Ungrarna tar över stafettpinnen

Igår hade vi traditionsenlig överlämning av "monstret och batongen" från belgarna till ungrarna.

Belgien har gjort ett styvt jobb på miljösidan, bl.a. genom att avsluta flera lagförslag (biocider, RoHS, CO2 från lätta lastbilar), leda EU till stora framsteg internationellt i Nagoya (konventionen för biologisk mångfald) och Cancun, och har drivit resurseffektiviseringsagendan framåt.

Ungrarna däremot har redan deklararat att de inte kommer att prioritera miljöfrågorna under sitt ordförandeskap. Kommissionen väntas inte heller komma med några nya spännande förslag på miljösidan under den närmaste tiden.

Kanske har vi en period av stiljte framför oss i miljöarbetsgruppen.

Låga klimatkrav för smålastbilarna

Miljörådsmötet i måndags avlöpte utan överraskningar - förutom frånvaron av flera ministrar (inklusive vår egen) som inte kom fram till följd av snökaoset i Europa.

För min del innebar mötet bl.a. slutet på över ett års förhandlingar om att minska CO2-utsläppen från lätta lastbilar, i och med att ministrarna godkände ett gemensamt kompromissförslag från det belgiska ordförandeskapet och EU-parlamentet. Jag ledde själv de fyra första förhandlingsmötena om de lätta lastbilarna i miljöarbetsgruppen under det svenska ordförandskapet och har därför följt frågan med särskilt stort intresse.

Tyvärr blev utfallet något av en besvikelse, eftersom kommissionens ursprungliga förslag vattnades ur av de stora producentländerna i EU och av EU-parlamentet. Både det medelfristiga och det långsiktiga målet försvagades, med resultatet att bilarna tillåts släppa ut upp till 147g CO2 per km år 2020, istället för 135 som kommissionen och Sverige ville (idag släpper dessa bilar ut i genomsnitt kring 180-90 g/km).

Jag tror att försämringarna innebär att man gör industrin en björntjänst. EU:s konkurrenskraft kommer inte att främjas av en försvagad miljö- och klimatpolitik. Tvärtom; höga miljöambitioner driver fram innovation och ny smart teknik till gagn för både miljön och ekonomin. Dessutom gynnas bilköparna av bränsleeffektivare fordon. Oljan lär inte bli billigare i framtiden.

Miljöråd i juletid

Alltmedan snön lägger sig över Bryssel, är börjar det bli dags för ännu ett miljörådsmöte. Miljöministrarna har sedan länge en tradition av att mötas sist av alla EU-ministrar, strax före jul. Så också i år.

På den som vanligt fullspäckade agendan står bl.a. en förordning för att minska utsläppen från lätta lastbilar, där den sannolika överenskommelsen mellan rådet och parlamentet tyvärr är en besvikelse eftersom det långsiktiga målet till 2020 kommer att bli mycket högre än kommissionens ursprungliga föreslog (135 g/km).

Miljöministrarna ska också anta en s k politisk överenskommelse (vilket innebär att man fortfarande måste förhandla klart med parlamentet) om en ny reglering för biocider, och debattera behovet av ett 7e miljöhandlingsprogram för EU.

Under ministerlunchen ska man diskutera EU:s miljötillstånd 2010 (här kan man läsa en intressant rapport om detta från Naturvårdsverket), och därefter följer en debatt om hur man ska gå vidare i klimatfrågan efter Cancun-mötet.

Snöklädd Bryssel-palm framför den svenska EU-epresentationen

Blygsamma framsteg i Cancun

Efter långa nattförhandlingar lyckades man till slut enas om ett beslutspaket i Cancun. Även om det är lätt att hålla med om att beslutet är otillräckligt jämfört med vad som skulle krävas för att på allvar möta klimathotet så är utfallet ett viktigt framsteg, eftersom dödläget sedan Köpenhamn nu äntligen har brutits.

Ordförandelandet Mexiko kan ta på sig stor del av äran för att det blev ett beslut, tack var en strategi som byggde på nedspelade förväntningar, öppenhet, tålamod och dialog med alla parter. UD-kollegan Jakob Ström hade sms-kontakt med en av de centralt placerade mexikanska förhandlarna under de avgörande timmarna under Cancun-mötet, och rapporterar här.

Nu gäller det för EU att hitta en effektiva vägar för att bygga vidare på Cancun-uppgörelsen, med sikte på en mer omfattande uppgörelse - helst redan i Sydafrika nästa år. Finansdepartementets utredare Joakim Sonnegårds förslag att helt överge FN-spåret och hitta andra samarbetsformer kommer knappast att leverera. Däremot ligger det en del i gårdagens huvudledare på DN där man argumenterar för att arbeta i flera olika spår, parallellt med FN-arbetet. Detta är dock knappast något nytt, utan sker redan på flera sätt. Och den pragmatism och realism som efterlyses har EU redan visat prov på i Cancun; det var inte EU som hotade att blockera beslutet om att hålla Kyoto-spåret öppet, utan Japan och Ryssland.

FN:s klimatsamarbete är på många sätt tålamodsprövande, trögt och tröstlöst. Men icke desto mindre nödvändigt för att komma vidare. Parallellt gäller det att initiera och intensifiera klimatsamarbete också i andra fora såsom handel, forskning och ekonomi - liksom att EU vågar visa att det går att ställa om mot en klimatsmart ekonomi genom tillräckligt ambitiösa interna målsättningar och strategier. EU-kommissionens kommande strategi om EU ska uppnå de långsiktiga klimatmålen till 2050, som väntas i början av nästa år, blir ett viktigt bidrag till denna process.

Absolut eller relativ frikoppling?

I rådets miljöarbetsgrupp har vi på sistone haft flera intressanta förhandlingar om EU:s framtida miljöpolitik, som bl.a. har handlat om EU ska ha ett nytt miljöhandlingsprogram eller inte, och om hur kommissionens kommande strategi för resurseffektivisering bör se ut.

I båda diskussionerna har begreppet "absolut och relativ frikoppling" (på engelska: "relative/absolute decoupling of economic growth") figurerat. Det kanske låter som rena grekiskan för många, men frågeställningen är principiellt intressant eftersom det handlar både om hur vi ska kunna lösa framtidens miljöproblemen och vilken typ av ekonomisk tillväxt som vi bör ha i framtiden.

Frikoppling (eller frånkoppling, som det ibland kallas), handlar kort och gott om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade miljöproblem och/eller ökad användning av energi och råvaruresurser.

Relativ frikoppling innebär att när den ekonomiska tillväxten ökar så ökar också miljöproblemen (eller energi- och resursanvändningen) - men inte lika mycket. Exempelvis kan man tänka sig att den ekonomiska tilläxten ökar med t.ex. 50% över en viss tidperiod, medan energianvändningen också ökar, men endast med 25%.

Den relativa frikopplingen är inte särskilt svår att uppnå - den sker ofta någorlunda spontant i en marknadseknomi eftersom det finns inneboende drivkrafter som försöker minimera kostnaderna och därmed energi- och materialanvändningen.

Absolut frikoppling är desto svårare att uppnå. Det innebär att den ekonomiska tillväxten ökar samtidigt som de absoluta miljöproblemen totalt sett minskar. Detta är historiskt sett mycket ovanligt, särskilt i större skala. Fram till idag har tillväxten varit nästan helt beroende av ständigt ökande uttag av energi och naturresurser, med växande miljöproblem som följd.

Det finns ett fåtal exempel på absolut frånkoppling som visar att det trots allt är möjligt, såsom utsläpp av försurande svaveloxider som har minskat kraftigt i västvärlden sedan 80- och 90-talet, parallellt med omfattande ekonomisk tillväxt. Ett svenskt exempel är att tillväxten i Sverige sedan 1990 har ökat med totalt ca 50%, samtidigt som utsläppen av växthusgaser tack vare omfattande politiska insatser faktiskt har minskat med ca 10%.

Inom EU anser Sverige tillsammans med flera andra länder, särskilt i norra delen av Europa, att man definitivt bör sträva efter en absolut frånkoppling. Öst- och Sydeuropeerna är desto mer tveksamma och ifrågasätter dels om det alls är möjligt, dels om det ens är önskvärt, eftersom det befaras lägga hämsko på fortsatt tillväxten som sådan (som av i princip alla medlemsländer anses överordnat allt annat).

Om syd- och östeuropeerna får rätt så ligger mänskligheten ganska illa till. Så gott som alla miljövinster som har uppnåtts hittills kommer på kort eller lång sikt att motverkas av ständigt ökande konsumtion, som ju är själva motorn i den ekonomiska tillväxten (miljövinster till följd av effektivare bilmotorer äts t.ex. upp av fler bilar och ökad bilanvändning, och insatser för att minska avfallsberget får begränsad effekt pga att folk köper fler prylar och ökat antal förpackningar).

Förr eller senare kommer en tillväxt som även fortsättningsvis baseras på ständigt ökat energi- och resursuttag (med eller utan relativ frikoppling) att underminera resursbasen för själva tillväxten, antingen genom resursbrist, eller - i högre grad - okontrollerbar miljöförstörning.

Liknande frågeställningar dryftades nyligen på DN debatt. Debatten lär fortsätta länge ännu.

Tomteförbistring

Stor förvirring råder hemmavid. Inte nog med att det råder viss oklarhet om jultomten verkligen existerar eller inte. Det finns dessutom TVÅ snarlika julenissar att hålla reda på.

I Belgien firar man nämligen "Sinterklaas" den 6 december. Då ska alla barn placera en morot(!) i en liten sko någonstans i huset, och på natten kommer en rödklädd vitskäggig gubbe som ska käka upp grönsaken och lämna ett paket i dess ställe. Med sig har han dessutom en eller flera mörkhyade tjänare som kallas "Zwarte Piet".

Denna underliga tradition (tacka vet jag julstrumpor vid spiselkransen, tomtegröt och riktiga tomteluvor) bygger på en gammal myt om ett katolskt helgon från Turkiet som lär ha varit synnerligen snäll mot alla barn (nuförtiden skulle man nog bli lite misstänksam, med tanke på alla pedofilskanaler).

För en nordbo som har fått lära sig att tomten kommer från Lappland, gör entre via skorstenen den 24e december och har luva istället för påvehatt blir detta ju alldeles fel.

I lördags stötte Grabbarna på en Sinterklaas och en Svarte Per i affären och blev bjudna på pepparkakor (eller speculos, som det heter i Belgien). Väl hemma igen blev jag bombarderad med frågor - varför hade tomten en så konstig hatt? Varför hade han en böjd pinne i handen? Varför kom han redan nu, trots att vi inte har öppnat alla 24 luckorna i julkalendern? Vem var den lille svarte gubben som han hade med sig - var det bara han som hade åkt genom skorstenen..?

Myten om den svenska jultomten är redan det en svår julnöt att knäcka i en modern familj - ska man t.ex. ljuga eller tala sanning om tomtens existens? Om man blandar ihop det hela med den belgiska tomtedimensionen så blir det en närmast omöjlig uppgift att hantera.

Sverige får nyckelroll i Cancun

Meningen var att jag skulle vara i Cancún dessa dagar som en del av den svenska klimatdelegationen, men det visade sig vara för mycket att göra i Bryssel så planerna ändrades.

Synd, det hade varit intressant att följa överläggningarna på plats. Inte minst eftersom Sverige nu har givits en nyckelroll i förhandlingarna. Nyligen bad Mexiko, som är ordförande för klimatmötet, att Sverige tillsammans med Grenada ska konsultera och hitta kompromisslösningar för att utforma en gemensam vision med långsiktiga mål för det globala klimatarbetet. Ö-staten Grenada är ordförande för AOSIS, Alliance of Small Island States, som representerar de små ö-länder som sannolikt kommer att drabbas värst av klimatförändringarna.

Att enas om en långiktig vision är inte en enkel uppgift, så det blir en stor utmaning för Andreas Carlgren och kollegorna på plats i Cancun att hitta kompromisser som bär.

Själv får kag inrikta mig på att förbereda onsdagens Corepermöte på inför miljörådet 20 december, och läsa underhandsrapporterna från Mexiko.

Som hemma hos sig?

Under min tidigare Brysselpostering bodde jag endast ett stenkast från en restaurang vid namn "Comme Chez Soi", vilket motsägelsefullt nog betyder "som hemma hos sig". Motsägelsefullt, eftersom det sannolikt är Bryssels bästa restaurang. På den tiden hade den tre michelinstjärnor, nuförtiden lär den "bara" ha två ("Råttatouille", anyone?).

Jag måste ha gått förbi resturangen 100-tals gånger, men var aldrig riktigt lockad av att boka bord eftersom jag inte riktigt har förstått vitsen med att betala en mindre förmögenhet för några tallrikar mat. Kan det verkligen vara så gott att det motsvarar 3-4 ggr högre pris eller mer än för normal restaurangmat? Mitt eget svar - utan att våga testa - var nej. Icke desto mindre tycktes restaurangen alltid vara fullsatt.

I lördags hade jag dock turen att få testa hur det är på riktigt - dessutom nästan gratis. Själv har jag aldrig vunnit något av värde i hela mitt liv (kanske kan ha att göra med att jag aldrig spelar eller köper lotter), men min underbara fru lyckades för några månader sedan med konststycket att helt utan insats vinna ett frikostigt presentkort med en helkväll för två på Comme Chez Soi.

Nog blev kvällen minnesvärd. Vid entrén välkomnades vi av en uniformsklädd dörrvakt, varpå vi blev mottagna av en hel av stab av personal som prickade av oss på en lista, tog hand om våra ytterkläder (portieren tycktes kunna memorera alla gästernas klädsel) och anvisade oss ett bord.

Så det var dags att välja mat och dryck. Vinlistan var tung som en bibel, medan menyn endast omfattade ett par tre sidor. Förutom ett fåtal hutlöst dyra á la carte-rätter erbjöds man två menyer, varav vi valde den något (relativt sett) billigare 6-rättersvarianten som såg ut så här:

• Carpaccio duet of Dublin Bay prawns and lobster with lemongrass, raw minced gambas with ginger and lime
• Steamed dab with snails from Namur, bouillon with shiitake and Chinese chive
• Scallops with Puy lentils, cucumber roll with Colchester flat oysters
• Hen pheasant "fine champagne" with winter garnishing
• Pear with multiple flavours
• Crackling of coffee and cocoa, jasmin pearls ice cream

Själva matsalen var intressant inredd i utpräglad Art Noveau-stil, som dock egentligen var för ljus och gräll för min smak. Genom ett stort fönster kunde man festligt nog se kökspersonalen (med komiskt höga kockmössor) slita i köket, och det var faktiskt svårt att hålla sig för skratt när vår kypare engagerat men återhållsamt redogjorde för ingredienserna på tallriken på en utpräglat nasal franska - alltmedan han ivrigt pekade på de olika rätterna med lillfingret. Det kändes nästan lite parodiskt, som ett skådespel - vilket det ju också är. All personal tog sina uppgifter på allra största allvar, och man märkte knappt när de tomma tallrikarna dukades av. En trevlig detalj var att man flera gånger erbjöds påfyllning av de ljuvliga såserna.

Mitt i alltihop kom lillfingermannen in med ett gnistrande tomtebloss, en liten chockladöveraskning från Marcolini (för att fira vårt tio-årsjubileum, dagen till ära) och en digitalkamera, och en halvtimme senare fick vi det tryckta fotot som minnesgåva. Snyggt, proffsigt och trevligt, och utan att kännas överdrivet med personalkörssång eller liknande pinsamheter.

Själva maten då? Det är ju den man kommer dit för trots allt. Tja, den går knappast att klaga på: kreativ och varierad, synnerligen vackert presenterad, och (överlag) alldeles utsökt. Flera av smaksensationerna var för mig fullständigt nya, och gav i många fall riktigt spännande och helt oväntade associationer (skärgårdskänsla, vinbärsbuskar på landet, skogspromenad efter ösregn...).

Min egen favorit var var nog hummercarpaccion och kammusslan med linser (den tillhörande såsen gjord på vit belgisk öl var närmast gudomlig). Jasminglassen var också minnesvärd, liksom vinerna. Rätterna var precis lika minimala som man kunde förvänta sig, så trots att man blev rejält mätt så kände man sig inte alltför däst efteråt.

Som helhet blev jag positivt överraskad - det var en större och trevligare helhetsupplevelse än väntat, och en riktigt unik Brysselerfarenhet som jag inte hade velat vara utan.

Ändå är jag tveksam om det verkligen är värt alla pengar. Det finns trots allt mycket annat som man kan spendera sina slantar på och som räcker betydligt längre, och Bryssel vimlar av utmärkta restauranger med avsevärt lägre priser.

Å andra sidan - då får man nöja sig med kypare som inte kan konsten att peka med lillfingret.

Förhandlingsstrategi inför Cancun

Andreas Carlgren redogör idag i DN för Sveriges och EU:s förhandlingsstrategi inför Cancun-mötet i december.

I Bryssel är förväntningarna på klimatmötet fortfarande oerhört lågt ställda. En EU-kollega sa dock att det känns bättre än inför Köpenhamn; varje litet framsteg som kan göras i Cancun kommer att ses som en stor framgång, till skillnad från ett år sedan när förväntningarna på genombrott var enormt uppblåsta och de framsteg som trots allt gjordes då drunknade i den allmänna bilden av ett stort misslyckande.

Tala om ändrade perspektiv.

En numera pensionerad UD-kollega som på många sätt har varit min förebild och mentor beskrev ofta det varierande läget i klimatförhandlingarna än mer sofistikerat:
- När förhandlingarna går riktigt dåligt, är det i själva verket sällan så illa som det kan verka. Fast å andra sidan: när förhandlingarna går bra, så är det oftast inte heller riktigt så bra som det kan framstå.

Mer om minskade utsläpp från bilar

Här kan man på ett överskådligt sätt lätt se hur utsläppshistoriken för CO2 för nya bilar har sett ut de senaste 5 åren. Klicka på "average CO2" till höger och sedan på "playknappen" längst ner till vänster för att se hur utsläppshistoriken utvecklas mellan olika bilmärken 2005-2009 i förhållande till den målsättning som (i procent) som EU har antagit för 2015. Klickar man uppe till höger så kan man få samma presentation med stapeldiagram och kurvor.

Det visar sig att t.ex. Toyota och BMW (något otippat kanske) utmärker sig genom att visa på snabbast utsläppsminksningar, medan t.ex. Daimler, Mazda, Nissan och Volkswagen inte har varit riktigt lika framgångsrika - även om alla kan påvisa klart minskade ustläpp. Toyota uppnår sånär 2015-målet redan nu!

Presentationestekniken baseras på den geniale inspiratören Hans Roslings idéer. Roslings hemsida kan för övrigt varmt rekommenderas för den som vill få en mer positiv bild av världens tillstånd än den man generellt får via media och olika domedagsprofeter.

Att elda för kråkorna

Fick en smärre chock nyligen när jag såg den årliga kostnaden för att värma upp bostaden som vi hyr i Watermaal. Och drar slutsatsen att huset måste vara oerhört dåligt isolerat.

Mycket riktigt. På en smart hemsida som Bryssels miljökontor har satt upp för att främja gröna eneriginvesteringar kan man via flygbilder och ett klassificeringssystem med färgskala se hur väl (eller dåligt) isolerad ens bostad är. Enligt denna så bor jag (liksom en majoritet av Brysselborna, tycks det) i ett gulmarkerat hus, vilket bl.a. innebär att: "Il est possible que votre toiture soit peu ou partiellement isolée (...) Nous vous conseillons de faire réaliser un audit énergétique."

Det är alltså "möjligt att jag bor i ett hus med ett tak som är lite eller delvis isolerat". Rådet är att kontakta specialiser för att göra en energiinventering.

Om jag känner min hyresvärd (som ju inte är den som betalar gasräkningarna) rätt, så chansen att hon kommer att lägga pengar på att förbättra isoleringen i byggnaden ungefär lika stor som att hon ska investera i andra förbättringar i vår bostad. Dvs lika med noll.

Så vi får fortsätta att elda för kråkorna - men jag har nu i varje fall ställt in brännaren på att stänga av elementen nattetid. Alltid något.

Bilindustrin och verkligheten

När EU i slutet av 2008 antog en ny lag om att successivt minska CO2-utsläppen från nya bilar, reagerade EU:s bilindustri med bestörtning. Det nya målet - max 130g/km i genomsnitt per nyproducerad bil, fördelad enligt en rättvisekurva mellan olika bilmodeller - sades vara fullständigt orealistiskt och skulle slå ut stora delar av EU:s bilindustri och leda till massarbetslöshet. De hade då haft över 10 år på sig att klara motsvarande klimatmål på frivillig väg - och misslyckats kapitalt.

I dag har vi - i varje fall delvis - facit. Enligt en ny rapport från kommissionen så minskade utsläppen från bilar sålda i EU med 5,1% under 2009. Det är den största minskningen som någonsin uppmätts, och innebär att bilindustrin faktiskt redan idag uppnår det lagstiftade målet om att 65% av alla nya bilar ska klara 130 g-målet år 2012, dvs två år i förväg. Flertalet tillverkare beräknas klara även det slutiga målet (100% från 2015) långt tidigare än vad lagen kräver.

Faktum är att jag själv har bidragit en liten del till förnyelsen av EU:s bilpark genom att genom att nyligen byta ut min gamla bil mot en Toyota Auris laddhybrid som drar 0.38 l/mil blandad körning. Typiskt nog kunde inget Europeisk bilmärke, särskilt inte Saab och Volvo, matcha dessa låga värden. I varje fall inte ännu...

I dagarna inleds slutförhandlingar mellan rådet och parlamentet om motsvarande CO2-krav för för lätta lastbilar, som idag står för ca 10-15% av EU:s CO2-utsläpp från transportsektorn. Debatten från 2008 upprepas, och bilindustrin lobbar frenetiskt för svagare kravnivåer. Förhoppningsvis kan erfarenheten från passagerarbilarna bidra till att ambitiösare mål kan antas denna gång.

EU-lag om minskade utsläpp från tung industri antagen

Igår antogs formellt en av EU:s viktigaste lagar på miljöområdet: industriutsläppsdirektivet. Direktivet, som förhandlades färdigt i somras efter flera års segdragna diskussioner, lägger fast långtgående krav på att tung industri ska använda sig av s k bästa möjliga teknik, och inför nya strikta gränsvärden för miljöföroreningar såsom kväve- och svavelutsläpp från stora förbränningsnläggningar (t.ex. kolkraftverk). Över 52000 industrianläggningar omfattas.

Här och här kan man läsa mer.

Fransk marinad

Går sedan länge på franskaundervisning en timme per vecka i EU-representationens regi, med inhyrda lärare utifrån. Visserligen är engelska huvudspråket i förhandlingarna, och de formella mötena är alltid simultanöversatta, ibland t o m till och från svenska, men det är trots allt både nyttigt och trevligt att utbyta lite vardagsfranska med sydeuropeerna (som ofta har franska som första- eller andraspråk) i korridoren, och vara kapabel att föra en enkel konversation på franska över en kopp kaffe.

Vår nya fransklärarinna är lite speciell - och mycket bra. Hon väljer ut roliga (om än ofta svåra) texter och ljudklipp från fransk och belgisk media som ger en liten glimt av en annorlunda politisk och vardaglig verklighet än den vi är vana vid från Sverige. Vi går igenom övningen i ett stenhårt tempo, alltmedan hon själv blir allt mer engagerad i ämnet så till den grad att hon nästan går i spinn (vilket för övrigt heter "partir en vrille" på franska, fick jag lära mig idag).

Det finns liksom inget annat val än att hänga med.

En i studentkollega beskrev vår franskaövning tämligen klockrent: "Man blir liksom helt marinerad i franska!"

2,089 miljarder ton

Nu har kommissionen kommit med konkreta siffror för EU:s framtida utsläppstak. Totalt ska EU:s industri få släppa ut 2,039 miljarder ton koldioxid under år 2013. Utsläppstaket ska minska med 1,74% per år fram till 2020, vilket leder till en sammanlagt minskning på 21%.

De företag som investerar i ny teknik, effektiviserar och byter bränsle får utsläppsrätter över som de kan sälja. Företag som släpper ut mer än antalet tilldelade utsläppsrätter tvingas köpa enligt marknadspris.

Parallellt måste medlemsstaterna själva minska utsläppen från transporter, hushåll mm som inte ingår i handelssystemet; Sveriges utsläppsmål för dessa sektorer är t.ex. -17% till 2020.

Handelssystemet är smart och effektivt, men väl så krångligt i praktiken, med mängder av specialregler och undantag. Så mycket enklare det hade varit med en gemensam koldioxidskatt för hela EU - men det har visat sig politiskt omöjligt att nå enighet om.

Hörgrummade ånge!

Den populäraste sagofiguren hemmavid dessa dagar är utan tvekan Emil (i tuff konkurrens med Pippi).

Härom dagen undrade min äldsta om han kunde få sitta i "snickeboa" trots att han inte kunde komma på något bra hyss. Han tyckte att det verkade så mysigt.

Och i morse när minstingen ville kramas men upptäckte att jag var lite orakad så blev han mörk i synen och hojtade
- "HÖRGRUMMADE ÅNGE!! Du sticks!"

Så det var bara att plocka fram rakhyveln. Nu är kinden lenare än en barnar*v.

Hur har man råd?

I torsdags förra veckan var det miljörådsmöte för miljöministrarna i Luxemburg. Här följer några dagboksanteckningar.

Onsdag 13/10
16.00 Avresa med bil från Bryssel. Incheckning på hotellet efter knappt 3 timmars bilfärd. Passar på att läsa igenom underlagsdokumentationen på vägen.

19.00 Andreas Carlgren och resten av den svenska mötesdelegationen anländer från flygplatsen.

20.00 Förmöte och genomgång med ministern om klimatfrågan. Inget mötesrum tillgängligt - lokalerna är uppbokade av en massa parfymförsäljare. Istället en kvarts kvällspromenad till ett systerhotell, där vi går igenom förhandlingsläget och tänkbar strategi inför morgondagen. På uppdrag av Andreas tar jag och klimathandläggarna sedan fram förslag till svenska kompromisstexter.

22.30 Äntligen klara. Hungern gör sig påmind och några av oss tar en öl och ett sent kvällsmål på närliggande restaurang. Nattlig utcheckning från hotellet för att undvika köerna vid receptionen morgonen efter.

Torsdag 14/10
08.00 Frukost på hotellet. Taxi till möteslokalerna. Taxin kör fel, men till slut kommer vi fram till möteskomplexet. Byggnaden är anskrämligt ful och påminner närmast om en lagerlokal. Stolarna passar inte till borden och gör varje liten förflyttning i mötesrummet till ett jätteprojekt. 

Rådsbyggnaden i Luxemburg - med "vadderad" utsida.

09.30 Nytt förmöte med Andreas på svenska delegationsrummet. Snabb och effektiv genomgång av alla dagordningspunkter. Avstämning om den svenska klimatkompromissen.

10.00 Ministrar och delegater minglar och hälsar på varandra, varpå miljörådsmötet inleds. Ordförande är den flamländska miljöministern Schauvliege, vars namn ingen kan uttala. Hon gör ett proffsigt intryck och sätter en tidsgräns på tre minuter för varje talare. På en stor skärm i mitten av rummet finns en stor digital klocka som räknar ner. Inledningsvis hålls en debatt om nya regler för odling av GMO-grödor; kommissionens förslag får mycket kritik.

Talarna klockas under mötet - max 3 minuter

10.15 Andreas lämnar mötet för tête-á-tête med klimatkommissionären Connie Hedegaard, jag sitter med som rapportskrivare. Mycket intressant och öppen diskussion om läget inför Cancun-mötet och hur man kan förbättra förutsättningarna för att EU ska öka sina klimatambitioner till minus 30% till 2020.

11.15 Plötsligt går brandlarmet! Visst tumult utbryter och lokalerna utryms till hälften, innan signalerna tystnar. Delegaterna tycks trivas bättre ute på gårdsplanen i oktobersolen, för det är svårt att samla ihop mötet igen. Minst en halvtimmes mötestid har gått förlorad; jag passar på att leta rätt på några nyckelpersoner för att försöka förankra den svenska klimatkompromissen. Mötet fortsätter, och man antar en EU-position inför ett FN-möte om biologisk mångfald i Japan. Punkten är okontroversiell, men alla tar till orda och talar om vikten av ett framgångsrikt FN-möte.

11.45 Nytt bilateralt möte, denna gång med den danska miljöministern, som vill tala om ett samarbetsprojekt om biologisk mångfald. Vi sitter i en anspråkslös liten kafeteria utanför möteslokalen.

14.15 Mötet ajourneras och ministrarna stänger in sig i lunchlokalen för att förhandla de utestående klimatfrågorna, utan rådgivare. Någon konstaterar att miljöministern från ett av de mer klimatskeptiska länderna inte är på plats och istället representeras av en jovialisk EU-ambassadör med färgrann halsduk. Det spekuleras en del i om detta är bra eller dåligt - kommer de nu att bli mer medgörliga eller bli ännu svårare att tampas med?

15.00 Snabblunch, varpå en lång väntan tar vid. Utanför ministrarnas lunchlokal, som vaktas av barsk säkerhetspersonal, flockas tjänstemännen och försöker på olika sätt ta reda på hur det går. Jag skickar SMS med råd till Andreas om ordförandens förväntade kompromisstext på basis av olika rykten som cirkulerar i korridorerna.

17.45 Förhandlingslunchen är äntligen över (efter nästan fem timmar) och ministrarna samlas i möteslokalen. En kompromiss har utarbetats som alla omedelbart vill analysera vilket inte är lätt eftersom den inte finns på pränt. När texten väl dyker upp visar det sig snart att delen om kyotoprotokollet har skrivits om rejält, och nu har blivit mycket mer svårtolkad - en kollega kommenterar klockrent: Det ser närmast ut som en obegriplig sammanklumpning av olika bokstäver! Rykten gör snabbt gällande att Italien har varit besvärliga och så när blockerat en lösning, via telefon från Rom. Irriterade klimatkollegor går omkring och muttrar att om frågan är så viktig för Italien så får väl ministern för sjutton gubbar se till att vara på plats.

18.00 Tar emot telefonsamtal från journalist som vill veta mer om förhandlingarna och utfallet. Jag tvingas avbryta efter en stund eftersom mötet återupptas.

18.15 Klimatslutsatserna klubbas utan ändringar, men Italien begär ordet för att göra klart för alla hur svårt det har varit för dem att gå med på kompromissen om kyotoprotokollets förlängning. Av detta skäl lägger de fram en särskild röstförklaring som tas till protokollet. Kort därefter avslutas mötet.

19.15 Avresa med bil till Bryssel. Lyssnar på "Godmorgon Världen" i podradion. Hemkomst vid 10.30-tiden. Ingen riktig middag idag heller. Somnar icke desto mindre som en stock.

Fredag 15/10
07.30 Jag lyssnar på morgonekot på podradion, där utfallet beskrivs som att "EU:s klimatpolitik har tagit ett litet steg framåt" genom att EU kan acceptera en förlängning av Kyotoprotokollet efter "hårda påtryckningar på Italien". Andreas intervjuas i ett flera minuter långt inslag.

Här kan man läsa departementets officiella sammanfattning av rådsmötet.

A-ha - en ren nostalgitripp

En lördag för ett drygt kvartssekel sedan gick jag in på Waidele i Göteborg - som sades vara stans bästa skivaffär - för att försöka hitta en låt som jag hade hört på mitt favoritradioprogrammet Metropol kvällen innan. Låten hette "The sun always shines on TV". Gruppen hette A-ha och kom från Norge.

Det blev en pinsam historia. Waidele-expediten hade ingen aning om vad jag pratade om. "A-ha... haha, uhu..? Från Norge...? Haha, A-ha... Hm, kanske har jag en skiva med Ö-hö här i högen nånstans... Eller något med Hehe kanske...? Haha!". Sen frågade han en kollega, och fortsatte att skämta om både namn och ursprungsland ända tills jag, blossande röd om kinderna, lommade iväg utan skiva. Kände mig rejält bortgjord.

Några veckor senare slog A-ha igenom stort världen över, t o m i Göteborg. Men jag återvände aldrig till Waidele, utan köpte min A-ha-skiva i en annan skivaffär. Även om jag hade god lust att gå tillbaks, slänga skivan på disken och säga "A-HA - har ni ingen koll eller?!".

Igår hade jag nöjet att se A-ha uppträda i Bryssel på sin allra sista turné - "Ending on a high note tour". Både gruppmedlemmarna och publiken hade en påtagligt hög medelålder (den tidigare så bildsköne Morten Harkett hade påminde närmast om den skröplige Mick Jagger när han travade in på scen iförd stora pilotsolglasögon). Men vad gjorde väl det? Den ena nostalgitrippen avlöste den andra inför en mycket entusiastisk publik, med höjdpunkter som "Scoundrel Days" (refrängen ger fortfarande sköna rysningar), "Hunting high and low" och "Living Daylights".

Harkett lär för övrigt inneha världsrekordet i att hålla samma ton längst tid i ett live-uppträdande - 20,2 sekunder för sången "Summer moved on". Undrar just om personalen på Waidele känner till det.   

Nytt miljörådsmöte i antågande

Läs mer i representationes veckobrev.

Om att lämna på dagis

Varje dag ska barnen ska lämnas på dagis innan kl 9, och mitt mål är att lämna minst 2 ggr i veckan om jag inte har tidiga morgonmöten ("tidigt" på EU-språk är kl 9). Det går oftast bra.

Ambitionen är att försöka göra dessa små projekt (som är logistiskt krävande eftersom jag måste åka både buss, spårvagn och tunnelbana) till en trevlig "utflykt", och se det som kvalitetstid med barnen istället för en stressig transportsträcka. Lättare sagt än gjort, där man står och trängs bland sura belgiska morgonpendlare - men oftast går det ganska bra. En favorit är att berätta påhittade sagor om drakar, troll och häxor och annat skoj på vägen.

Sannolikt inspirerad av en sådan saga, pekade min 5-åriga grabb i morse plötsligt på en äldre herre som stod en bit bort och informerade både mig och resten av bussen om att "gubben har en lika stor näsa som en häxa!". Då känndes det skönt att vi talar ett språk som inte är mainstream i Europa.

Men jag måste erkänna att gubben hade en osedvanligt stor kran. När grabbarna blir större ska jag lära dem några visdomsord från min egen far som han i sin tur fick från sin pappa: "Det är inget lyte att ha ett stort snyte - det är värre skam att gå näslös fram!".

Att hämta barnen är värre. Belgiska dagis stänger kl 15 (eller kl 12 på onsdagar) och det hör till undantagen att man kan komma ifrån så tidigt från jobbet. Inte undra på att det finns så många hemmafruar i Belgien - och så få hemmapappor. (Här kan man läsa om mitt eget hemmapappaprojekt i Kap Verde 2006-2008).

Ett delat Belgien

Regeringskrisen i Belgien fortsätter.

Tydligen handlar det minst lika mycket om pengar som om principer - flamländarna vill öka den regionala kontrollen över skattemedel, eftersom Flandern drar mer skattepengar och har färre utgifter än Vallonien (som har fler sociala problem och högre arbetslöshet).

Vallonerna tycker själklart att detta är en mindre bra idé eftersom det skulle hota deras välfärdssystem, och har nu satt klackarna i backen. Med följd att separatispartiets ledare De Wever har lämnat samtalen om regeringsbildning.

Det känns ganska otroligt att EU fortfarande leds av ett land utan fungerande regering.

Och det är ännu underligare att ordförandeskapet trots detta fungerar ganska bra.

Ett delat EU

Intensiva förberedelser nu inför miljöministermöte 14 oktober i Luxemburg. På agendan står bl.a. EU:s position inför Cancun-mötet i början av december, frågan om eventuell uppskalning till -30% till 2020, och förberedelser inför mötet med konventionen om biologisk mångfald i Nagoya i november.

Frågorna ledde till en rejäl holmgång i Coreper igår, och flera av kompromisserna hänger på en skör tråd.

Det står alltmer klart att när det gäller klimat i allmänhet, och frågan om -30% i synnerhet, så är EU väldigt splittrade internt. En grupp länder anser att man omedelbart bör besluta om uppskalning till -30%, medan en annan håller benhårt fast vid det s k "konditionalitestkravet", och anser att EU inte ens ska diskutera frågan en ambitionshöjning innan resten av världen åtar sig långt tuffare klimatåtaganden.

I bakgrunden finns en mer djupgående filosofisk splittring om hur man bäst ska hantera den ekonomiska krisen. Vill man ha en återgång till den traditionella kortsiktiga tillväxtekonomi som rådde innan krisen, eller ska vi passa på att utnyttja återhämtningen till att skapa en stabilare, hållbarare och grönare ekonomi?

Inom EU får man helt olika svar på den frågan, beroende på vem man frågar.

1000 bussar i vägen

Igår marscherade tiotusentals demonstranter runt EU-kvarteren i Bryssel för att protestera mot svångremspolitiken i flera av EUs medlemsländer i EU (läs mer på BCCs hemsida).

Vid kvarteren kring vårt dagis stod drygt tusen (1000!) bussar parkerade, och eftersom kollektivtraffiken var helt lamslagen stannade båda barnen hemma och även jag jobbade hemifrån via internet.

Ett smart drag, visade det sig när jag pratade med de stackars kollegor som hade släpat sig till kontoret genom gatukaoset. Det enda fungerande sättet att ta sig fram var till fots - med långa omvägar runt avspärrningar och demonstrationståg.

Och barnen tyckte att det var suveränt att få vara hemma en dag mitt i veckan. De hoppas på fler demonstrationer snart.

Belgien i ett nötskal

Vill du veta mer om detta komplicerade land, och förstå varför det är så svårt att bilda regering? Se filmen! (Och läs tidigare blogginlägg...)

Radikala(?) trafikåtgärder i Bryssel

I söndags - när det var valdag i Sverige - hade Bryssel sin årliga bilfria dag. Hela staden stängdes av för biltrafik och all kollektivtrafik var gratis. Det blev ännu en gång en riktig folkfest, trots halvdant väder. Grabbarna var helt fascinerade över att få gå, springa och cykla fritt på gatan. Här och här kan man läsa tidigare blogginlägg på samma tema.

Fortfarande handlar det dock endast om en söndag per år vilket är på tok för lite med tanke på hur roligt folk har.

Däremot har man nu infört en annan trafikpolitisk åtgärd, som nog får betraktas som lite radikal: en 30 km fartgräns för hela Bryssels innerstad (dvs området innanför den ökända "tunnelringen").

Det motsvarar väl ungefär motsvarande fartgräns för hela Stockholms innerstad. Det torde vara en närmast otänkbar tanke i Sverige(?), men är nu alltså realiserat i Bryssel. 

Dock återstår det att se om fartgränsen respekteras; enligt min erfarenhet är det lite si och så med tillämpningen av trafikregler i Belgien.

En blå-grön regering?

Så visar det sig då tyvärr att inte heller Sverige är immunt mot partiorganiserad rasism. Men att det skedde med så stor marginal, och att SD t o m fick fler röster än två av etablerade partier förvånar ändå.

Några av mina EU-kollegor verkar något mindre förvånade, de har sett samma sak hända i sina egna länder (en av dem kommenterade torrt "welcome to the club!"). Sverige sällar sig nu tyvärr till mängden av EU-länder med starka ultranationalistiska partier (Nederländerna, Belgien, Österrike, Frankrike, Danmark...). Så här kommenteras valet i andra länder.

Att både S och V får minskat stöd efter fyra år av borgerligt styre förvånar också. Men även detta följer ett europeiskt mönster: vänstern är på tillbakagång trots djup ekonomisk kris, ansvarslösa banker och ökande samhällsklyftor. Samtidigt som de gröna - och ultrahögern - går framåt. De rödgrönas initiativ att formalisera samarbetet redan innan valet ser ut att var ett strategiskt misstag som - trots MPs relativa framgång - sannolikt inte gynnade något av de tre partierna.
 
När MP kom in i riksdagen som nytt parti på 80-talet ledde det ganska snabbt till att de etablerade partierna anpassade sin politik genom att lägga större tyngd vid miljöfrågorna. Det var i grunden en positiv utveckling, och innebar att MP i många delar fick gehör för sin politik i sak, om än med begränsat formellt inflytande.
 
Nu gäller det att undvika att främlingsfientligheten till följd av SD:s väljarframgång på samma sätt integreras i den politiska huvudfåran i Sverige. Häri ligger den verkliga utmaningen med gårdagens valutfall. Utvecklingen i Europa visar hur små extremistpartier tyvärr ofta leder till att brunfärga partiprogramen hos de mer rumsrena partierna.
 
Därför känns det betryggande att alla de etablerade partierna så tydligt tar avstånd från SDs politik, och redan från början utesluter varje form av samarbete med SD för att uppnå riksdagsmajoritet. 
 
Men eftersom inget av blocket har egen majoritet så återstår egentligen bara två alternativ för att så verkligen ska bli fallet: en borgerlig minoritetsregering (som då under alla förhållanden kommer att bli beroende av stöd från SD i många frågor) - eller samarbete över block-gränserna.
 
Kanske lutar det åt en blå-grön regering i Sverige?

EU redan på minus 17%

EUs miljöbyrå EEA beräknar med jämna mellanrum EUs samlade årliga CO2-utsläpp. För 2009 landar de på minus 17.3% jämfört med 1990. Det är nästan 10 procentenheter lägre än EU:s målsättning enligt Kyotoprotokollet (-8%) och ligger väldigt nära EU:s lagstiftade mål till 2020 på minus 20%. 10 år för tidigt.

Den kraftiga minskningen beror givetvis till stor del på den omfattande ekonomiska krisen. Användningen av fossila bränslen minskade med 5.5% i EU under 2009, och kolanvändningen med hela 13%. Allt detta trots att vintern 2009 var ovanligt kall vilket krävde ökad energianvändning för uppvärmning.

En del av minskningen beror säkerligen också på att EU:s klimatpolitik och klimatinvesteringar nu börjar ge verklig effekt. Det kommer att bli mycket intressant att se hur utsläppen utvecklas när väl ekonomin har återhämtat sig. Min egen gissning är att utsläppssiffrorna sannolikt kommer att studsa tillbaks, men till en nivå som är avsevärt lägre än före krisen.

Siffrorna ger ytterligare goda argumenten för dem inom EU (t.ex. Storbritannien, Frankrike och Tyskland) som anser att EU bör sina öka klimatambitionerna till -30% till 2020. Utmaningen ligger i att se krisen som en möjlighet till omställning istället för att återgå till "busness as usual".

EU med sin robusta klimatpolitik och omfattande ekonomiska och politiska resurser har utmärkta förutsättningar för att möta denna utmaning; om det verkligen kommer att ske är en annan fråga. För det krävs stort politiskt ledarskap och mod. Vid Barrosos "State of the Union"-tal härom dagen gavs klimatet en oroväckande undanskymd plats.

Bryssels balla ballongparad

Ballongparad idag i Bryssel, som avslutning på en serietidningsfestival. Sjukt kul, faktiskt, för stora som små. Se själva.

Personligen tycker jag nog att Svamp-Bob tog priset. Knäppare figur får man leta efter.
Här utanför kungliga palatset.

Den belgiska serie-ikonen SMURF (Schtroumpf på franska!) var förstås given.

...Liksom Spirou.

Men den här taffliga kopian av Manequin Pis...? Obscent är bara förnamnet.

 

Kortsiktig svensk valdebatt

Det har varit en hektisk vecka, med tjänsteresor med enhetsplanering och EU-planeringsdagar i Helsingfors och Stockholm, följt av två tuffa förhandlingsdagar om klimat, om uppskalning till 30% och EU:s position inför nästa stora klimatmöte i Cancún i Mexiko i slutet av november.

Både det politiska och det mediala intresset för klimatfrågorna har svalnat rejält, och förutsättningarna för att nå verkliga framsteg i Cancún är närmast obefintliga. Här en rapport från klimatkonventionens chef Christiana Figueres, efter det senaste förberedande förhandlingsmötet i Bonn:



EU står villrådigt, och åsikterna går isär om hur man bäst håller liv i processen fram till nästa stora möte med klimatkonventionen i Sydafrika i slutet av 2011.

Hemma i Sverige pågår slutkampanjandet inför valet nästa söndag för fullt. Själv slås jag av hur frånvarande miljö- och hållbarhetsfrågorna är i debatten. Inte ens klimatfrågan verkar intressera.

Istället dominerar RUT-avdrag, pensionsskatter och betyg i sexan.

Förvisso inte helt oviktiga frågor, men varför undvika de stora överlevnadsfrågorna?

Agenda 21 lever!

FNs konferens i Rio 1992 om miljö och utveckling och dess slutdokument Agenda 21 var en milstolpe för mitt och många andras miljöintresse.

För knappt 20 år sedan bidrog denna s k Rioprocess till att jag på allvar engagerade mig i arbetet för miljö och hållbar utveckling, först som ideellt aktiv student i Lund, sedan mer eller mindre avlönad för Burlövs kommun och FN-förbundet (inom miljönärverket "Q2000"), och numera som miljöförhandlare för miljödepartementet och UD.

Till en början handlade det mycket om att föra ner de abstrakta FN-målsättningarna på lokal nivå t.ex. genom att upprätta konkreta lokala agenda 21-planer, något som fick stort genomslag i svenska kommuner i mitten på 90-talet och som fortfarande finns kvar på en del håll (även om hållbarhetsarbetet nu alltmer tycks vara integrerat i kommunernas översiktsplaneringsprocesser - på gott och ont). Sverige var ett av få länder där det lokala arbetet sattes i fokus på detta vis.

Således blev jag glatt överraskad när det härom dagen damp ner en liten skrift i brevlådan till min bostad i Watermael med rubriken "En chemin pour un development durable - agenda 21 Watermael-Boitsfort" (På väg mot hållbar utveckling - agenda 21 för Watermael-Boitsfort). På framsidan fanns ett sött foto på en ädre herre som bär på en skottkärra med ett barn i, under ett blommande körsbärsträd.

Broschyren sammanfattar kommunens lokala agenda 21-plan och beskriver en rad åtgärder för att förbättra miljön (t.ex. minskad energianvändning, ökad återvinning, kollektivtrafik och naturskydd), liksom för att främja social och kulturell utveckling (såsom handikappsatsningar, blomutställningar, hälsosammare skolmat, internationell solidaritet och åtgärder mot kvinnovåld). Watermaels agenda 21-arbete är därmed bredare än det som bedrevs i Sverige som ofta upplevdes som smalt och inriktat på endast miljöfrågor.

I en tid där FN-samarbetet går trögt, inte minst på klimatområdet, är det roligt att konstatera att Agenda 21 fortfarande lever kvar, både som begrepp och som källa till engagemang och inspiration.

En hektisk höst

Tillbaks på kontoret igen efter en efterlängtad semester. Batterierna fulladdade.

Vilket lär behövas eftersom belgarna drar igång på högsta växel med ovanligt många arbetsgruppsmöten under september. Lagförslag om elskrot, arbetsmaskiner, GMOs och biocider står på agendan, liksom omfattande förberedelser med EU-positionering inför flera stora internationella möten i t.ex. Cancun (klimat) och Nagoya (biomångfald).

Samtidigt pågår valspurt i Sverige. Oavsettt utfall så ska det bli spännande att se hur valet påverkar Sveriges agerande i EU. Erfarenheten hittills är att regeringsskiften faktiskt inte påverkar våra positioner i EUs nämnvärt när det gäller just miljöfrågorna. Sverige hör nästan till alltid till de mest ambitiösa medlemsstaterna, oavsett regering.

Vi får snart se om detta blir fallet även denna gång.

Bloggpaus

Nu blir det en längre semesterpaus i bloggandet. Återkommer i september!

Långlivade polska tvättmaskiner

Vid ett informellt miljöminstermöte i Ghent förra veckan var huvudtemat hur man ska kunna främja en effektivare resurshantering i EU.

Mot slutet av mötet tog den nya polska miljöministern till orda och berättade - med viss stolthet - att han hade en 39 år gammal tvättmaskin som forftarande fungerar. Han ställde frågan hur hållbart detta är i ett resursperspektiv, och pekade på att den gamla tvättmaskinen visserligen drar mer energi och vatten än en ny, men att man å andra sidan har undvikit en hel del avfall och resursanvändning som onekligen skulle ha uppkommit om han hade ersatt den gamla maskinen med en ny. Han visade sedan en detaljerad OH-bild som jämförde energi- och vattenförbrukning över tid i jämförelse med nya tvättmaskiner.

Initiativet väckte en hel del munterhet, men frågan är relevant.

I detta fall är slutsatsen tydlig: det finns klara fördelar med att byta ut en gammal tvättmaskin mot en ny eftersom den är mycket mer resurseffektiv. Men i många andra sammanhang kan man ifrågasätta om det alltid är bättre att köpa nytt istället för att använda äldre produkter tills de är uttjänta (eller repareras). Även om de t.ex. drar mindre energi och har mindre utsläpp.

Många av dagens produkter håller bara en begränsad tid, och är svåra att reparera. Det kan knappast kallas hållbart.

Nytt klimatutspel om 30%

Miljöministrarna från EU:s största medlemsländer, dvs Storbritannien, Tyskland och Frankrike, gjorde härom dagen ett intressant gemensamt utspel i Financial Times om att EU bör höja sina klimatambitioner från minus 20% till minus 30% till 2020.

EU:s utsläpp har minskat med 11% sedan 2008 vilket har gjort det mycket billigare att nå -30%, och dessutom har priset på CO2-utsläpp störtdykt vilket lägger en hämsko på innovation och nyinvesteringar inom EU. EU riskerar helt enkelt att hamna på efterkälken i den globala konkurrensen, då länder som USA och Kina satsar alltmer på klimatsmart teknik.

EU-kommissionen argumenterade nyligen för samma sak i en rapport, dock utan att presentera lika tydliga slutsatser.

Det belgiska ordförandeskapet har därmed fått råg i ryggen för en progressiv fortsatt rådsbehandling. Frågan diskuteras i miljöarbetgsruppen imorgon, och finns på agendan för nästa miljörådsmötet i mitten av oktober. Målet är i första hand att föra frågan frågan framåt under hösten och fastställa en tidsplan för beslut under t.ex. 2011, med utgångspunkt från fler detaljerade analyser från kommissionen och utfallet vid FNs nästa stora klimatmöte i Cancun i november.

Allt fler menar nu att det s k konditionalitetskravet, dvs att länder utanför EU måste göra motsvarande åtaganden för att EU ska gå till minus 30%, är så gott som överspelat efter Köpenhamnsmötet förra året. Istället för att återgå till situationen innan krisen bör vi säkra en ekonomisk återhämtning som leder till rejält minskade utsläpp. Fortfarande återstår dock mycket arbete innan länder som Italien och Polen låter sig övertygas om detta.

Spanien hyllar bläckfisken

Min spanska kollega var säker på seger i söndags. Detta eftersom en bläckfisk hade förutsett detta, hävdade hon.

Jag trodde först att hon skämtade, men har nu fårstått att det faktiskt finns en akvariebläckfisk som, genom att simma till rätt flagga, i förväg tippade att spanjorerna skulle vinna VM-finalen. Här kan man se med egna ögon:


Och inte nog med det, den bläckfisken tippade tydligen rätt vinnare även i sju andra matcher. I följd. Vad är oddset för det? 1 på 256, närmare bestämt.

Bläckfiskoraklet håller nu på att bli kultförklarat i Spanien (och resten av världen). Igår skickade min vän en bild på den spanska flaggan där man har bytt ut vapenemblemet mot en... bläckfisk!

Ett starkt spanskt avslut

I Bryssel, liksom i resten av världen, har man följt VM-fotbollen med största intresse. Ibland har det tagit lite väl stora proportioner.

EU-förhandlingarna har under de senaste veckorna vimlat av ordvitsar och olika  liknelser med hänvisning till fotbollen, och ibland har man t.om. avbrutit - eller åtminstone skyndat på - förhandlingarna för att hinna se fotbollsmatcherna. Det belgiska ordförandeskapet, som arrangerar ett informellt miljöministermöte i Ghent imorgon, meddelade t.ex. i fredags att de skulle ordna en stor tv-skärm för de ministrar och delegater som anländer redan ikväll, för att kunna följa VM-finalen.

De flesta ser matcherna ute på cafeer och restauranger, och det brukar vara en härlig feststämning kring dessa "mini-arenor". På Place Luxembourg i EU-kvarteren har man satt upp storbildskärmar runt hela torget, och efter matchen är det fest, med sång, gatudans, vuvuzela-brölande och bilparader.

Själv hade jag turligt nog valt att se finalen med spanska vänner och kollegor, och när Iniesta dundrade in segermålet så visste det spanska jublet inga gränser. Festen fortsatte senare på Grand Place.

En av vännerna berättade att enda gången som alla spanjorer känner verklig nationell stolthet och glädje och viftar med den annars impopulära rödgula spanska flaggan är när Spanien vinner viktiga fotbollsmatcher. Annars känner sig spanjorerna som regel mer som en casteljano, asturier eller galicier än som en spanjor. 

Kanske är man också extra fotbollstokiga i just Spanien. Enligt en artikel the Guardian har man i en studie kommit fram till att 7 av 10 spanska fotbollsfans föredrar att titta på fotboll framför att ha sex.

Dagens VM-seger måste således vara bästa tänkbara avslut på det spanska ordförandeskapet - det tycker de säkerligen själva  varje fall.

En mycket bra början på ordförandeskapet

Belgien är så tättbefolkat att det inte finns några hus utan grannar och större vägar alldeles i närheten, inte ens långt ut på landsbygden.

Trodde jag.

Förra helgen insåg vi att det faktiskt inte stämmer, när vi blev inbjudna av en av mina belgiska kollegor att hälsa på i deras gamla lantgård i närheten av Bastogne i Ardennerna. Gården hade använts som fritidshus i flera generationer och låg med belgiska mått mycket ödsligt vid randen på en liten bokskog några kilometer från närmaste by, Sibret. Varken grannhus eller en större bilvägar på flera kilometers håll.

Det blev ett skönt avbrott från den tryckande värmen i Bryssel, med skogspromenader, tennis, grillning och bad i en liten skogsdamm full med grodor.

I skogarna runtomkring drabbade tyskarna samman med de allierade i andra världskrigets slutskede, och man kunde fortfarande se spår av gamla skyttegravar och bunkrar. Jag blev åter påmind om EU:s enkla men geniala ursprungstanke, nämligen att skapa ett ekonomiskt samarbete så sammanflätat att det skulle omöjliggöra ett nytt krig mellan de gamla ärkefienderna Frankrike och Tyskland. Och slogs av hur väl det lyckades.

Second hand, second life

Varje halvår smyckas den stora rådsbyggnaden i Bryssel med en mer eller mindre originell utställning av det nya ordförandeskapet.

Sverige hade ett glas- och furu-tema, och spanjorerna en rullande digital "flygande matta". Under tjeckernas ordförandeskap skapade utställningen "Entropa" också politisk kontrovers.

Har dock svårt att tro belgarnas utställning kan väcka särskilt mycket förargelse. Temat denna gång är mode och fattigdom/återvinning. Ett antal kreatitva modedesigners ställer ut kläder och andra attiraljer som har skapats av uttjänta produkter.

Initiativet härstammar från en organisation som  över 70 år har gjort om gamla prylar till något vettigt som sedan skänkts eller sålts billigt till mindre bemedlade.

Utställningen kallas "Second hand, Second Life". Här några bilder:

Spanska miljömål

Igår var det dags för den traditionella överlämningen av miljöarbetsgruppens staffettpinne med tillhörande "miljömonster" från de spanska kollegorna till belgarna, som tar över 1 juli.

Spanjorerna har på miljösidan klarat sig ungefär som förväntat, med överenskommelsen om industriutsläppsdirektivet som den stora fjädern i hatten. Man kan också stoltstera med ett nytt ambitiöst miljömål för biologisk mångfald som antogs både av miljöministrarna och av Europeiska rådet.

I andra miljöfrågor, inklusive klimatfrågan, har det gått mycket trögare och här får Belgien nu visa vad de går för (med eller utan regering, som ännu inte är på plats efter valet).  

Senare under kvällen passerade jag EU-byråkraternas favorit-hak vid Place Luxemburg som under fotbolls-VM är översållat med storbildsskärmar. Efter Spaniens vinst i åttondelsfinalen fylldes torget av överförfriskade, dansande och sjungande spanjorer, ofta med spefulla budskap mot "lillebror" i väster ("Portugal-a-casa-å-å-å-å-å!").

Valförlust i Agadir

Tyvärr blev det ingen överenskommelse om ett nytt och striktare globalt avtal för valjakt vid valfångskommissionens IWC möte i Agadir.

Som väntat blev spänningarna mellan valjaktsförespråkarna och de länder som vill kraftigt förbjuda eller åtminstona begränsa valjakten (såsom EU och Sverige) alltför stora.

Enda sättet att nå framgång och minska antalet dödade valar är att att alla parter går med på långtgående kompromisser - något som varken valjaktsnationerna eller totalförbudsivrarna tycks ha varit villiga att göra.

Hur långt är valjaktsnationerna - i synnerhet Japan - beredda att gå för att få fortsätta med sin verksamhet? Ganska långt, enligt denna artikel i NY Times som beskriver hur korrupta politiker och byråkrater från fattiga länder med begränsat intresse i valfångst mutas för att rösta i enlighet med japanska intressen i IWC. Här kan man också läsa om EUs viktiga roll i IWC, och om möjliga konsekvenser av att EU inte kommer överens internt (vilket kan spela valjaktsländerna i händerna).

Tyvärr innebär sammanbrottet i Agadir valjaktsnationerna kan fortsätta utnyttja kryphålen i existerande regelverk genom att jaga val "i vetenskapligt syfte". Sedan det s k moratoriet (dvs förbudet) mot valjakt infördes för ett kvartssekel sedan har hela 35.000 valar dödats med denna etikett.

En taktisk valfråga

Förra veckans viktiga överenskommelse om industriutsläppsdirektivet har gått helt obemärkt förbi i svensk media. Tyvärr, får man säga, för frågan är verkligen värd att uppmärksamma eftersom den har stora konsekvenser för både miljö och näringsliv.

Desto mer skriverier finns det kring det nu pågående mötet med valkommissionen IWC i Agadir (se t.ex. denna DN-artikel).

Själv förhandlade jag ett förslag till EU-position inför IWC-mötet i onsdags förra veckan, följt av Coreperbehandling i fredags. Och blev närmast nerringd av journalister som ville veta hur EU och Sverige lägger upp förhandlingstaktiken inför IWC-mötet.

Jag kan förstå att frågan om valjakt väcker starka känslor, men mycket av kritiken mot den svenska linjen upplever jag som orättvis. Givetvis vill även Sverige begränsa valjakten. Men det gäller att inte låta det bästa bli det godas fiende. Om EU driver en alltför extrem linje i Agadir så riskerar förhandlingarna att haverera fullständigt - vilket leder till att valjakten ökar istället för minskar.

Svenska förhandlaren på plats Bo Fernholm berättar mer.

Överenskommelse om industriutsläppsdirektivet

Det visade sig att det gick att komma överens om industriutsläppsdirektivet med parlamentet. Så här rapporterade jag till departementet sent på onsdagskvällen (utdrag):

"Vid dagens avslutande trilogmöte kunde enighet uppnås om en överenskommelse om industriutsläppsdirektivet ad referendum.

Slutförhandlingarna ledde till striktare skrivningar för artikel 15.4 (som reglerar undantagsvis avsteg från tillämpning av bästa möjliga teknik, s k BAT, vid tillståndsprövning av tung industriverksamhet), samt något snävare undantagsmöjligheter för stora förbränningsanläggningar i förhållande till rådets position.

Därmed är över 2 års omfattande och komplicerade förhandlingar till ända, och ett av EUs viktigaste direktiv på miljöområdet kommer att kunna antas. Direktivet innebär trots de relativt omfattande undantag som en majoritet i rådet (dock ej Sverige) har krävt att EUs regelverk och gränsvärden för över 50.000 industrianläggningar inom EU kommer att skärpas väsentligt, med betydande miljö- och hälsovinster som följd. Det innebär också att EUs miljölagstiftning för tung industri förenklas, konsolideras och harmoniseras vilket kommer att förbättra konkurrenskraften för de delar av näringslivet som ligger i framkanten när det gäller ny resurssnål och miljövänlig teknik.

Resultatet ligger ganska långt från både kommissionens förslag och parlamentets ursprungliga position, och är inte vad Sverige hade hoppats på (särskilt vad gäller stora förbränningsanläggningar), men det får ändå betraktas som en klar framgång mot bakgrund av försvårande förutsättningar i form av t.ex. den ekonomiska krisen."

Idag godkände Coreper uppgörelsen. Direktivet beräknas träda i kraft under senhösten. Goda nyheter för Europas miljö och för progressiva miljöföretag.

Avgörandets stund för Europas industri

De senaste veckorna har det varit ett intensivt arbete med EUs nya industridirektiv, där förhandlingarna mellan rådet och parlamentet nu går in i ett slutskede, efter flera år av förhandlingar inom respektive institution.

En majoritet av medlemsländerna har infört långtgående undantagsmöjligheter för striktare miljöregler, något som parlamentet (med det svenska skuggrapportören Åsa Westlund) helst vill ta bort, eller i varje fall minimera. Sverige hör till en minoritet i rådet som ligger nära parlamentets linje, men hittills har rådet i stora drag stått fast vid sin position.

Flera förhandlingsmandat för rådet har förberetts i Coreper, och imorgon är det dags för ett sista och avgörande förhandlingsmöte (s k trilogmöte) mellan rådet, kommissionen och parlamentet, där man förhoppningsvis ska kunna komma överens om en slutlig kompromiss. Om inte, så väntar under hösten en strikt formaliserad förhandlingsprocess som kallas förlikning - och om även denna skulle misslyckas så faller hela förslaget, med stora negativa konsekvenser både för miljön och för progressiva företag (som tivingas konkurrera med mindre progressiva konkurrenter).

Förhandlingsprocessen har varit en av de mest intressanta som jag har följt inom EU, där jag tack vare nära kontakter med parlamentariker och deras assistenter har fått en ovanligt bra insikt i också parlamentets arbetssätt och förhandlingsstrategi.

Det lobbas nu intensivt in i  det sista från såväl miljörörelsen som från industrin för att skärpa respektiva vattna ur reglerna, och många väntar med spänning på att få höra om resultatet från det trilogen i morgon eftermiddag.