Klimatkandidatur

Stora delar av arbetsveckan har dominerats av ett internt EU-bråk om vilka medlemsländer som ska finnas representerade i den klimatfinansieringskommitté som inrättates vid klimatmötet i Cancun.

12 EU-kandidater slåss om endast 7 eller 8 platser (av totalt 40). Ett förslag till fördelning från ordförandelandet Ungern fick sånär fullt stöd men föll till slut eftersom ett medlemsland protesterade och förhindrade konsensusbeslut. EU har nu tvingats be FN om uppskov för nomineringen av EU:s kandidater, och intensiva diskussioner förs i korridorerna utanför det pågående toppmötet för försöka att hitta en lösning.

Kandidaturfrågor är långt ifrån oviktiga och det är inte svårt att begripa hur lätt de kan politiseras och bli riktigt komplicerade eftersom de delvis kan anspela på ett lands status och nationella stolthet. Det är också ofta svårt att hitta kompromisser eftersom man formellt sett inte kan dela på en plats i en FN-kommitté.

Men nog kan det kännas frustrerande att tvingas lägga så mycket tid och kraft på en ren procedurfråga istället för att arbeta med att föra själva sakfrågan - i det här fallet att skydda klimatet - framåt.

Cyberstöld av utsläppsrätter

Smogvarning i Bryssel idag (vilket händer då och då). Myndigheterna uppmanar folk att åka kollektivt och har infört hastighetbegränsningar på 50 km/h i hela stor-Bryssel och 90 på alla omgivande motorvägar - även om få verkar respektera detta.

I EU-korridorerna diskuteras i dagarna ett antal spektakulära cyber-attacker på EU:s register för utsläppsrätter. Tjuvarna har hackat elektroniska register i flera medlemsstater (dock inte Sverige) och stulit flera miljoner utsläppsrätter till ett totalt värde av hela 50 miljoner euro.

Sådana stölder är knappast enkla att utföra, eftersom det krävs hög kunskap om hur systemen fungerar och avancerad teknik för att komma åt registren. Sannolikt handlar det därför om väl organiserad brottslighet.

För att undvika fler stölder har kommissionen tillfälligt stängt handeln med utsläppsrätter, och ställt krav på skärpta säkerhetsrutiner och uppgraderade system.

Klimatkommissionär Hedegaard kommenterar stölderna i SVD. Hon har onekligen en poäng i att attackerna är ett bevis på att handelssystemet faktiskt fungerar, eftersom CO2-utsläppen har ett verkligt ekonomiskt värde.

Nästa år centraliseras registersystemet till kommissionen, vilket kommer att göra det bra mycket svårare att stjäla utsläppsrätter framöver.

Stol-gubben

Härom dagen vid frukostbordet frågade jag vad grabbarna ville bli när de är stora.

- "Batman!", förklarade lillgrabben utan att tveka (där han satt iförd både mask och slängkappa).

- "Polis, eller stol-gubbe", sa den äldre.

- "Stol-gubbe" sa jag, något förbryllad? "Vad är det??"

- "Jomen du vet, han som är så stark och kan flyga.

Jag begrep fortfarande inte.

- "Jomen Superman du vet. Han heter väl stol-gubben på svenska".

Äntligen fattade jag - Stålmannen. Hur dum får man vara?

Att hålla sig på mattan

Jag har sedan 2008 löpande berättat om de olika EU-ordförandeländernas konstnärliga utsmyckning i rådsbyggnaden i Bryssel. I början av 2009 väckte det tjeckiska ordförandeskapets konstverk stor uppståndelse, och man tvingades t o m täcka över delar av det för att blidka bl.a. bulgarerna.

Nu är det dags igen. Ungern har installerat en jättelik matta, med olika tema från den ungerska historien - bl.a. Rubiks kub, som uppfanns av ungraren Ernö Rubik på 70-talet (själv hade jag mycket kul med detta omöjliga pussel).

Det som uppfattas som kontroversiellt är den historiska karta som också finns på mattan och som avbildar Ungern som stormakt (närmare bestämt det habsburgska riket), med 1848 års gränser. Detta anser många vara ett ge uttryck för en provocerande nationalism - inte minst slovaker och rumäner, vars länder som på kartan ser ut som Ungerska provinser.

Till saken hör att Ungern nyligen genomförde en kontroversiell lagreform innebärande att ungerska minoriteter utomlands enkelt kan få ungerskt medborgarskap. Här och här kan man läsa mer om den intrikata mattan.

Kontroversiell svensk vargjakt

I lördags inleddes årets licensjakt på varg i Sverige (se t.ex. artikel i DN). Den kontroversiella jakten debatteras intensivt - både i Sverige och i EU.

Inom EU finns sedan länge ett särskilt naturskyddsdirektiv (art- och habitatdirektivet), som skyddar hotade djur- och växtarter inom EU. Reglerna innebär t.ex. att jakt på hotade rovdjur (såsom varg) är förbjudet inom EU såvida inte man uppfyller ett antal strikta undantagskrav.

Förra året anmälde bl.a. Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden den svenska vargjakten till EU-kommissionen, som valde att inleda en informell skriftväxling med regeringen för att få mer information.

Kommissionen lät sig dock inte nöjas med de svar man fick. Idag har miljökommisionär Janec Potocnok meddelat att de kommer att gå vidare med ett formellt s.k. överträdelseförfarande för att pröva om den svenska jakten är förenlig med EU:s miljölagar. Så här skriver han på sin hemsida:

I regret that Sweden has begun the licensed hunting of wolves without giving clear answers to my letter sent on 7 December 2010. We have been in intensive dialogue with the Swedish government, which has been aware of the Commission's concerns about the legality of the hunt for a long time. The actions of the Swedish authorities leave me with little choice other than to propose to the Commission that it begin formal proceedings against Sweden for breach of EU environmental law. I hope that the Swedish government's promised effort to address the unfavourable conservation status of the wolf population in Sweden through translocation of wolves from other parts of Europe will be pursued without delay.

Här kan man lära sig mer om regeringens vargpolitik. Här kan man läsa en debattartikel av Andreas Carlgren på DN Debatt från den 10 januari. BBC rapporterar här.

Att leda EU utan regering

Den belgiska regeringskrisen har nu pågått i 215 dagar, vilket motsvarade hela EU-ordförandeskapet och mer därtill. Det är rekord, t o m med belgiska mått mätt. Och det finns ännu inga tecken på att förhandlingarna går framåt.

Tvärtom, så har kungens medlare avgått igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte), och alltfler börjar på allvar tvivla på om vissa av förhandlingsparterna, särskilt på den flamländska högerkanten, alls är intresserade av att nå en politisk lösning. Det tals om nyval - igen. Men det är högst tveksamt om det egentligen skulle förändra något; låsningarna skulle sannolikt bestå.

Samtidigt dalar det ekonomiska förtroendet för Belgien i takt med en skenande statsskuld, ett ökande budgetunderskott och skakiga storbanker. Nyligen hamnade Belgien i en makroekonomisk analys på 16e plats i en lista över länder med störst konkursrisk. Landet är i akut behov av en stabil regering som kan fatta de ekonomiska beslut som krävs för återupprättat förtroende. Och bland en hel del väljare pyr nu ett växande missnöje med politikernas oförmåga (eller ovilja) att komma överens. På websiten "Le record du monde" räknar en klocka ner mot världsrekordet för ett land utan regering (nuvarande rekord hålls av Irak, som var utan regering i 299 dagar). (DN rapporterar så här).

När det belgiska EU-ordförandeskapet nu ska summeras verkar bilden vara samfälld. Belgarna utförde ett alldeles utmärkt EU-ordförandeskap: effektivt, ambitiöst och resultatinriktat. Många undrar nog hur det kan vara möjligt, i avsaknad av politiskt ledarskap.

Personligen tror jag att få länder kan leda EU framgångsrikt utan en väl fungerande regering. Att Belgien klarade sig så bra beror på deras långa EU-erfarenhet, skickliga och erfarna EU-diplomater, och förmågan att helt lämna nationella käpphästar åt sidan och istället fokusera på pragmatiska kompromisser (som de har så stor erfarenhet av på hemmaplan).

Framtida ordförandeländer kommer att vara mer beroende av stabila regeringar och drivna politiker som vill något. I dessa dagar är behovet av ett starkt och offensivt politiskt ledarskap i EU större än någonsin - både för att klara den ekonomiska krisen och för att möta klimatkrisen.

En grön jul

Tillbaks igen på kontoret efter en verkligt "grön jul" - dvs en jul utan överdriven materialism och julklappshets, flygresor och matfrosseri (t o m julklappspappren och julgran har återvunnits!). Av min underbara fru fick jag ett egenkonstruerat litet häfte med "upplevelsecheckar" med allt från pilatespass till överasknings-picnic att nyttja vid valfria tillfällen i framtiden. En av de bästa klappar jag någonsin fått - och med mycket begränsat ekologiskt fotavtryck.

Utan resor och julgäster blev det desto mer tid över för familjemys, tennis och utflykter t.ex. till Bryssels finfina julmarknad (Plaisirs D'Hiver) och häftiga Technopolis, som är kul för både stora och små.

Julen var inte bara var grön utan också - för ovanlighetens skull i Bryssel - vit. Därför blev det också en hel del pulkåkning, ofta med hjärtat i halsgropen eftersom bästa och snabbaste pulkbacken ligger rakt ovanför en stor damm med vatten...

En liten utflykt genom ett snöklätt Ardennerna till norra Frankrike hanns också med, med Europas största slottsruin, Chateau de Sedan, som slutmål. En fascinerande påminnelse om Europas våldsamma och blodiga historia. Så sent som under andra världskriget användes borgen av tyskarna som avrättningsplats och tortyrkammare.

Ungrarna tar över stafettpinnen

Igår hade vi traditionsenlig överlämning av "monstret och batongen" från belgarna till ungrarna.

Belgien har gjort ett styvt jobb på miljösidan, bl.a. genom att avsluta flera lagförslag (biocider, RoHS, CO2 från lätta lastbilar), leda EU till stora framsteg internationellt i Nagoya (konventionen för biologisk mångfald) och Cancun, och har drivit resurseffektiviseringsagendan framåt.

Ungrarna däremot har redan deklararat att de inte kommer att prioritera miljöfrågorna under sitt ordförandeskap. Kommissionen väntas inte heller komma med några nya spännande förslag på miljösidan under den närmaste tiden.

Kanske har vi en period av stiljte framför oss i miljöarbetsgruppen.

Låga klimatkrav för smålastbilarna

Miljörådsmötet i måndags avlöpte utan överraskningar - förutom frånvaron av flera ministrar (inklusive vår egen) som inte kom fram till följd av snökaoset i Europa.

För min del innebar mötet bl.a. slutet på över ett års förhandlingar om att minska CO2-utsläppen från lätta lastbilar, i och med att ministrarna godkände ett gemensamt kompromissförslag från det belgiska ordförandeskapet och EU-parlamentet. Jag ledde själv de fyra första förhandlingsmötena om de lätta lastbilarna i miljöarbetsgruppen under det svenska ordförandskapet och har därför följt frågan med särskilt stort intresse.

Tyvärr blev utfallet något av en besvikelse, eftersom kommissionens ursprungliga förslag vattnades ur av de stora producentländerna i EU och av EU-parlamentet. Både det medelfristiga och det långsiktiga målet försvagades, med resultatet att bilarna tillåts släppa ut upp till 147g CO2 per km år 2020, istället för 135 som kommissionen och Sverige ville (idag släpper dessa bilar ut i genomsnitt kring 180-90 g/km).

Jag tror att försämringarna innebär att man gör industrin en björntjänst. EU:s konkurrenskraft kommer inte att främjas av en försvagad miljö- och klimatpolitik. Tvärtom; höga miljöambitioner driver fram innovation och ny smart teknik till gagn för både miljön och ekonomin. Dessutom gynnas bilköparna av bränsleeffektivare fordon. Oljan lär inte bli billigare i framtiden.

Miljöråd i juletid

Alltmedan snön lägger sig över Bryssel, är börjar det bli dags för ännu ett miljörådsmöte. Miljöministrarna har sedan länge en tradition av att mötas sist av alla EU-ministrar, strax före jul. Så också i år.

På den som vanligt fullspäckade agendan står bl.a. en förordning för att minska utsläppen från lätta lastbilar, där den sannolika överenskommelsen mellan rådet och parlamentet tyvärr är en besvikelse eftersom det långsiktiga målet till 2020 kommer att bli mycket högre än kommissionens ursprungliga föreslog (135 g/km).

Miljöministrarna ska också anta en s k politisk överenskommelse (vilket innebär att man fortfarande måste förhandla klart med parlamentet) om en ny reglering för biocider, och debattera behovet av ett 7e miljöhandlingsprogram för EU.

Under ministerlunchen ska man diskutera EU:s miljötillstånd 2010 (här kan man läsa en intressant rapport om detta från Naturvårdsverket), och därefter följer en debatt om hur man ska gå vidare i klimatfrågan efter Cancun-mötet.

Snöklädd Bryssel-palm framför den svenska EU-epresentationen

Blygsamma framsteg i Cancun

Efter långa nattförhandlingar lyckades man till slut enas om ett beslutspaket i Cancun. Även om det är lätt att hålla med om att beslutet är otillräckligt jämfört med vad som skulle krävas för att på allvar möta klimathotet så är utfallet ett viktigt framsteg, eftersom dödläget sedan Köpenhamn nu äntligen har brutits.

Ordförandelandet Mexiko kan ta på sig stor del av äran för att det blev ett beslut, tack var en strategi som byggde på nedspelade förväntningar, öppenhet, tålamod och dialog med alla parter. UD-kollegan Jakob Ström hade sms-kontakt med en av de centralt placerade mexikanska förhandlarna under de avgörande timmarna under Cancun-mötet, och rapporterar här.

Nu gäller det för EU att hitta en effektiva vägar för att bygga vidare på Cancun-uppgörelsen, med sikte på en mer omfattande uppgörelse - helst redan i Sydafrika nästa år. Finansdepartementets utredare Joakim Sonnegårds förslag att helt överge FN-spåret och hitta andra samarbetsformer kommer knappast att leverera. Däremot ligger det en del i gårdagens huvudledare på DN där man argumenterar för att arbeta i flera olika spår, parallellt med FN-arbetet. Detta är dock knappast något nytt, utan sker redan på flera sätt. Och den pragmatism och realism som efterlyses har EU redan visat prov på i Cancun; det var inte EU som hotade att blockera beslutet om att hålla Kyoto-spåret öppet, utan Japan och Ryssland.

FN:s klimatsamarbete är på många sätt tålamodsprövande, trögt och tröstlöst. Men icke desto mindre nödvändigt för att komma vidare. Parallellt gäller det att initiera och intensifiera klimatsamarbete också i andra fora såsom handel, forskning och ekonomi - liksom att EU vågar visa att det går att ställa om mot en klimatsmart ekonomi genom tillräckligt ambitiösa interna målsättningar och strategier. EU-kommissionens kommande strategi om EU ska uppnå de långsiktiga klimatmålen till 2050, som väntas i början av nästa år, blir ett viktigt bidrag till denna process.

Absolut eller relativ frikoppling?

I rådets miljöarbetsgrupp har vi på sistone haft flera intressanta förhandlingar om EU:s framtida miljöpolitik, som bl.a. har handlat om EU ska ha ett nytt miljöhandlingsprogram eller inte, och om hur kommissionens kommande strategi för resurseffektivisering bör se ut.

I båda diskussionerna har begreppet "absolut och relativ frikoppling" (på engelska: "relative/absolute decoupling of economic growth") figurerat. Det kanske låter som rena grekiskan för många, men frågeställningen är principiellt intressant eftersom det handlar både om hur vi ska kunna lösa framtidens miljöproblemen och vilken typ av ekonomisk tillväxt som vi bör ha i framtiden.

Frikoppling (eller frånkoppling, som det ibland kallas), handlar kort och gott om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade miljöproblem och/eller ökad användning av energi och råvaruresurser.

Relativ frikoppling innebär att när den ekonomiska tillväxten ökar så ökar också miljöproblemen (eller energi- och resursanvändningen) - men inte lika mycket. Exempelvis kan man tänka sig att den ekonomiska tilläxten ökar med t.ex. 50% över en viss tidperiod, medan energianvändningen också ökar, men endast med 25%.

Den relativa frikopplingen är inte särskilt svår att uppnå - den sker ofta någorlunda spontant i en marknadseknomi eftersom det finns inneboende drivkrafter som försöker minimera kostnaderna och därmed energi- och materialanvändningen.

Absolut frikoppling är desto svårare att uppnå. Det innebär att den ekonomiska tillväxten ökar samtidigt som de absoluta miljöproblemen totalt sett minskar. Detta är historiskt sett mycket ovanligt, särskilt i större skala. Fram till idag har tillväxten varit nästan helt beroende av ständigt ökande uttag av energi och naturresurser, med växande miljöproblem som följd.

Det finns ett fåtal exempel på absolut frånkoppling som visar att det trots allt är möjligt, såsom utsläpp av försurande svaveloxider som har minskat kraftigt i västvärlden sedan 80- och 90-talet, parallellt med omfattande ekonomisk tillväxt. Ett svenskt exempel är att tillväxten i Sverige sedan 1990 har ökat med totalt ca 50%, samtidigt som utsläppen av växthusgaser tack vare omfattande politiska insatser faktiskt har minskat med ca 10%.

Inom EU anser Sverige tillsammans med flera andra länder, särskilt i norra delen av Europa, att man definitivt bör sträva efter en absolut frånkoppling. Öst- och Sydeuropeerna är desto mer tveksamma och ifrågasätter dels om det alls är möjligt, dels om det ens är önskvärt, eftersom det befaras lägga hämsko på fortsatt tillväxten som sådan (som av i princip alla medlemsländer anses överordnat allt annat).

Om syd- och östeuropeerna får rätt så ligger mänskligheten ganska illa till. Så gott som alla miljövinster som har uppnåtts hittills kommer på kort eller lång sikt att motverkas av ständigt ökande konsumtion, som ju är själva motorn i den ekonomiska tillväxten (miljövinster till följd av effektivare bilmotorer äts t.ex. upp av fler bilar och ökad bilanvändning, och insatser för att minska avfallsberget får begränsad effekt pga att folk köper fler prylar och ökat antal förpackningar).

Förr eller senare kommer en tillväxt som även fortsättningsvis baseras på ständigt ökat energi- och resursuttag (med eller utan relativ frikoppling) att underminera resursbasen för själva tillväxten, antingen genom resursbrist, eller - i högre grad - okontrollerbar miljöförstörning.

Liknande frågeställningar dryftades nyligen på DN debatt. Debatten lär fortsätta länge ännu.

Tomteförbistring

Stor förvirring råder hemmavid. Inte nog med att det råder viss oklarhet om jultomten verkligen existerar eller inte. Det finns dessutom TVÅ snarlika julenissar att hålla reda på.

I Belgien firar man nämligen "Sinterklaas" den 6 december. Då ska alla barn placera en morot(!) i en liten sko någonstans i huset, och på natten kommer en rödklädd vitskäggig gubbe som ska käka upp grönsaken och lämna ett paket i dess ställe. Med sig har han dessutom en eller flera mörkhyade tjänare som kallas "Zwarte Piet".

Denna underliga tradition (tacka vet jag julstrumpor vid spiselkransen, tomtegröt och riktiga tomteluvor) bygger på en gammal myt om ett katolskt helgon från Turkiet som lär ha varit synnerligen snäll mot alla barn (nuförtiden skulle man nog bli lite misstänksam, med tanke på alla pedofilskanaler).

För en nordbo som har fått lära sig att tomten kommer från Lappland, gör entre via skorstenen den 24e december och har luva istället för påvehatt blir detta ju alldeles fel.

I lördags stötte Grabbarna på en Sinterklaas och en Svarte Per i affären och blev bjudna på pepparkakor (eller speculos, som det heter i Belgien). Väl hemma igen blev jag bombarderad med frågor - varför hade tomten en så konstig hatt? Varför hade han en böjd pinne i handen? Varför kom han redan nu, trots att vi inte har öppnat alla 24 luckorna i julkalendern? Vem var den lille svarte gubben som han hade med sig - var det bara han som hade åkt genom skorstenen..?

Myten om den svenska jultomten är redan det en svår julnöt att knäcka i en modern familj - ska man t.ex. ljuga eller tala sanning om tomtens existens? Om man blandar ihop det hela med den belgiska tomtedimensionen så blir det en närmast omöjlig uppgift att hantera.

Sverige får nyckelroll i Cancun

Meningen var att jag skulle vara i Cancún dessa dagar som en del av den svenska klimatdelegationen, men det visade sig vara för mycket att göra i Bryssel så planerna ändrades.

Synd, det hade varit intressant att följa överläggningarna på plats. Inte minst eftersom Sverige nu har givits en nyckelroll i förhandlingarna. Nyligen bad Mexiko, som är ordförande för klimatmötet, att Sverige tillsammans med Grenada ska konsultera och hitta kompromisslösningar för att utforma en gemensam vision med långsiktiga mål för det globala klimatarbetet. Ö-staten Grenada är ordförande för AOSIS, Alliance of Small Island States, som representerar de små ö-länder som sannolikt kommer att drabbas värst av klimatförändringarna.

Att enas om en långiktig vision är inte en enkel uppgift, så det blir en stor utmaning för Andreas Carlgren och kollegorna på plats i Cancun att hitta kompromisser som bär.

Själv får kag inrikta mig på att förbereda onsdagens Corepermöte på inför miljörådet 20 december, och läsa underhandsrapporterna från Mexiko.

Som hemma hos sig?

Under min tidigare Brysselpostering bodde jag endast ett stenkast från en restaurang vid namn "Comme Chez Soi", vilket motsägelsefullt nog betyder "som hemma hos sig". Motsägelsefullt, eftersom det sannolikt är Bryssels bästa restaurang. På den tiden hade den tre michelinstjärnor, nuförtiden lär den "bara" ha två ("Råttatouille", anyone?).

Jag måste ha gått förbi resturangen 100-tals gånger, men var aldrig riktigt lockad av att boka bord eftersom jag inte riktigt har förstått vitsen med att betala en mindre förmögenhet för några tallrikar mat. Kan det verkligen vara så gott att det motsvarar 3-4 ggr högre pris eller mer än för normal restaurangmat? Mitt eget svar - utan att våga testa - var nej. Icke desto mindre tycktes restaurangen alltid vara fullsatt.

I lördags hade jag dock turen att få testa hur det är på riktigt - dessutom nästan gratis. Själv har jag aldrig vunnit något av värde i hela mitt liv (kanske kan ha att göra med att jag aldrig spelar eller köper lotter), men min underbara fru lyckades för några månader sedan med konststycket att helt utan insats vinna ett frikostigt presentkort med en helkväll för två på Comme Chez Soi.

Nog blev kvällen minnesvärd. Vid entrén välkomnades vi av en uniformsklädd dörrvakt, varpå vi blev mottagna av en hel av stab av personal som prickade av oss på en lista, tog hand om våra ytterkläder (portieren tycktes kunna memorera alla gästernas klädsel) och anvisade oss ett bord.

Så det var dags att välja mat och dryck. Vinlistan var tung som en bibel, medan menyn endast omfattade ett par tre sidor. Förutom ett fåtal hutlöst dyra á la carte-rätter erbjöds man två menyer, varav vi valde den något (relativt sett) billigare 6-rättersvarianten som såg ut så här:

• Carpaccio duet of Dublin Bay prawns and lobster with lemongrass, raw minced gambas with ginger and lime
• Steamed dab with snails from Namur, bouillon with shiitake and Chinese chive
• Scallops with Puy lentils, cucumber roll with Colchester flat oysters
• Hen pheasant "fine champagne" with winter garnishing
• Pear with multiple flavours
• Crackling of coffee and cocoa, jasmin pearls ice cream

Själva matsalen var intressant inredd i utpräglad Art Noveau-stil, som dock egentligen var för ljus och gräll för min smak. Genom ett stort fönster kunde man festligt nog se kökspersonalen (med komiskt höga kockmössor) slita i köket, och det var faktiskt svårt att hålla sig för skratt när vår kypare engagerat men återhållsamt redogjorde för ingredienserna på tallriken på en utpräglat nasal franska - alltmedan han ivrigt pekade på de olika rätterna med lillfingret. Det kändes nästan lite parodiskt, som ett skådespel - vilket det ju också är. All personal tog sina uppgifter på allra största allvar, och man märkte knappt när de tomma tallrikarna dukades av. En trevlig detalj var att man flera gånger erbjöds påfyllning av de ljuvliga såserna.

Mitt i alltihop kom lillfingermannen in med ett gnistrande tomtebloss, en liten chockladöveraskning från Marcolini (för att fira vårt tio-årsjubileum, dagen till ära) och en digitalkamera, och en halvtimme senare fick vi det tryckta fotot som minnesgåva. Snyggt, proffsigt och trevligt, och utan att kännas överdrivet med personalkörssång eller liknande pinsamheter.

Själva maten då? Det är ju den man kommer dit för trots allt. Tja, den går knappast att klaga på: kreativ och varierad, synnerligen vackert presenterad, och (överlag) alldeles utsökt. Flera av smaksensationerna var för mig fullständigt nya, och gav i många fall riktigt spännande och helt oväntade associationer (skärgårdskänsla, vinbärsbuskar på landet, skogspromenad efter ösregn...).

Min egen favorit var var nog hummercarpaccion och kammusslan med linser (den tillhörande såsen gjord på vit belgisk öl var närmast gudomlig). Jasminglassen var också minnesvärd, liksom vinerna. Rätterna var precis lika minimala som man kunde förvänta sig, så trots att man blev rejält mätt så kände man sig inte alltför däst efteråt.

Som helhet blev jag positivt överraskad - det var en större och trevligare helhetsupplevelse än väntat, och en riktigt unik Brysselerfarenhet som jag inte hade velat vara utan.

Ändå är jag tveksam om det verkligen är värt alla pengar. Det finns trots allt mycket annat som man kan spendera sina slantar på och som räcker betydligt längre, och Bryssel vimlar av utmärkta restauranger med avsevärt lägre priser.

Å andra sidan - då får man nöja sig med kypare som inte kan konsten att peka med lillfingret.

Förhandlingsstrategi inför Cancun

Andreas Carlgren redogör idag i DN för Sveriges och EU:s förhandlingsstrategi inför Cancun-mötet i december.

I Bryssel är förväntningarna på klimatmötet fortfarande oerhört lågt ställda. En EU-kollega sa dock att det känns bättre än inför Köpenhamn; varje litet framsteg som kan göras i Cancun kommer att ses som en stor framgång, till skillnad från ett år sedan när förväntningarna på genombrott var enormt uppblåsta och de framsteg som trots allt gjordes då drunknade i den allmänna bilden av ett stort misslyckande.

Tala om ändrade perspektiv.

En numera pensionerad UD-kollega som på många sätt har varit min förebild och mentor beskrev ofta det varierande läget i klimatförhandlingarna än mer sofistikerat:
- När förhandlingarna går riktigt dåligt, är det i själva verket sällan så illa som det kan verka. Fast å andra sidan: när förhandlingarna går bra, så är det oftast inte heller riktigt så bra som det kan framstå.

Mer om minskade utsläpp från bilar

Här kan man på ett överskådligt sätt lätt se hur utsläppshistoriken för CO2 för nya bilar har sett ut de senaste 5 åren. Klicka på "average CO2" till höger och sedan på "playknappen" längst ner till vänster för att se hur utsläppshistoriken utvecklas mellan olika bilmärken 2005-2009 i förhållande till den målsättning som (i procent) som EU har antagit för 2015. Klickar man uppe till höger så kan man få samma presentation med stapeldiagram och kurvor.

Det visar sig att t.ex. Toyota och BMW (något otippat kanske) utmärker sig genom att visa på snabbast utsläppsminksningar, medan t.ex. Daimler, Mazda, Nissan och Volkswagen inte har varit riktigt lika framgångsrika - även om alla kan påvisa klart minskade ustläpp. Toyota uppnår sånär 2015-målet redan nu!

Presentationestekniken baseras på den geniale inspiratören Hans Roslings idéer. Roslings hemsida kan för övrigt varmt rekommenderas för den som vill få en mer positiv bild av världens tillstånd än den man generellt får via media och olika domedagsprofeter.

Att elda för kråkorna

Fick en smärre chock nyligen när jag såg den årliga kostnaden för att värma upp bostaden som vi hyr i Watermaal. Och drar slutsatsen att huset måste vara oerhört dåligt isolerat.

Mycket riktigt. På en smart hemsida som Bryssels miljökontor har satt upp för att främja gröna eneriginvesteringar kan man via flygbilder och ett klassificeringssystem med färgskala se hur väl (eller dåligt) isolerad ens bostad är. Enligt denna så bor jag (liksom en majoritet av Brysselborna, tycks det) i ett gulmarkerat hus, vilket bl.a. innebär att: "Il est possible que votre toiture soit peu ou partiellement isolée (...) Nous vous conseillons de faire réaliser un audit énergétique."

Det är alltså "möjligt att jag bor i ett hus med ett tak som är lite eller delvis isolerat". Rådet är att kontakta specialiser för att göra en energiinventering.

Om jag känner min hyresvärd (som ju inte är den som betalar gasräkningarna) rätt, så chansen att hon kommer att lägga pengar på att förbättra isoleringen i byggnaden ungefär lika stor som att hon ska investera i andra förbättringar i vår bostad. Dvs lika med noll.

Så vi får fortsätta att elda för kråkorna - men jag har nu i varje fall ställt in brännaren på att stänga av elementen nattetid. Alltid något.

Bilindustrin och verkligheten

När EU i slutet av 2008 antog en ny lag om att successivt minska CO2-utsläppen från nya bilar, reagerade EU:s bilindustri med bestörtning. Det nya målet - max 130g/km i genomsnitt per nyproducerad bil, fördelad enligt en rättvisekurva mellan olika bilmodeller - sades vara fullständigt orealistiskt och skulle slå ut stora delar av EU:s bilindustri och leda till massarbetslöshet. De hade då haft över 10 år på sig att klara motsvarande klimatmål på frivillig väg - och misslyckats kapitalt.

I dag har vi - i varje fall delvis - facit. Enligt en ny rapport från kommissionen så minskade utsläppen från bilar sålda i EU med 5,1% under 2009. Det är den största minskningen som någonsin uppmätts, och innebär att bilindustrin faktiskt redan idag uppnår det lagstiftade målet om att 65% av alla nya bilar ska klara 130 g-målet år 2012, dvs två år i förväg. Flertalet tillverkare beräknas klara även det slutiga målet (100% från 2015) långt tidigare än vad lagen kräver.

Faktum är att jag själv har bidragit en liten del till förnyelsen av EU:s bilpark genom att genom att nyligen byta ut min gamla bil mot en Toyota Auris laddhybrid som drar 0.38 l/mil blandad körning. Typiskt nog kunde inget Europeisk bilmärke, särskilt inte Saab och Volvo, matcha dessa låga värden. I varje fall inte ännu...

I dagarna inleds slutförhandlingar mellan rådet och parlamentet om motsvarande CO2-krav för för lätta lastbilar, som idag står för ca 10-15% av EU:s CO2-utsläpp från transportsektorn. Debatten från 2008 upprepas, och bilindustrin lobbar frenetiskt för svagare kravnivåer. Förhoppningsvis kan erfarenheten från passagerarbilarna bidra till att ambitiösare mål kan antas denna gång.

EU-lag om minskade utsläpp från tung industri antagen

Igår antogs formellt en av EU:s viktigaste lagar på miljöområdet: industriutsläppsdirektivet. Direktivet, som förhandlades färdigt i somras efter flera års segdragna diskussioner, lägger fast långtgående krav på att tung industri ska använda sig av s k bästa möjliga teknik, och inför nya strikta gränsvärden för miljöföroreningar såsom kväve- och svavelutsläpp från stora förbränningsnläggningar (t.ex. kolkraftverk). Över 52000 industrianläggningar omfattas.

Här och här kan man läsa mer.