Belgien bäst i världen

I dag slår Belgien världsrekord i antal dagar utan vald regering. De är därmed bäst i världen i den ovanliga grenen "utdragen regeringskris". Det tidigare världsrekordet hölls av Irak. (Enligt EU Observer.)

Buss-strejk

I morse var det dags för en ny kollektivtrafik-strejk i Bryssel - något som inträffar med jämna mellanrum. Varken bussarna, spårvagnarna eller tunnelbanan rullar.

Detta skapar enorma trafikproblem eftersom det innebär att fler tar bilen, och infartsvägar som Rue de la Loi och Avenue Louise korkar igen totalt. För vår det innebär det att barnen inte kommer till skolan, eftersom vi är beroende av buss och spårvagn för att ta oss dit.

Som tur är cyklar jag till jobbet så jag missar inte dagens klimatförhandlingar. Man fick kryssa sig fram bland alla stillastående tutande bilar, men till slut kom jag fram helskinnad.

Vid dagens förhandling ska vi gå igenom ett utkast till deklaration om utfallet i Cancun. Det är som vanligt en omständig process att försöka enas om varenda stavelse, eftersom det finns grundläggande meninsskiljaktilgheter i synen på vad EU ska driva och hur långt man vill att EU ska gå internt.

Kinas nya 5-årsplan

De krafter som inte vill att EU ska öka sina klimatambitioner hänvisar ofta till att EU endast står för drygt 10% av världens klimatgasutsläpp och att det är meningslöst att göra mer eftersom inte de riktigt stora länderna som Kina, Indien och USA har motsvarande ambitionsnivå. 

Det låter ju rimligt och rationellt (om än hopplöst, eftersom det i praktiken torde innebära att man ger upp), och förvisso stämmer det att varken Kina eller USA är särskilt pådrivande i de internationella förhandlingarna.

Men frågan är vad som händer i verklighetens Kina. Trots att kineserna ofta sätter käppar i hjulet i klimatförhandlingarna så tyder mycket på att de tar klimathotet allt större allvar, och är på god väg att införa långtgående nationella klimatåtgärder in den 5-årsplan som ska antas i vår.

Enligt en rapport från tankesmedjan E3G så väntas Kina besluta om flera nationella mål och åtgärder på klimat- och energiområdet som t.o.m. är mer ambitiösa än i EU. Som exempel nämns målet att öka av andelen förnybar energi i Kina till 427 gigawatt till 2015 - det innebär 60% ökning jämfört med idag. EU:s energipolitik motsvarar endast en ökning på ca 322 gigawatt.

I 5-årsplanen planeras också investeringar på motsvarande 460 miljarder euro för s k "smart grids" (dvs effektivare elnät) fram till 2020, medan EU bara ska investera 23-28 miljarder. Ett nationellt kinesiskt mål för förbättrad energi-intensitet på 16% väntas också, liksom särskilda sektorsmål för t.ex. cement, -olje och kemikalieindustrin.

Dessutom väntas Kina lägga fast ett 30 procentsmål för lägre energiförbrukning i nya fordon, lansera ett pilotprojekt för handel med utsläppsrätter och införa en skatt på resursanvändning. Åtta jättestäder kommer att identiefieras som s k "low carbon zones", med ännu tuffare klimatpolitiska åtgärder.

Här kan man läsa mer.
 
Risken för att EU i framtiden tappar mark i förhållande till Kina när det gäller utveckling av ny klimatsmart teknik och förnybar energi är därmed uppenbar.

Och argumentet att EU inte bör göra mer om inte omvärlden skärper sitt nationella klimatarbete ekar ihåligt.

Klimatkandidatur

Stora delar av arbetsveckan har dominerats av ett internt EU-bråk om vilka medlemsländer som ska finnas representerade i den klimatfinansieringskommitté som inrättates vid klimatmötet i Cancun.

12 EU-kandidater slåss om endast 7 eller 8 platser (av totalt 40). Ett förslag till fördelning från ordförandelandet Ungern fick sånär fullt stöd men föll till slut eftersom ett medlemsland protesterade och förhindrade konsensusbeslut. EU har nu tvingats be FN om uppskov för nomineringen av EU:s kandidater, och intensiva diskussioner förs i korridorerna utanför det pågående toppmötet för försöka att hitta en lösning.

Kandidaturfrågor är långt ifrån oviktiga och det är inte svårt att begripa hur lätt de kan politiseras och bli riktigt komplicerade eftersom de delvis kan anspela på ett lands status och nationella stolthet. Det är också ofta svårt att hitta kompromisser eftersom man formellt sett inte kan dela på en plats i en FN-kommitté.

Men nog kan det kännas frustrerande att tvingas lägga så mycket tid och kraft på en ren procedurfråga istället för att arbeta med att föra själva sakfrågan - i det här fallet att skydda klimatet - framåt.

Cyberstöld av utsläppsrätter

Smogvarning i Bryssel idag (vilket händer då och då). Myndigheterna uppmanar folk att åka kollektivt och har infört hastighetbegränsningar på 50 km/h i hela stor-Bryssel och 90 på alla omgivande motorvägar - även om få verkar respektera detta.

I EU-korridorerna diskuteras i dagarna ett antal spektakulära cyber-attacker på EU:s register för utsläppsrätter. Tjuvarna har hackat elektroniska register i flera medlemsstater (dock inte Sverige) och stulit flera miljoner utsläppsrätter till ett totalt värde av hela 50 miljoner euro.

Sådana stölder är knappast enkla att utföra, eftersom det krävs hög kunskap om hur systemen fungerar och avancerad teknik för att komma åt registren. Sannolikt handlar det därför om väl organiserad brottslighet.

För att undvika fler stölder har kommissionen tillfälligt stängt handeln med utsläppsrätter, och ställt krav på skärpta säkerhetsrutiner och uppgraderade system.

Klimatkommissionär Hedegaard kommenterar stölderna i SVD. Hon har onekligen en poäng i att attackerna är ett bevis på att handelssystemet faktiskt fungerar, eftersom CO2-utsläppen har ett verkligt ekonomiskt värde.

Nästa år centraliseras registersystemet till kommissionen, vilket kommer att göra det bra mycket svårare att stjäla utsläppsrätter framöver.

Stol-gubben

Härom dagen vid frukostbordet frågade jag vad grabbarna ville bli när de är stora.

- "Batman!", förklarade lillgrabben utan att tveka (där han satt iförd både mask och slängkappa).

- "Polis, eller stol-gubbe", sa den äldre.

- "Stol-gubbe" sa jag, något förbryllad? "Vad är det??"

- "Jomen du vet, han som är så stark och kan flyga.

Jag begrep fortfarande inte.

- "Jomen Superman du vet. Han heter väl stol-gubben på svenska".

Äntligen fattade jag - Stålmannen. Hur dum får man vara?

Att hålla sig på mattan

Jag har sedan 2008 löpande berättat om de olika EU-ordförandeländernas konstnärliga utsmyckning i rådsbyggnaden i Bryssel. I början av 2009 väckte det tjeckiska ordförandeskapets konstverk stor uppståndelse, och man tvingades t o m täcka över delar av det för att blidka bl.a. bulgarerna.

Nu är det dags igen. Ungern har installerat en jättelik matta, med olika tema från den ungerska historien - bl.a. Rubiks kub, som uppfanns av ungraren Ernö Rubik på 70-talet (själv hade jag mycket kul med detta omöjliga pussel).

Det som uppfattas som kontroversiellt är den historiska karta som också finns på mattan och som avbildar Ungern som stormakt (närmare bestämt det habsburgska riket), med 1848 års gränser. Detta anser många vara ett ge uttryck för en provocerande nationalism - inte minst slovaker och rumäner, vars länder som på kartan ser ut som Ungerska provinser.

Till saken hör att Ungern nyligen genomförde en kontroversiell lagreform innebärande att ungerska minoriteter utomlands enkelt kan få ungerskt medborgarskap. Här och här kan man läsa mer om den intrikata mattan.

Kontroversiell svensk vargjakt

I lördags inleddes årets licensjakt på varg i Sverige (se t.ex. artikel i DN). Den kontroversiella jakten debatteras intensivt - både i Sverige och i EU.

Inom EU finns sedan länge ett särskilt naturskyddsdirektiv (art- och habitatdirektivet), som skyddar hotade djur- och växtarter inom EU. Reglerna innebär t.ex. att jakt på hotade rovdjur (såsom varg) är förbjudet inom EU såvida inte man uppfyller ett antal strikta undantagskrav.

Förra året anmälde bl.a. Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden den svenska vargjakten till EU-kommissionen, som valde att inleda en informell skriftväxling med regeringen för att få mer information.

Kommissionen lät sig dock inte nöjas med de svar man fick. Idag har miljökommisionär Janec Potocnok meddelat att de kommer att gå vidare med ett formellt s.k. överträdelseförfarande för att pröva om den svenska jakten är förenlig med EU:s miljölagar. Så här skriver han på sin hemsida:

I regret that Sweden has begun the licensed hunting of wolves without giving clear answers to my letter sent on 7 December 2010. We have been in intensive dialogue with the Swedish government, which has been aware of the Commission's concerns about the legality of the hunt for a long time. The actions of the Swedish authorities leave me with little choice other than to propose to the Commission that it begin formal proceedings against Sweden for breach of EU environmental law. I hope that the Swedish government's promised effort to address the unfavourable conservation status of the wolf population in Sweden through translocation of wolves from other parts of Europe will be pursued without delay.

Här kan man lära sig mer om regeringens vargpolitik. Här kan man läsa en debattartikel av Andreas Carlgren på DN Debatt från den 10 januari. BBC rapporterar här.

Att leda EU utan regering

Den belgiska regeringskrisen har nu pågått i 215 dagar, vilket motsvarade hela EU-ordförandeskapet och mer därtill. Det är rekord, t o m med belgiska mått mätt. Och det finns ännu inga tecken på att förhandlingarna går framåt.

Tvärtom, så har kungens medlare avgått igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte), och alltfler börjar på allvar tvivla på om vissa av förhandlingsparterna, särskilt på den flamländska högerkanten, alls är intresserade av att nå en politisk lösning. Det tals om nyval - igen. Men det är högst tveksamt om det egentligen skulle förändra något; låsningarna skulle sannolikt bestå.

Samtidigt dalar det ekonomiska förtroendet för Belgien i takt med en skenande statsskuld, ett ökande budgetunderskott och skakiga storbanker. Nyligen hamnade Belgien i en makroekonomisk analys på 16e plats i en lista över länder med störst konkursrisk. Landet är i akut behov av en stabil regering som kan fatta de ekonomiska beslut som krävs för återupprättat förtroende. Och bland en hel del väljare pyr nu ett växande missnöje med politikernas oförmåga (eller ovilja) att komma överens. På websiten "Le record du monde" räknar en klocka ner mot världsrekordet för ett land utan regering (nuvarande rekord hålls av Irak, som var utan regering i 299 dagar). (DN rapporterar så här).

När det belgiska EU-ordförandeskapet nu ska summeras verkar bilden vara samfälld. Belgarna utförde ett alldeles utmärkt EU-ordförandeskap: effektivt, ambitiöst och resultatinriktat. Många undrar nog hur det kan vara möjligt, i avsaknad av politiskt ledarskap.

Personligen tror jag att få länder kan leda EU framgångsrikt utan en väl fungerande regering. Att Belgien klarade sig så bra beror på deras långa EU-erfarenhet, skickliga och erfarna EU-diplomater, och förmågan att helt lämna nationella käpphästar åt sidan och istället fokusera på pragmatiska kompromisser (som de har så stor erfarenhet av på hemmaplan).

Framtida ordförandeländer kommer att vara mer beroende av stabila regeringar och drivna politiker som vill något. I dessa dagar är behovet av ett starkt och offensivt politiskt ledarskap i EU större än någonsin - både för att klara den ekonomiska krisen och för att möta klimatkrisen.

En grön jul

Tillbaks igen på kontoret efter en verkligt "grön jul" - dvs en jul utan överdriven materialism och julklappshets, flygresor och matfrosseri (t o m julklappspappren och julgran har återvunnits!). Av min underbara fru fick jag ett egenkonstruerat litet häfte med "upplevelsecheckar" med allt från pilatespass till överasknings-picnic att nyttja vid valfria tillfällen i framtiden. En av de bästa klappar jag någonsin fått - och med mycket begränsat ekologiskt fotavtryck.

Utan resor och julgäster blev det desto mer tid över för familjemys, tennis och utflykter t.ex. till Bryssels finfina julmarknad (Plaisirs D'Hiver) och häftiga Technopolis, som är kul för både stora och små.

Julen var inte bara var grön utan också - för ovanlighetens skull i Bryssel - vit. Därför blev det också en hel del pulkåkning, ofta med hjärtat i halsgropen eftersom bästa och snabbaste pulkbacken ligger rakt ovanför en stor damm med vatten...

En liten utflykt genom ett snöklätt Ardennerna till norra Frankrike hanns också med, med Europas största slottsruin, Chateau de Sedan, som slutmål. En fascinerande påminnelse om Europas våldsamma och blodiga historia. Så sent som under andra världskriget användes borgen av tyskarna som avrättningsplats och tortyrkammare.

Ungrarna tar över stafettpinnen

Igår hade vi traditionsenlig överlämning av "monstret och batongen" från belgarna till ungrarna.

Belgien har gjort ett styvt jobb på miljösidan, bl.a. genom att avsluta flera lagförslag (biocider, RoHS, CO2 från lätta lastbilar), leda EU till stora framsteg internationellt i Nagoya (konventionen för biologisk mångfald) och Cancun, och har drivit resurseffektiviseringsagendan framåt.

Ungrarna däremot har redan deklararat att de inte kommer att prioritera miljöfrågorna under sitt ordförandeskap. Kommissionen väntas inte heller komma med några nya spännande förslag på miljösidan under den närmaste tiden.

Kanske har vi en period av stiljte framför oss i miljöarbetsgruppen.

Låga klimatkrav för smålastbilarna

Miljörådsmötet i måndags avlöpte utan överraskningar - förutom frånvaron av flera ministrar (inklusive vår egen) som inte kom fram till följd av snökaoset i Europa.

För min del innebar mötet bl.a. slutet på över ett års förhandlingar om att minska CO2-utsläppen från lätta lastbilar, i och med att ministrarna godkände ett gemensamt kompromissförslag från det belgiska ordförandeskapet och EU-parlamentet. Jag ledde själv de fyra första förhandlingsmötena om de lätta lastbilarna i miljöarbetsgruppen under det svenska ordförandskapet och har därför följt frågan med särskilt stort intresse.

Tyvärr blev utfallet något av en besvikelse, eftersom kommissionens ursprungliga förslag vattnades ur av de stora producentländerna i EU och av EU-parlamentet. Både det medelfristiga och det långsiktiga målet försvagades, med resultatet att bilarna tillåts släppa ut upp till 147g CO2 per km år 2020, istället för 135 som kommissionen och Sverige ville (idag släpper dessa bilar ut i genomsnitt kring 180-90 g/km).

Jag tror att försämringarna innebär att man gör industrin en björntjänst. EU:s konkurrenskraft kommer inte att främjas av en försvagad miljö- och klimatpolitik. Tvärtom; höga miljöambitioner driver fram innovation och ny smart teknik till gagn för både miljön och ekonomin. Dessutom gynnas bilköparna av bränsleeffektivare fordon. Oljan lär inte bli billigare i framtiden.

Miljöråd i juletid

Alltmedan snön lägger sig över Bryssel, är börjar det bli dags för ännu ett miljörådsmöte. Miljöministrarna har sedan länge en tradition av att mötas sist av alla EU-ministrar, strax före jul. Så också i år.

På den som vanligt fullspäckade agendan står bl.a. en förordning för att minska utsläppen från lätta lastbilar, där den sannolika överenskommelsen mellan rådet och parlamentet tyvärr är en besvikelse eftersom det långsiktiga målet till 2020 kommer att bli mycket högre än kommissionens ursprungliga föreslog (135 g/km).

Miljöministrarna ska också anta en s k politisk överenskommelse (vilket innebär att man fortfarande måste förhandla klart med parlamentet) om en ny reglering för biocider, och debattera behovet av ett 7e miljöhandlingsprogram för EU.

Under ministerlunchen ska man diskutera EU:s miljötillstånd 2010 (här kan man läsa en intressant rapport om detta från Naturvårdsverket), och därefter följer en debatt om hur man ska gå vidare i klimatfrågan efter Cancun-mötet.

Snöklädd Bryssel-palm framför den svenska EU-epresentationen

Blygsamma framsteg i Cancun

Efter långa nattförhandlingar lyckades man till slut enas om ett beslutspaket i Cancun. Även om det är lätt att hålla med om att beslutet är otillräckligt jämfört med vad som skulle krävas för att på allvar möta klimathotet så är utfallet ett viktigt framsteg, eftersom dödläget sedan Köpenhamn nu äntligen har brutits.

Ordförandelandet Mexiko kan ta på sig stor del av äran för att det blev ett beslut, tack var en strategi som byggde på nedspelade förväntningar, öppenhet, tålamod och dialog med alla parter. UD-kollegan Jakob Ström hade sms-kontakt med en av de centralt placerade mexikanska förhandlarna under de avgörande timmarna under Cancun-mötet, och rapporterar här.

Nu gäller det för EU att hitta en effektiva vägar för att bygga vidare på Cancun-uppgörelsen, med sikte på en mer omfattande uppgörelse - helst redan i Sydafrika nästa år. Finansdepartementets utredare Joakim Sonnegårds förslag att helt överge FN-spåret och hitta andra samarbetsformer kommer knappast att leverera. Däremot ligger det en del i gårdagens huvudledare på DN där man argumenterar för att arbeta i flera olika spår, parallellt med FN-arbetet. Detta är dock knappast något nytt, utan sker redan på flera sätt. Och den pragmatism och realism som efterlyses har EU redan visat prov på i Cancun; det var inte EU som hotade att blockera beslutet om att hålla Kyoto-spåret öppet, utan Japan och Ryssland.

FN:s klimatsamarbete är på många sätt tålamodsprövande, trögt och tröstlöst. Men icke desto mindre nödvändigt för att komma vidare. Parallellt gäller det att initiera och intensifiera klimatsamarbete också i andra fora såsom handel, forskning och ekonomi - liksom att EU vågar visa att det går att ställa om mot en klimatsmart ekonomi genom tillräckligt ambitiösa interna målsättningar och strategier. EU-kommissionens kommande strategi om EU ska uppnå de långsiktiga klimatmålen till 2050, som väntas i början av nästa år, blir ett viktigt bidrag till denna process.

Absolut eller relativ frikoppling?

I rådets miljöarbetsgrupp har vi på sistone haft flera intressanta förhandlingar om EU:s framtida miljöpolitik, som bl.a. har handlat om EU ska ha ett nytt miljöhandlingsprogram eller inte, och om hur kommissionens kommande strategi för resurseffektivisering bör se ut.

I båda diskussionerna har begreppet "absolut och relativ frikoppling" (på engelska: "relative/absolute decoupling of economic growth") figurerat. Det kanske låter som rena grekiskan för många, men frågeställningen är principiellt intressant eftersom det handlar både om hur vi ska kunna lösa framtidens miljöproblemen och vilken typ av ekonomisk tillväxt som vi bör ha i framtiden.

Frikoppling (eller frånkoppling, som det ibland kallas), handlar kort och gott om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade miljöproblem och/eller ökad användning av energi och råvaruresurser.

Relativ frikoppling innebär att när den ekonomiska tillväxten ökar så ökar också miljöproblemen (eller energi- och resursanvändningen) - men inte lika mycket. Exempelvis kan man tänka sig att den ekonomiska tilläxten ökar med t.ex. 50% över en viss tidperiod, medan energianvändningen också ökar, men endast med 25%.

Den relativa frikopplingen är inte särskilt svår att uppnå - den sker ofta någorlunda spontant i en marknadseknomi eftersom det finns inneboende drivkrafter som försöker minimera kostnaderna och därmed energi- och materialanvändningen.

Absolut frikoppling är desto svårare att uppnå. Det innebär att den ekonomiska tillväxten ökar samtidigt som de absoluta miljöproblemen totalt sett minskar. Detta är historiskt sett mycket ovanligt, särskilt i större skala. Fram till idag har tillväxten varit nästan helt beroende av ständigt ökande uttag av energi och naturresurser, med växande miljöproblem som följd.

Det finns ett fåtal exempel på absolut frånkoppling som visar att det trots allt är möjligt, såsom utsläpp av försurande svaveloxider som har minskat kraftigt i västvärlden sedan 80- och 90-talet, parallellt med omfattande ekonomisk tillväxt. Ett svenskt exempel är att tillväxten i Sverige sedan 1990 har ökat med totalt ca 50%, samtidigt som utsläppen av växthusgaser tack vare omfattande politiska insatser faktiskt har minskat med ca 10%.

Inom EU anser Sverige tillsammans med flera andra länder, särskilt i norra delen av Europa, att man definitivt bör sträva efter en absolut frånkoppling. Öst- och Sydeuropeerna är desto mer tveksamma och ifrågasätter dels om det alls är möjligt, dels om det ens är önskvärt, eftersom det befaras lägga hämsko på fortsatt tillväxten som sådan (som av i princip alla medlemsländer anses överordnat allt annat).

Om syd- och östeuropeerna får rätt så ligger mänskligheten ganska illa till. Så gott som alla miljövinster som har uppnåtts hittills kommer på kort eller lång sikt att motverkas av ständigt ökande konsumtion, som ju är själva motorn i den ekonomiska tillväxten (miljövinster till följd av effektivare bilmotorer äts t.ex. upp av fler bilar och ökad bilanvändning, och insatser för att minska avfallsberget får begränsad effekt pga att folk köper fler prylar och ökat antal förpackningar).

Förr eller senare kommer en tillväxt som även fortsättningsvis baseras på ständigt ökat energi- och resursuttag (med eller utan relativ frikoppling) att underminera resursbasen för själva tillväxten, antingen genom resursbrist, eller - i högre grad - okontrollerbar miljöförstörning.

Liknande frågeställningar dryftades nyligen på DN debatt. Debatten lär fortsätta länge ännu.

Tomteförbistring

Stor förvirring råder hemmavid. Inte nog med att det råder viss oklarhet om jultomten verkligen existerar eller inte. Det finns dessutom TVÅ snarlika julenissar att hålla reda på.

I Belgien firar man nämligen "Sinterklaas" den 6 december. Då ska alla barn placera en morot(!) i en liten sko någonstans i huset, och på natten kommer en rödklädd vitskäggig gubbe som ska käka upp grönsaken och lämna ett paket i dess ställe. Med sig har han dessutom en eller flera mörkhyade tjänare som kallas "Zwarte Piet".

Denna underliga tradition (tacka vet jag julstrumpor vid spiselkransen, tomtegröt och riktiga tomteluvor) bygger på en gammal myt om ett katolskt helgon från Turkiet som lär ha varit synnerligen snäll mot alla barn (nuförtiden skulle man nog bli lite misstänksam, med tanke på alla pedofilskanaler).

För en nordbo som har fått lära sig att tomten kommer från Lappland, gör entre via skorstenen den 24e december och har luva istället för påvehatt blir detta ju alldeles fel.

I lördags stötte Grabbarna på en Sinterklaas och en Svarte Per i affären och blev bjudna på pepparkakor (eller speculos, som det heter i Belgien). Väl hemma igen blev jag bombarderad med frågor - varför hade tomten en så konstig hatt? Varför hade han en böjd pinne i handen? Varför kom han redan nu, trots att vi inte har öppnat alla 24 luckorna i julkalendern? Vem var den lille svarte gubben som han hade med sig - var det bara han som hade åkt genom skorstenen..?

Myten om den svenska jultomten är redan det en svår julnöt att knäcka i en modern familj - ska man t.ex. ljuga eller tala sanning om tomtens existens? Om man blandar ihop det hela med den belgiska tomtedimensionen så blir det en närmast omöjlig uppgift att hantera.

Sverige får nyckelroll i Cancun

Meningen var att jag skulle vara i Cancún dessa dagar som en del av den svenska klimatdelegationen, men det visade sig vara för mycket att göra i Bryssel så planerna ändrades.

Synd, det hade varit intressant att följa överläggningarna på plats. Inte minst eftersom Sverige nu har givits en nyckelroll i förhandlingarna. Nyligen bad Mexiko, som är ordförande för klimatmötet, att Sverige tillsammans med Grenada ska konsultera och hitta kompromisslösningar för att utforma en gemensam vision med långsiktiga mål för det globala klimatarbetet. Ö-staten Grenada är ordförande för AOSIS, Alliance of Small Island States, som representerar de små ö-länder som sannolikt kommer att drabbas värst av klimatförändringarna.

Att enas om en långiktig vision är inte en enkel uppgift, så det blir en stor utmaning för Andreas Carlgren och kollegorna på plats i Cancun att hitta kompromisser som bär.

Själv får kag inrikta mig på att förbereda onsdagens Corepermöte på inför miljörådet 20 december, och läsa underhandsrapporterna från Mexiko.

Som hemma hos sig?

Under min tidigare Brysselpostering bodde jag endast ett stenkast från en restaurang vid namn "Comme Chez Soi", vilket motsägelsefullt nog betyder "som hemma hos sig". Motsägelsefullt, eftersom det sannolikt är Bryssels bästa restaurang. På den tiden hade den tre michelinstjärnor, nuförtiden lär den "bara" ha två ("Råttatouille", anyone?).

Jag måste ha gått förbi resturangen 100-tals gånger, men var aldrig riktigt lockad av att boka bord eftersom jag inte riktigt har förstått vitsen med att betala en mindre förmögenhet för några tallrikar mat. Kan det verkligen vara så gott att det motsvarar 3-4 ggr högre pris eller mer än för normal restaurangmat? Mitt eget svar - utan att våga testa - var nej. Icke desto mindre tycktes restaurangen alltid vara fullsatt.

I lördags hade jag dock turen att få testa hur det är på riktigt - dessutom nästan gratis. Själv har jag aldrig vunnit något av värde i hela mitt liv (kanske kan ha att göra med att jag aldrig spelar eller köper lotter), men min underbara fru lyckades för några månader sedan med konststycket att helt utan insats vinna ett frikostigt presentkort med en helkväll för två på Comme Chez Soi.

Nog blev kvällen minnesvärd. Vid entrén välkomnades vi av en uniformsklädd dörrvakt, varpå vi blev mottagna av en hel av stab av personal som prickade av oss på en lista, tog hand om våra ytterkläder (portieren tycktes kunna memorera alla gästernas klädsel) och anvisade oss ett bord.

Så det var dags att välja mat och dryck. Vinlistan var tung som en bibel, medan menyn endast omfattade ett par tre sidor. Förutom ett fåtal hutlöst dyra á la carte-rätter erbjöds man två menyer, varav vi valde den något (relativt sett) billigare 6-rättersvarianten som såg ut så här:

• Carpaccio duet of Dublin Bay prawns and lobster with lemongrass, raw minced gambas with ginger and lime
• Steamed dab with snails from Namur, bouillon with shiitake and Chinese chive
• Scallops with Puy lentils, cucumber roll with Colchester flat oysters
• Hen pheasant "fine champagne" with winter garnishing
• Pear with multiple flavours
• Crackling of coffee and cocoa, jasmin pearls ice cream

Själva matsalen var intressant inredd i utpräglad Art Noveau-stil, som dock egentligen var för ljus och gräll för min smak. Genom ett stort fönster kunde man festligt nog se kökspersonalen (med komiskt höga kockmössor) slita i köket, och det var faktiskt svårt att hålla sig för skratt när vår kypare engagerat men återhållsamt redogjorde för ingredienserna på tallriken på en utpräglat nasal franska - alltmedan han ivrigt pekade på de olika rätterna med lillfingret. Det kändes nästan lite parodiskt, som ett skådespel - vilket det ju också är. All personal tog sina uppgifter på allra största allvar, och man märkte knappt när de tomma tallrikarna dukades av. En trevlig detalj var att man flera gånger erbjöds påfyllning av de ljuvliga såserna.

Mitt i alltihop kom lillfingermannen in med ett gnistrande tomtebloss, en liten chockladöveraskning från Marcolini (för att fira vårt tio-årsjubileum, dagen till ära) och en digitalkamera, och en halvtimme senare fick vi det tryckta fotot som minnesgåva. Snyggt, proffsigt och trevligt, och utan att kännas överdrivet med personalkörssång eller liknande pinsamheter.

Själva maten då? Det är ju den man kommer dit för trots allt. Tja, den går knappast att klaga på: kreativ och varierad, synnerligen vackert presenterad, och (överlag) alldeles utsökt. Flera av smaksensationerna var för mig fullständigt nya, och gav i många fall riktigt spännande och helt oväntade associationer (skärgårdskänsla, vinbärsbuskar på landet, skogspromenad efter ösregn...).

Min egen favorit var var nog hummercarpaccion och kammusslan med linser (den tillhörande såsen gjord på vit belgisk öl var närmast gudomlig). Jasminglassen var också minnesvärd, liksom vinerna. Rätterna var precis lika minimala som man kunde förvänta sig, så trots att man blev rejält mätt så kände man sig inte alltför däst efteråt.

Som helhet blev jag positivt överraskad - det var en större och trevligare helhetsupplevelse än väntat, och en riktigt unik Brysselerfarenhet som jag inte hade velat vara utan.

Ändå är jag tveksam om det verkligen är värt alla pengar. Det finns trots allt mycket annat som man kan spendera sina slantar på och som räcker betydligt längre, och Bryssel vimlar av utmärkta restauranger med avsevärt lägre priser.

Å andra sidan - då får man nöja sig med kypare som inte kan konsten att peka med lillfingret.

Förhandlingsstrategi inför Cancun

Andreas Carlgren redogör idag i DN för Sveriges och EU:s förhandlingsstrategi inför Cancun-mötet i december.

I Bryssel är förväntningarna på klimatmötet fortfarande oerhört lågt ställda. En EU-kollega sa dock att det känns bättre än inför Köpenhamn; varje litet framsteg som kan göras i Cancun kommer att ses som en stor framgång, till skillnad från ett år sedan när förväntningarna på genombrott var enormt uppblåsta och de framsteg som trots allt gjordes då drunknade i den allmänna bilden av ett stort misslyckande.

Tala om ändrade perspektiv.

En numera pensionerad UD-kollega som på många sätt har varit min förebild och mentor beskrev ofta det varierande läget i klimatförhandlingarna än mer sofistikerat:
- När förhandlingarna går riktigt dåligt, är det i själva verket sällan så illa som det kan verka. Fast å andra sidan: när förhandlingarna går bra, så är det oftast inte heller riktigt så bra som det kan framstå.

Mer om minskade utsläpp från bilar

Här kan man på ett överskådligt sätt lätt se hur utsläppshistoriken för CO2 för nya bilar har sett ut de senaste 5 åren. Klicka på "average CO2" till höger och sedan på "playknappen" längst ner till vänster för att se hur utsläppshistoriken utvecklas mellan olika bilmärken 2005-2009 i förhållande till den målsättning som (i procent) som EU har antagit för 2015. Klickar man uppe till höger så kan man få samma presentation med stapeldiagram och kurvor.

Det visar sig att t.ex. Toyota och BMW (något otippat kanske) utmärker sig genom att visa på snabbast utsläppsminksningar, medan t.ex. Daimler, Mazda, Nissan och Volkswagen inte har varit riktigt lika framgångsrika - även om alla kan påvisa klart minskade ustläpp. Toyota uppnår sånär 2015-målet redan nu!

Presentationestekniken baseras på den geniale inspiratören Hans Roslings idéer. Roslings hemsida kan för övrigt varmt rekommenderas för den som vill få en mer positiv bild av världens tillstånd än den man generellt får via media och olika domedagsprofeter.