north, and 59/60 degrees west,longitude".

"You must be a middle-grade Commission Official", said the balloonist. "I am",replied the woman, "I'm a Grade AD5. How did you know?" "Well", answered the balloonist, "everything you told me is technically correct but I have no idea what to make of your information and the fact is, I am still lost. Frankly, you've not been much help at all. If anything, you have delayed my trip."

The woman below responded, "You must be a Senior Commission Official". "I am," replied the balloonist, "But how did you know?" "Well," replied the woman, "you don't know where you are or where you are going. You have risen to where you are due to a large quantity of hot air. You made a promise which you have no idea how to keep, and you expect people beneath you to solve your problem. The fact is you are in exactly the same position you were in before we met, but now, somehow, it's my fault" .

Bilfritt!

Igår inträffade årets bästa dag i Bryssel: "Car-free day". Hela stan stängs då av för all biltrafik mellan kl 06 och 17.

Kontrasten mot det sedvanliga trafikkaoset var helt enkelt slående. De annars ibland lite buttra Brysselborna lever upp i en enda stor folkfest, med tiosusentals människor på stan - cyklister, inliners, barnvagnar, flanörer... Bussar och spårvagnar är gratis och nästan lika fullsmockade som gatuserveringarna och caféerna. Barn, vuxna, åldringar - alla verkar trivas lika gott.

Själva tog vi en härlig långpromenad från Ixelles till Watermaal, och stornjöt i septembersolen. Om vi råkade hamna på trottoaren så hojtade lillgrabben snart: "jag vill gå på gatan istället, pappa!".

Det jag undrade över i solgasset var varför vi är så dåliga på att tillämpa bilfria dagar i Sverige? Mig veterligen är det ett tämligen okänt koncept hemmavid.

En annan fundering är varför man inte gör det här oftare i Bryssel, med tanke på vilken succé det har blivit. Varför bara en gång per år? Varför inte en gång i månaden?

Eller varför inte VARJE söndag!?

Folka-förhandlingar

Runt EU-kvarteren i Bryssel kan man se stora plakat från Jordens Vänner med bilder på två folkabilar av årsmodell 1923 respektive 2008. Under rubriken "PROGRESS?" konstaterar de krasst att dagens moderna folka drar lika mycket bränsle (0,75 liter per km) som den från 20-talet.

Kampanjen är ett led i att försöka påverka EU-förhandlingarna om att begränsa koldioxidutsläpp från bilar, en fråga som har hamnat på mitt bord. Faktum är att EU-kommissionens förslag, som just nu förhandlas intensivt i både EU-parlamentet och Ministerrådet, ställer mycket tuffa koldioxidskrav på biltillverkarna - i genomsnitt 120g CO2 per km redan från 2012 (från dagens ca 160g).

Särskilt tuffa är kraven för Saab och Volvo, som ju länge har satsat på hög säkerhet och komfort vilket har medfört tunga och därmed törstiga bilar.

En svensk nyckelfråga är att försöka få till stånd en liten rabatt på utsläppskraven till bilar som kan drivas på antingen bensin eller biobränsle. Sådana sk flexi-fuel-bilar har fått ett stort genomslag i Sverige på sistone, vilket bidrar till minskad klimatpåverkan om de tankas med etanol (som inte tillför något nettotillskott av koldioxid till atmosfären).

Tyvärr jobbar vi i uppförsbacke eftersom Sverige (änsålänge) är det enda land i EU där flexi-fuel används i större skala. I hela Brysselregionen finns det tydligen bara en enda etanolpump...

Humlefilosofi

Efter två veckor som gräsänkling, har nu äntligen resten av familjen anlänt.

Jag blev förundrad över hur mycket lillgrabben, som fyllde ett år för två veckor sedan, har utvecklats på de två stackars veckor vi har varit ifrån varandra. Han har bl.a. lärt sig att be om mat (="namnamnam"), skaka på huvudet för att neka och nicka för att jaka, och igår tog han sina första stapplande steg.

Det finns, tycker jag, en intressant filosofisk vinkling på dessa första trevande steg.

Han har nämligen sedan flera månader utan problem kunnat stå upp stabilt, men utan att insé att han faktiskt också kan ta sig fram på detta sätt. Istället har han valt det säkra före det osäkra: att gå ner på knä från stående läge och krypa fram.

Dvs: egentligen KAN han gå - han vet bara inte om det än. Ungefär som humlorna alltså - fast tvärtom.

Det som slår mig är att detta förhållningssätt ofta fortsätter genom livet: Vi KAN egentligen, men vi TROR inte att vi kan. Eller vågar inte. Detta går igen överallt, också i miljöpolitiken. Det som en gång var omöjligt - skatteväxling, handel med utsläppsrätter, substitutionsprincipen, you name it - är en dag plötsligt självklart och enkelt.

Bättre då att göra som humlan - kasta sig ut i luften, utan att veta att det egentligen inte borde gå att flyga.