Spanska miljömål

Igår var det dags för den traditionella överlämningen av miljöarbetsgruppens staffettpinne med tillhörande "miljömonster" från de spanska kollegorna till belgarna, som tar över 1 juli.

Spanjorerna har på miljösidan klarat sig ungefär som förväntat, med överenskommelsen om industriutsläppsdirektivet som den stora fjädern i hatten. Man kan också stoltstera med ett nytt ambitiöst miljömål för biologisk mångfald som antogs både av miljöministrarna och av Europeiska rådet.

I andra miljöfrågor, inklusive klimatfrågan, har det gått mycket trögare och här får Belgien nu visa vad de går för (med eller utan regering, som ännu inte är på plats efter valet).  

Senare under kvällen passerade jag EU-byråkraternas favorit-hak vid Place Luxemburg som under fotbolls-VM är översållat med storbildsskärmar. Efter Spaniens vinst i åttondelsfinalen fylldes torget av överförfriskade, dansande och sjungande spanjorer, ofta med spefulla budskap mot "lillebror" i väster ("Portugal-a-casa-å-å-å-å-å!").

Valförlust i Agadir

Tyvärr blev det ingen överenskommelse om ett nytt och striktare globalt avtal för valjakt vid valfångskommissionens IWC möte i Agadir.

Som väntat blev spänningarna mellan valjaktsförespråkarna och de länder som vill kraftigt förbjuda eller åtminstona begränsa valjakten (såsom EU och Sverige) alltför stora.

Enda sättet att nå framgång och minska antalet dödade valar är att att alla parter går med på långtgående kompromisser - något som varken valjaktsnationerna eller totalförbudsivrarna tycks ha varit villiga att göra.

Hur långt är valjaktsnationerna - i synnerhet Japan - beredda att gå för att få fortsätta med sin verksamhet? Ganska långt, enligt denna artikel i NY Times som beskriver hur korrupta politiker och byråkrater från fattiga länder med begränsat intresse i valfångst mutas för att rösta i enlighet med japanska intressen i IWC. Här kan man också läsa om EUs viktiga roll i IWC, och om möjliga konsekvenser av att EU inte kommer överens internt (vilket kan spela valjaktsländerna i händerna).

Tyvärr innebär sammanbrottet i Agadir valjaktsnationerna kan fortsätta utnyttja kryphålen i existerande regelverk genom att jaga val "i vetenskapligt syfte". Sedan det s k moratoriet (dvs förbudet) mot valjakt infördes för ett kvartssekel sedan har hela 35.000 valar dödats med denna etikett.

En taktisk valfråga

Förra veckans viktiga överenskommelse om industriutsläppsdirektivet har gått helt obemärkt förbi i svensk media. Tyvärr, får man säga, för frågan är verkligen värd att uppmärksamma eftersom den har stora konsekvenser för både miljö och näringsliv.

Desto mer skriverier finns det kring det nu pågående mötet med valkommissionen IWC i Agadir (se t.ex. denna DN-artikel).

Själv förhandlade jag ett förslag till EU-position inför IWC-mötet i onsdags förra veckan, följt av Coreperbehandling i fredags. Och blev närmast nerringd av journalister som ville veta hur EU och Sverige lägger upp förhandlingstaktiken inför IWC-mötet.

Jag kan förstå att frågan om valjakt väcker starka känslor, men mycket av kritiken mot den svenska linjen upplever jag som orättvis. Givetvis vill även Sverige begränsa valjakten. Men det gäller att inte låta det bästa bli det godas fiende. Om EU driver en alltför extrem linje i Agadir så riskerar förhandlingarna att haverera fullständigt - vilket leder till att valjakten ökar istället för minskar.

Svenska förhandlaren på plats Bo Fernholm berättar mer.

Överenskommelse om industriutsläppsdirektivet

Det visade sig att det gick att komma överens om industriutsläppsdirektivet med parlamentet. Så här rapporterade jag till departementet sent på onsdagskvällen (utdrag):

"Vid dagens avslutande trilogmöte kunde enighet uppnås om en överenskommelse om industriutsläppsdirektivet ad referendum.

Slutförhandlingarna ledde till striktare skrivningar för artikel 15.4 (som reglerar undantagsvis avsteg från tillämpning av bästa möjliga teknik, s k BAT, vid tillståndsprövning av tung industriverksamhet), samt något snävare undantagsmöjligheter för stora förbränningsanläggningar i förhållande till rådets position.

Därmed är över 2 års omfattande och komplicerade förhandlingar till ända, och ett av EUs viktigaste direktiv på miljöområdet kommer att kunna antas. Direktivet innebär trots de relativt omfattande undantag som en majoritet i rådet (dock ej Sverige) har krävt att EUs regelverk och gränsvärden för över 50.000 industrianläggningar inom EU kommer att skärpas väsentligt, med betydande miljö- och hälsovinster som följd. Det innebär också att EUs miljölagstiftning för tung industri förenklas, konsolideras och harmoniseras vilket kommer att förbättra konkurrenskraften för de delar av näringslivet som ligger i framkanten när det gäller ny resurssnål och miljövänlig teknik.

Resultatet ligger ganska långt från både kommissionens förslag och parlamentets ursprungliga position, och är inte vad Sverige hade hoppats på (särskilt vad gäller stora förbränningsanläggningar), men det får ändå betraktas som en klar framgång mot bakgrund av försvårande förutsättningar i form av t.ex. den ekonomiska krisen."

Idag godkände Coreper uppgörelsen. Direktivet beräknas träda i kraft under senhösten. Goda nyheter för Europas miljö och för progressiva miljöföretag.

Avgörandets stund för Europas industri

De senaste veckorna har det varit ett intensivt arbete med EUs nya industridirektiv, där förhandlingarna mellan rådet och parlamentet nu går in i ett slutskede, efter flera år av förhandlingar inom respektive institution.

En majoritet av medlemsländerna har infört långtgående undantagsmöjligheter för striktare miljöregler, något som parlamentet (med det svenska skuggrapportören Åsa Westlund) helst vill ta bort, eller i varje fall minimera. Sverige hör till en minoritet i rådet som ligger nära parlamentets linje, men hittills har rådet i stora drag stått fast vid sin position.

Flera förhandlingsmandat för rådet har förberetts i Coreper, och imorgon är det dags för ett sista och avgörande förhandlingsmöte (s k trilogmöte) mellan rådet, kommissionen och parlamentet, där man förhoppningsvis ska kunna komma överens om en slutlig kompromiss. Om inte, så väntar under hösten en strikt formaliserad förhandlingsprocess som kallas förlikning - och om även denna skulle misslyckas så faller hela förslaget, med stora negativa konsekvenser både för miljön och för progressiva företag (som tivingas konkurrera med mindre progressiva konkurrenter).

Förhandlingsprocessen har varit en av de mest intressanta som jag har följt inom EU, där jag tack vare nära kontakter med parlamentariker och deras assistenter har fått en ovanligt bra insikt i också parlamentets arbetssätt och förhandlingsstrategi.

Det lobbas nu intensivt in i  det sista från såväl miljörörelsen som från industrin för att skärpa respektiva vattna ur reglerna, och många väntar med spänning på att få höra om resultatet från det trilogen i morgon eftermiddag.

Rasister och separatister belgiska valvinnare

Inför gårdagens nyval i Belgien översvämmandes brevlådan av olika valmanifest och partibroschyrer.

På framsidan av propagandabladet från det ultranationalistiska VB (Vlamse Belang) står en ung blond kvinna och ser oroad ut, under rubriken "Rädd i Bryssel?". Inuti kan man läsa om krav på omedelbart stop för invandring, utvisning av illegala invandrare, slöjförbud i skolan, "medborgarexamen" för alla utlänningar och indragen rösträtt för invandrare.

VB lär tillsammans med det andra ultranationalistiska partiet LD ha fått drygt 15% av rösterna - en skrämmande hög siffra som visar på att främlingsfientligheten har ett starkt fäste i Belgien.

Valets vinnare är annars nya flamländska alliansen (N-VA), som lär ha fått upp emot 30% av rösterna i Flandern. Deras främsta mål är att dela Belgien och skapa ett självständigt Flandern, något som också VB och LD verkar för. (Läs mer på DN.)

Om Belgien verkligen blir mer främlingsfientligt eller separatistiskt återstår dock att se. Nu vidtar komplicerade och sannolikt långdragna förhandlingar mellan alla partier innan en ny regering kan utses.

Till dess styrs landet av en s k expeditionsregering, något som belgarna har lärt sig att vänja sig vid.

Gubben som BESTÄMMER

Hur förklarar man för sin 5-åring att man måste tillbringa alla veckodagar på jobbet, och ibland dessutom jobba övertid, bli försenad, eller åka på tjänsteresa?

Den som har försökt vet att det inte är inte lätt. Att t.ex. säga att man måste förbereda ett förhandlingsmandat om en adhoc-grupp om rättvis fördelning av genetiska resurser inför Coreper duger inte riktigt.

Istället försöker jag med något lite mer konkret, t.ex. att jag måste gå till jobbet för att göra luften renare att andas, eller för att fiskarna i havet ska må bättre. Abstraktionsgraden är dock fortfarande lite väl hög.

Den förklaring som fungerar bäst är istället att jag blir ”tvingad” att gå till jobbet av ”Gubben som Bestämmer” (dvs chefen). Det förstår min femåring mycket bra, för han drar en direktparallell till att han själv ofta tycker sig tvingas till vissa saker som att sätta på sig kläder, sluta se på TV, gå till skolan eller äta upp sin mat. Om han har en Gubbe som Bestämmer (dvs jag) så kan förstås också pappa ha det.

På senare tid har grabben hittat en plastklädhängare som har blivit en ny favoritleksak. Med denna i näven blir han "Kapten Krok" (inspirerad av filmen Peter Pan). Och då är det han som är Gubben som Bestämmer.

Om tillväxt och klimat

Debatten om hur man ska få hjulen att snurra och den ekonomiska tillväxten att öka igen påverkar de flesta pågående EU-förhandlingar. Inför miljöministermötet 11 juni höjs nu temperaturen inför den planerade diskussionen om kommissionens senaste klimatrapport om förutsättningarna för EU att gå till -30% (se även tidigare blogg).

Många medlemsstater är tyvärr skeptiska till att göra mer på klimatområdet - trots många övertygande och rationella argument som talar för en högre ambitionsgrad. Dessa länder verkar istället föredra att skydda sin gamla ineffektiva industri.

Fortfarande hörs också argumentet att EU ensamt inte kan klara tvågradersmålet, oavsett hur ambitiösa utsläpssmål vi sätter upp. Det stämmer givetvis att alla stora utsläppsnationer måste bidra, men det som KOM visar är att det oavsett detta finns ett rent egenintresse för EU att gå till 30% eftersom det stimulerar övergången till en ny och effektivare "grön" ekonomi. Vilket förbättrar förutsättningarna att komma ur krisen. Dessutom finns det mycket som talar för att en sådan strategi faktiskt skulle kunna övertyga andra parter att göra likaledes. EU utgör redan något av en referenspunkt för många andra länders ekonomiska strategiska beslut.

Det är stor skillnad på EUs förhandlingsstrategi inför Köpenhamn - "vi ökar vår ambitionsgrad om också andra gör det" och "vi ökar våra klimatambitioner oavsett vad andra parter gör, eftersom det är bra för ekonomin". Därför skulle ett sådant stratgiskt beslut inom EU sannolikt påverka både USA och Kina i srätt riktning.
För dem som fortfarande tror att en tillbakagång till det som har varit löser våra ekonomiska problem (än mindre klimatproblemen), kan följande citat vara tankeväckande:

"We will find neither national purpose nor personal satisfaction in a mere continuation of economic progress, in an endless amassing of worldly goods. We cannot measure national spirit by the Dow Jones Average, nor national achievement by the Gross National Product.

For the Gross National Product includes air pollution, and ambulances to clear our highways from carnage. It counts special locks for our doors and jails for the people who break them. The Gross National Product includes the destruction of the redwoods and the death of Lake Superior. It grows with the production of napalm and missles and nuclear warheads. It includes the broadcasting of television programs which glorify violence to sell goods to our children.

And if the Gross National Product includes all this, there is much that it does not comprehend. It does not allow for the health of our families, the quality of their education, or the joy of their play. It is indifferent to the decency of our factories and the safety of our streets alike. It does not include the beauty of our poetry, or the strength of our marriages, the intelligence of our public debate or the integrity of our public officials.

The Gross National Product measures neither our wit nor our courage, neither our wisdom nor our learning, neither our compassion nor our devotion to our country. It measures everything, in short, except that which makes life worthwhile, and it can tell us everything about America -- except whether we are proud to be Americans." 


Detta sades av John F Kennedy, 1968. Insiktsfullt.

Nytt miljörådsmöte i antågande

I fredags hade vi Coreperförhandlingar om nästan alla punkter på miljörådets agenda inför nästa möte den 11 juni i Luxemburg. Vi antog en rad lägesrapporter och enades om en skogsresolution.

Det är bara att konstatera att spanjorna inte riktigt har kommit så långt som de hade hoppats på. Av sex aktuella lagförslag så kommer minst fem att hamna i knät på belgarna när de tar över i juli. Också för den sjätte - det viktiga industriutsläppsdirektivet - är resultatet högst osäkert. Intensiva slutförhandlingar pågår med parlamentet och det är långt ifrån givet att man kommer i mål; i så fall väntar en tuff s k förlikningsförhandling i höst.

Spanjorerna hade också hoppats starta förhandlingar om ett nytt lagförslag om bioavfall, men kommissionen har kommit fram till att det inte behövs lagstiftnign alls på det området.

Återstår så endast en politisk resolution om torka och klimatanpassning, och ännu en ministerdebatt om klimat på agendan den 11 juni. Klimatdiskussionerna skulle kunna bli intressanta, men ingen tror på allvar att det ska kunna ske något verkligt framsteg vid detta möte - varken inför Cancun-mötet i höst eller i den intressanta diskussionen om EU ska öka sitt utsläppsåtagande till 30% av "egoistiska" skäl.

Belgiskt nyval på gång

Nu pryder valaffischerna åter vägkanterna inför det belgiska nyvalet som ska hållas 13 juni (se även tidigare bloggar i ämnet).

Få tror dock att en ny regering kommer att finnas på plats den 1 juli när belgarna tar över rodret i EU som ordförandeland. Ännu färre att den nya regeringen ska kunna hantera den komplicerade språk- och rättighetskonflikt som ledde fram till den tidigare regeringens fall. Många tror att risken för att landet splittras är större än på mycket länge.

Frågan är dock vilken reell betydelse regeringskrisen i Belgien kommer att ha för EU-samarbetet på miljösidan.

Inte särskilt stor, fick vi lära oss igår när vi besökte några belgiska kollegor för att få en inblick i deras planering inför ordförandeskapet - ett digert program, med fokus på klimat, biologisk mångfald, resurseffektivisering och en rad lagförslag som förhoppningsvis ska kunna förhandlas klart under hösten.

Mötet skedde intressant nog på Flanderns regionkontor i Bryssel. Belgien har nämligen den ovanliga traditionen att ministerrepresentationen i EU roterar mellan de tre regionerna Bryssel, Vallonien och Flandern. För närvarande är det den flamländska regionala miljöministern Joke Schauvliege som har fått denna uppgift, och därmed är det också hon som kommer att sitta ordförande i miljörådet under belgarnas ordförandeskap. Hon kommer även att representera EU på klimatmötet i Cancun i november och Biodiveritetsmötet i Nagoya i oktober.

Våra flamländska vänner inledde mötet med att försäkra oss om att det belgiska politiska systemet på regional nivå minsann är mycket stabilare än på federal (nationell) nivå, och att det kommande nyvalet därför inte alls kommer att påverka deras ordförandeskap på miljösidan.

Vi får snart se om de får rätt.

Världens ballaste firre

Grabbarna är fortfarande oerhört fascinerade av vattenlevande djur.

Yngsta killen, nu 2 1/2 år, har fått en en ny favoritfisk: ballakudan.

Den är helt enkelt JÄTTE-LOLIG, säger han.

Institutionell maktkamp

I en tidigare blogg har jag berättat om hur de olika EU-institutionerna (rådet, kommissionen och parlamentet) gör delvis helt olika tolkningar av det nya EU-fördraget.

Förra veckan deltog jag på ett ovanligt spännande corepermöte där en av de knivigaste frågorna - den om hur EU ska representeras i internationella förhandlingar - diskuterades.

Ämnet var ett s k förhandlingsmandat med riktlinjer för EU:s positioner inför ett FN-möte i Stockholm i juni om att skapa en ny miljökonvention (internationell miljölag) om att begränsa användningen av den giftiga tungmetallen kvicksilver.

I denna typ av förhandlingar har kommissionen hittills talat för EU:s räkning när det finns en tydlig EU-lagstiftning på plats, medan ordförandelandet förhandlar när det handlar om frågor där EU-regleringar saknas (t.ex. finansiella frågor och stöd till u-länder). I vissa fall råder s k delad kompetens, dvs det finns både EU-lagstiftning och nationella lagar, och i dessa fall har oftast ordförandeskapet företrätt unionen.

Kommissionen vill nu ändra denna praxis och hävdar att EU:s nya fördrag ger kommissionen rätt att tala för EU och leda EUs interna förhandlingsmöten i alla frågor. De menar också att en sådan reform är nödvändig av praktiska skäl för att EU ska kunna tala med en röst i internationella förhandlingar.

Rådet - dvs medlemsstaterna - är däremot helt eniga om att EU-fördraget inte ändrar någonting på detta område och vill fortsätta att dela upp förhandlingsuppgifterna mellan kommissionen och ordförandeskapslandet beroende på vilka sakfrågor som förhandlas i det enskilda fallet.

Mandatfrågan har nu stötts och blötts i månader, men vid corepermötet förra veckan var det dags att fatta beslut. Det blev snart tydligt att medlemsländerna fortfarande inte accepterade kommissionens linje, varpå kommissionen gjorde något mycket ovanligt: man drog tillbaks sitt ursprungliga förslag.

Exakt vad detta innebär ur rättsligt perspektiv är ännu oklart. Kanske måste fallet prövas i EU-domstolen, men det kan ta mycket lång tid, kanske flera år. Den omedelbara följden är dock sannolikt att rådets beslut ogiltigförklaras eftersom det bara är kommissionen som får lägga förslag i EU (s k exklusiv initiativrätt). EU kan därmed komma att stå utan förhandlingsmandat FN-mötet i juni med följd att både kommissionen och medlemsländerna måste sitta tysta.

I värsta fall kan situationen lamslå EUs agerande även i andra internationella förhandlingar. Och i bakgrunden hägrar hela tiden den kanske mest kontroversiella frågan: ska kommissionen ha rätt att förhandla för hela EU även i klimatförhandlingarna?

EU mot minus 30%?

Klimatdebatten går fortfarande på tomgång efter Köpenhamn, och mediahypen är defintivt över – åtminstone för denna gång.

Det innebär förstås inte att klimatförändringarna har avstannat.

Nya klimatkommissionären Connie Hedegaard gör sitt bästa för att hålla trycket uppe. Hon försöker nu övertyga sina kommissionärskollegor om att kommissionen ska föreslå att EU ökar sina utsläppsminskningar av klimatgaser till 2020 från minus 20% till minus 30%, utan krav på omvärlden att göra motsvarande.

I ett läckt utkast till kommissionsrapport hittar man övertygande argument för en tuffare klimatpolitik. Den ekonomiska krisen har lett till kraftigt minskade utsläpp vilket gör att EU redan är på god väg att uppfylla -20%-målet. Kostnaden för att gå till -30% beräknas kosta 81 miljarder euro, vilket endast är 11 miljarder mer än vad EU-länderna var beredda att betala 2008 för att gå till -20% (från högre utsläppsnivåer än idag).

11 miljarder euro – det är t.ex. bara en tiondel av det stödpaketet på 110 miljarder euro som Grekland nyligen beviljades.

Dessutom skulle en minskning med -30% få många andra positiva effekter, i form av fler jobb, förbättrad luftkvalitet, bättre innovationsklimat för företagen och ökad energisäkerhet genom minskat oljeberoende.

Ytterligare ett viktigt argument är att en tjugoprocentig minskning det under närmaste årtiondet kan leda till att det blir mycket dyrt att nå det långsiktiga utsläppsmålet på -85% till 2050. Ur ekonomisk synpunkt är det bättre att jämna ut utsläppsminskningarna över en längre period vilket skulle innebära ett större åtagande fram till 2020.

Delar av näringslivslobbyn protesterar högljutt och menar att ett unilateralt 30%-mål skulle slå hårt mot EUs tunga industri. Flera medlemsländer med Italien och Polen i spetsen lär tveklöst hålla med. Andra, såsom Sverige och Tyskland, är inne på samma resonemang som Hedegaard.

Milljörörelsen å sin sida hävdar att varken -20% eller -30% är tillräckligt. För några dagar sedan hade jag besök av lobbyister från miljöorganisationen Jordens Vänner som i en egen rapport argumenterar för en minskning på -40% till 2020.

Vi får se vilka argument som väger tyngst när kommissionen lägger fram slutversionen av rapporten i slutet på maj. Därefter väntar en tuff diskussion i ministerrådet, kanske på statschefsnivå. Klimatdebatten är långt ifrån över – även om den har tagit en liten paus.

Bryssel - Europas största trafikinfarkt

I en tidigare blogg om bilmässan i Bryssel berättade jag om den pågående elbilshypen. En för många något oväntad invändning mot dessa bilar är att de är alltför tysta - de blir helt enkelt trafikfarligare eftersom de inte kan höras av cykliser och fotgängare. I DN igår kunde man igår läsa om en ny lyxmodell som innovativt löser detta problem genom att generera konstgjort motorljud från särskilda högtalare. I filmen nedan kan man själv lyssna på ljudeffekterna. Inom EU pågår för övrigt en intensiv debatt om hur man bäst ska stödja miljöbilar. Vissa länder vill att EU särskilt ska stödja en jättelik elbilssatsning, medan andra (däribland Sverige) föredrar en s k teknikneutral lösning där man endast fokuserar på själva miljövinsten (dvs oavsett om det handlar om el, hybrid, biobränsle eller bränsleceller).

I Bryssel skapar trafiken inte bara miljöproblem utan också enorma trafikköer. I en analys av GPS-firman TomTom utnämndes Bryssel nyligen till "the most gridlocked city in Europe". Enligt studien försenas 38% av alla bilresor i Bryssel pga bilköer (att jämföra med 6% i Stockholm, som i samma undersökning rankas som nr 56 i Europa - man kan undra hur stort behovet verkligen är för nya dyra trafikleder runt Stockholm). 

Jag är inte förvånad - trafiksituationen i Bryssel är under all kritik. En anledning lär vara ett skattesystem som gynnar firmabilar som arbetsförmån. Det lär finnas planer på biltullar för Bryssel, och staten erbjuder för närvarande hela 15% rabatt till konsumenter som köper miljöbilar med CO2-utsläpp under 100 g/km. På senare tid har man dessutom installerat parkeringsautomater i innerstan (ett för belgare kontroversiellt ingrepp), byggt ut tunnelbanan, lagt nya cykelbanor och introducerat särskilda bussfiler. Men bilträngseln blir bara värre.

Själv undviker jag helt bilkörning i Bryssel, både av miljöskäl och för den inre fridens skull. Bakom ratten blir man bara irriterad, uttråkad och - framför allt - försenad. Istället cyklar jag alltmer. Det är en utmärkt start på dagen att via "gräddfilen" rulla förbi alla surmulna bilister som sitter fast på Avenue de la Couronne varje morgon.

Jag ser gärna färre bilar totalt men fler elbilar på Bryssels gator. Oavsett hur mycket eller lite de låter.

Varför man blir utlandssvensk

Min favorit-radiokrönikör heter Ludvig Rasmusson (i hård konkurrens med Mark Levengood), som brukar avsluta Sveriges bästa radioprogram Godmorgon Världen men en personlig krönika. Nyligen ägnade han sina 10 minuter i etern åt att aningen ironiskt beskriva något av det typiska svenska kynnet - "Året runt med deppigheter". Lyssna här. 

Rasmusson sammanfattar mycket träffsäkert några av skälen till att jag har valt att bli utlandssvensk (det är nu ofattbara 10 år sen jag bodde permanent i Sverige), även om det också finns många andra.

Belgisk vårvärmebölja

Bryssel har ett erbarmligt dåligt rykte när det gäller vädret. Det är en myt. Under mina drygt 5 år i Bryssel har vädret varit överlägset bättre än i t.ex. Sverige.

Nästan hela april har vi t.ex. haft ett strålande vårväder - idag med 26 grader i skuggan och gassande sol. Synd att man sitter inlåst i mörka trista mötesrum större delen av dagarna.

Mer om regeringskrisen

Här finns en 10 minuters film på nätet som beskriver den historiska, politiska, lingvistiska, geografiska och ekonomiska bakgrunden till regeringskrisen på ett någorlunda kortfattat och begripligt sätt (dvs om man förstår franska).

Regeringskris inför ordförandeskapet

Nu har kung Albert II accepterat premiärminister Letermes avskedsansökan (DN rapporterar här), efter fruktlösa försök att återuppta förhandlingarna om den belgiska språktvisten som jag skrev om igår.

Inte helt lyckat i ljuset av att Belgien snart ska ta över som ordförandeland i EU efter spanjorerna. Med tanke på den intensiva höst som väntar för EU-samarbetet (inte minst på miljösidan) kan det få stora konsekvenser om EU leds av en ordförande utan politisk styrkraft.

Å andra sidan är det inte första gången EU styrs av ett ordförandeland med en expeditionsregering - för ungefär ett år sedan avgick den tjeckiska regeringen mitt under brinnande ordförandeskap. EU-samarbetet travade på i alla fall.

Kanske hinner också belgarna reda ut situationen innan 1 juli - t.ex. genom ett nyval. Men de har inte särskilt mycket tid att spela på.

Obegripliga turer

Så har det då hänt igen: ny belgisk regeringskris efter det att premiärminister Leterme har avgått då koalitionspartiet VLD (flamländska liberalerna) har hoppat av regeringen. Bakgrunden till krisen är så komplicerad att knappast någon utlänning (förmodligen inte heller många belgare) begriper. Inte konstigt att DN rapporterar tämligen knapphändigt.

Såvitt jag förstår handlar det om valkretsindelningar och administrativa språkgränser för några hundra tusen frankstalande belgare som bor i Flandern i området mellan Bryssel och det fransktalande Wallonien. I sex kommuner är frankofonerna i klar majoritet, varför man under ca 50 års tid har haft särskilda regler och rättigheter såsom och möjlighet att tala franska med myndigheterna och franskspråkiga skolor.

Undantaget ifrågasattes dock 2003 av konstitutionsdomstolen, som menade att det kan strida mot konstitutionen.

De flamländska partierna ser chansen att bli av med undantagen, som anses utgöra ett hot mot deras språk och kultur, och har därför krävt att de aktuella flamländska kommunerna ska införlivas i Flandern och följa flamländska språkregler.

Men i så fall skulle frankofonerna bl.a. förlora möjligheten att rösta på frankofona partier, och barnen skulle tvingas att gå i holländsk-talande skolor. Frankofonerna vill därför istället att kommunerna ska tillhöra den (fransktalande) Bryssel-regionen.

Läget förvärrades när Flanderns regering efter senaste lokalvalen vägrade godkänna ett antal frankofona borgmästar med hänvisning till brott mot flamländska språkbestämmelser t.ex. att myndigheterna har skickat ut kallelser till kommunalval på franska. Greppet upplevs av många frankofona som starkt provocerande, och anses oförenligt med grundläggande demokratiska rättigheter.

Diskussionen har pågått i åratal utan lösning i sikte. En medlare lade nyligen för femtio-elfte gången fram ett nytt kompromissförslag, som återigen förkastades denna gång eftersom särskilt frankofonerna var missnöjda. När premiärministern därför valde att avvakta beslut i frågan, hoppade VLD plötsligt av regeringen i protest.

Så vad händer nu? Belgiens starkaste enande kraft, kungahuset med kung Albert II i spetsen, har valt att inte acceptera Letermes avskedsansökan och istället uppmana honom att försöka bilda ny regering.

Följetongen lär fortsätta. Många tror att Belgien förr eller senare faktiskt kommer att delas upp i två eller tre länder olika. Låsningarna är kanske för stora.

"Earth Days" - miljöarbetet i ett 50-årsperspektiv

Jag kan rekommendera filmen "Earth Days" (se den i sin helhet här), som sätter in dagens miljödebatt och miljöpolitik i ett historiskt perspektiv genom att blicka tillbaks på vad som har hänt de senaste 50 åren. I filmen intervjuas ett 10-tal förgrundsgestalter med olika centrala roller inom miljörörelsens i USA på 60- och 70-talet där mycket av grunden lades till dagens miljöframgångar (och misslyckanden).

Många av de mest brännande frågorna för 40-50 år sedan - rättvise- och fördelningfrågor, befolkningstrycket, gränserna för tillväxt, kemikalie- och överkonsumtionssamhället, teknikövertro resp teknikfientlighet, oljekris, energisäkerhet, och inbyggd kortsiktighet i både marknadsekonomi (kvartalsrapporter) och politik (4-åriga valperioder) - är minst lika aktuella idag.

Särskilt fascinerande det är det höra om 60-talets framtidsvisioner (när år 2000 ungefär motsvarade det "magiska" årtal som 2050 är för oss idag, tex inom klimatdebatten) som innehäll såväl domedagsprofetior som naiv tekniktilltro - och jämföra med hur det sen faktiskt blev.

Andra tankeväckande nedslag från filmen var bl.a:

• Vikten av "upplysta" politiska ledare; en intressant jämförelse görs mellan den miljöengagerade president Carter, den reaktionära Reagan, och den som sannolikt helt ointresserade Nixon - som ändå insåg den politiska sprängkraften i miljöfrågorna och därför fattade en rad centrala miljöbeslut om t.ex. "Clean Air Act" och EPA (jfr Obama idag).
• Vilken oerhört stor betydelse som boken "Tyst Vår" av miljö-ikonen Rachel Carson hade för att miljöengagemanget skulle ta fart - trots en aggressiv motkampanj från amerikanska kemikalieindustrin.
• "Romklubbens" och Paul Erlichs kontroversiella teorier om tillväxtens gränser - var de verkligen helt fel ute (vilket tycks vara den allmänna uppfattningen idag) - eller har vi bara lyckats skjuta upp problemen med en till synes effektiv miljöpolitik som inte angriper grundproblemen?
• Lärdomen att det sannolikt är effektivare att undvika alltför revolutionära metoder som skapar konflikt; att arbeta med samhället - inte mot det.
• Att lycka och framgång då som nu nästan enbart definieras i termer av rikedom och materiell välfärd - trots att undersökningar tydligt visar att ökad konsumtion inte automatiskt leder till ökat välmående över en viss ekonomisk levnadsnivå (som ungefär motsvarar inkomster för medelklassen på 50-talet).
• Hur den "amerikanska drömmen" och dess fokusering på ständig tillväxt och gränslös tillgång till resurser ("super abundance") fortfarande påverkar hela det västerländska samhället.
• Oljekrisens enorma effekter på samhället på 70-talet - och alla "lost opportunities" när oljeboomen återupptogs under 80-talet.
• Hur synen på miljö och resurser ändrades radikalt pga bilderna på jorden från rymden på 70-talet.

Mot filmens slut konstateras att mänskligheten som kollektiv skapar problemen - och därför också kan lösa dem.

För detta krävs dock en mer djupgående förändring än den vi har sett de senaste 50 åren - en ny kollektiv medvetenhet som innebär en annan syn på välfärd, lycka, framgång och samhällsutveckling. En modern upplysningsprocess.

Är det då realistiskt att uppnå detta? Probably not, säger en av de intervjuade. But it is this hope and belief that has kept me working for 35 years in this business, and it is what will keep me going for as long as I will be able to keep working.