Som hemma hos sig?

Under min tidigare Brysselpostering bodde jag endast ett stenkast från en restaurang vid namn "Comme Chez Soi", vilket motsägelsefullt nog betyder "som hemma hos sig". Motsägelsefullt, eftersom det sannolikt är Bryssels bästa restaurang. På den tiden hade den tre michelinstjärnor, nuförtiden lär den "bara" ha två ("Råttatouille", anyone?).

Jag måste ha gått förbi resturangen 100-tals gånger, men var aldrig riktigt lockad av att boka bord eftersom jag inte riktigt har förstått vitsen med att betala en mindre förmögenhet för några tallrikar mat. Kan det verkligen vara så gott att det motsvarar 3-4 ggr högre pris eller mer än för normal restaurangmat? Mitt eget svar - utan att våga testa - var nej. Icke desto mindre tycktes restaurangen alltid vara fullsatt.

I lördags hade jag dock turen att få testa hur det är på riktigt - dessutom nästan gratis. Själv har jag aldrig vunnit något av värde i hela mitt liv (kanske kan ha att göra med att jag aldrig spelar eller köper lotter), men min underbara fru lyckades för några månader sedan med konststycket att helt utan insats vinna ett frikostigt presentkort med en helkväll för två på Comme Chez Soi.

Nog blev kvällen minnesvärd. Vid entrén välkomnades vi av en uniformsklädd dörrvakt, varpå vi blev mottagna av en hel av stab av personal som prickade av oss på en lista, tog hand om våra ytterkläder (portieren tycktes kunna memorera alla gästernas klädsel) och anvisade oss ett bord.

Så det var dags att välja mat och dryck. Vinlistan var tung som en bibel, medan menyn endast omfattade ett par tre sidor. Förutom ett fåtal hutlöst dyra á la carte-rätter erbjöds man två menyer, varav vi valde den något (relativt sett) billigare 6-rättersvarianten som såg ut så här:

• Carpaccio duet of Dublin Bay prawns and lobster with lemongrass, raw minced gambas with ginger and lime
• Steamed dab with snails from Namur, bouillon with shiitake and Chinese chive
• Scallops with Puy lentils, cucumber roll with Colchester flat oysters
• Hen pheasant "fine champagne" with winter garnishing
• Pear with multiple flavours
• Crackling of coffee and cocoa, jasmin pearls ice cream

Själva matsalen var intressant inredd i utpräglad Art Noveau-stil, som dock egentligen var för ljus och gräll för min smak. Genom ett stort fönster kunde man festligt nog se kökspersonalen (med komiskt höga kockmössor) slita i köket, och det var faktiskt svårt att hålla sig för skratt när vår kypare engagerat men återhållsamt redogjorde för ingredienserna på tallriken på en utpräglat nasal franska - alltmedan han ivrigt pekade på de olika rätterna med lillfingret. Det kändes nästan lite parodiskt, som ett skådespel - vilket det ju också är. All personal tog sina uppgifter på allra största allvar, och man märkte knappt när de tomma tallrikarna dukades av. En trevlig detalj var att man flera gånger erbjöds påfyllning av de ljuvliga såserna.

Mitt i alltihop kom lillfingermannen in med ett gnistrande tomtebloss, en liten chockladöveraskning från Marcolini (för att fira vårt tio-årsjubileum, dagen till ära) och en digitalkamera, och en halvtimme senare fick vi det tryckta fotot som minnesgåva. Snyggt, proffsigt och trevligt, och utan att kännas överdrivet med personalkörssång eller liknande pinsamheter.

Själva maten då? Det är ju den man kommer dit för trots allt. Tja, den går knappast att klaga på: kreativ och varierad, synnerligen vackert presenterad, och (överlag) alldeles utsökt. Flera av smaksensationerna var för mig fullständigt nya, och gav i många fall riktigt spännande och helt oväntade associationer (skärgårdskänsla, vinbärsbuskar på landet, skogspromenad efter ösregn...).

Min egen favorit var var nog hummercarpaccion och kammusslan med linser (den tillhörande såsen gjord på vit belgisk öl var närmast gudomlig). Jasminglassen var också minnesvärd, liksom vinerna. Rätterna var precis lika minimala som man kunde förvänta sig, så trots att man blev rejält mätt så kände man sig inte alltför däst efteråt.

Som helhet blev jag positivt överraskad - det var en större och trevligare helhetsupplevelse än väntat, och en riktigt unik Brysselerfarenhet som jag inte hade velat vara utan.

Ändå är jag tveksam om det verkligen är värt alla pengar. Det finns trots allt mycket annat som man kan spendera sina slantar på och som räcker betydligt längre, och Bryssel vimlar av utmärkta restauranger med avsevärt lägre priser.

Å andra sidan - då får man nöja sig med kypare som inte kan konsten att peka med lillfingret.

Förhandlingsstrategi inför Cancun

Andreas Carlgren redogör idag i DN för Sveriges och EU:s förhandlingsstrategi inför Cancun-mötet i december.

I Bryssel är förväntningarna på klimatmötet fortfarande oerhört lågt ställda. En EU-kollega sa dock att det känns bättre än inför Köpenhamn; varje litet framsteg som kan göras i Cancun kommer att ses som en stor framgång, till skillnad från ett år sedan när förväntningarna på genombrott var enormt uppblåsta och de framsteg som trots allt gjordes då drunknade i den allmänna bilden av ett stort misslyckande.

Tala om ändrade perspektiv.

En numera pensionerad UD-kollega som på många sätt har varit min förebild och mentor beskrev ofta det varierande läget i klimatförhandlingarna än mer sofistikerat:
- När förhandlingarna går riktigt dåligt, är det i själva verket sällan så illa som det kan verka. Fast å andra sidan: när förhandlingarna går bra, så är det oftast inte heller riktigt så bra som det kan framstå.

Mer om minskade utsläpp från bilar

Här kan man på ett överskådligt sätt lätt se hur utsläppshistoriken för CO2 för nya bilar har sett ut de senaste 5 åren. Klicka på "average CO2" till höger och sedan på "playknappen" längst ner till vänster för att se hur utsläppshistoriken utvecklas mellan olika bilmärken 2005-2009 i förhållande till den målsättning som (i procent) som EU har antagit för 2015. Klickar man uppe till höger så kan man få samma presentation med stapeldiagram och kurvor.

Det visar sig att t.ex. Toyota och BMW (något otippat kanske) utmärker sig genom att visa på snabbast utsläppsminksningar, medan t.ex. Daimler, Mazda, Nissan och Volkswagen inte har varit riktigt lika framgångsrika - även om alla kan påvisa klart minskade ustläpp. Toyota uppnår sånär 2015-målet redan nu!

Presentationestekniken baseras på den geniale inspiratören Hans Roslings idéer. Roslings hemsida kan för övrigt varmt rekommenderas för den som vill få en mer positiv bild av världens tillstånd än den man generellt får via media och olika domedagsprofeter.

Att elda för kråkorna

Fick en smärre chock nyligen när jag såg den årliga kostnaden för att värma upp bostaden som vi hyr i Watermaal. Och drar slutsatsen att huset måste vara oerhört dåligt isolerat.

Mycket riktigt. På en smart hemsida som Bryssels miljökontor har satt upp för att främja gröna eneriginvesteringar kan man via flygbilder och ett klassificeringssystem med färgskala se hur väl (eller dåligt) isolerad ens bostad är. Enligt denna så bor jag (liksom en majoritet av Brysselborna, tycks det) i ett gulmarkerat hus, vilket bl.a. innebär att: "Il est possible que votre toiture soit peu ou partiellement isolée (...) Nous vous conseillons de faire réaliser un audit énergétique."

Det är alltså "möjligt att jag bor i ett hus med ett tak som är lite eller delvis isolerat". Rådet är att kontakta specialiser för att göra en energiinventering.

Om jag känner min hyresvärd (som ju inte är den som betalar gasräkningarna) rätt, så chansen att hon kommer att lägga pengar på att förbättra isoleringen i byggnaden ungefär lika stor som att hon ska investera i andra förbättringar i vår bostad. Dvs lika med noll.

Så vi får fortsätta att elda för kråkorna - men jag har nu i varje fall ställt in brännaren på att stänga av elementen nattetid. Alltid något.

Bilindustrin och verkligheten

När EU i slutet av 2008 antog en ny lag om att successivt minska CO2-utsläppen från nya bilar, reagerade EU:s bilindustri med bestörtning. Det nya målet - max 130g/km i genomsnitt per nyproducerad bil, fördelad enligt en rättvisekurva mellan olika bilmodeller - sades vara fullständigt orealistiskt och skulle slå ut stora delar av EU:s bilindustri och leda till massarbetslöshet. De hade då haft över 10 år på sig att klara motsvarande klimatmål på frivillig väg - och misslyckats kapitalt.

I dag har vi - i varje fall delvis - facit. Enligt en ny rapport från kommissionen så minskade utsläppen från bilar sålda i EU med 5,1% under 2009. Det är den största minskningen som någonsin uppmätts, och innebär att bilindustrin faktiskt redan idag uppnår det lagstiftade målet om att 65% av alla nya bilar ska klara 130 g-målet år 2012, dvs två år i förväg. Flertalet tillverkare beräknas klara även det slutiga målet (100% från 2015) långt tidigare än vad lagen kräver.

Faktum är att jag själv har bidragit en liten del till förnyelsen av EU:s bilpark genom att genom att nyligen byta ut min gamla bil mot en Toyota Auris laddhybrid som drar 0.38 l/mil blandad körning. Typiskt nog kunde inget Europeisk bilmärke, särskilt inte Saab och Volvo, matcha dessa låga värden. I varje fall inte ännu...

I dagarna inleds slutförhandlingar mellan rådet och parlamentet om motsvarande CO2-krav för för lätta lastbilar, som idag står för ca 10-15% av EU:s CO2-utsläpp från transportsektorn. Debatten från 2008 upprepas, och bilindustrin lobbar frenetiskt för svagare kravnivåer. Förhoppningsvis kan erfarenheten från passagerarbilarna bidra till att ambitiösare mål kan antas denna gång.

EU-lag om minskade utsläpp från tung industri antagen

Igår antogs formellt en av EU:s viktigaste lagar på miljöområdet: industriutsläppsdirektivet. Direktivet, som förhandlades färdigt i somras efter flera års segdragna diskussioner, lägger fast långtgående krav på att tung industri ska använda sig av s k bästa möjliga teknik, och inför nya strikta gränsvärden för miljöföroreningar såsom kväve- och svavelutsläpp från stora förbränningsnläggningar (t.ex. kolkraftverk). Över 52000 industrianläggningar omfattas.

Här och här kan man läsa mer.

Fransk marinad

Går sedan länge på franskaundervisning en timme per vecka i EU-representationens regi, med inhyrda lärare utifrån. Visserligen är engelska huvudspråket i förhandlingarna, och de formella mötena är alltid simultanöversatta, ibland t o m till och från svenska, men det är trots allt både nyttigt och trevligt att utbyta lite vardagsfranska med sydeuropeerna (som ofta har franska som första- eller andraspråk) i korridoren, och vara kapabel att föra en enkel konversation på franska över en kopp kaffe.

Vår nya fransklärarinna är lite speciell - och mycket bra. Hon väljer ut roliga (om än ofta svåra) texter och ljudklipp från fransk och belgisk media som ger en liten glimt av en annorlunda politisk och vardaglig verklighet än den vi är vana vid från Sverige. Vi går igenom övningen i ett stenhårt tempo, alltmedan hon själv blir allt mer engagerad i ämnet så till den grad att hon nästan går i spinn (vilket för övrigt heter "partir en vrille" på franska, fick jag lära mig idag).

Det finns liksom inget annat val än att hänga med.

En i studentkollega beskrev vår franskaövning tämligen klockrent: "Man blir liksom helt marinerad i franska!"

2,089 miljarder ton

Nu har kommissionen kommit med konkreta siffror för EU:s framtida utsläppstak. Totalt ska EU:s industri få släppa ut 2,039 miljarder ton koldioxid under år 2013. Utsläppstaket ska minska med 1,74% per år fram till 2020, vilket leder till en sammanlagt minskning på 21%.

De företag som investerar i ny teknik, effektiviserar och byter bränsle får utsläppsrätter över som de kan sälja. Företag som släpper ut mer än antalet tilldelade utsläppsrätter tvingas köpa enligt marknadspris.

Parallellt måste medlemsstaterna själva minska utsläppen från transporter, hushåll mm som inte ingår i handelssystemet; Sveriges utsläppsmål för dessa sektorer är t.ex. -17% till 2020.

Handelssystemet är smart och effektivt, men väl så krångligt i praktiken, med mängder av specialregler och undantag. Så mycket enklare det hade varit med en gemensam koldioxidskatt för hela EU - men det har visat sig politiskt omöjligt att nå enighet om.

Hörgrummade ånge!

Den populäraste sagofiguren hemmavid dessa dagar är utan tvekan Emil (i tuff konkurrens med Pippi).

Härom dagen undrade min äldsta om han kunde få sitta i "snickeboa" trots att han inte kunde komma på något bra hyss. Han tyckte att det verkade så mysigt.

Och i morse när minstingen ville kramas men upptäckte att jag var lite orakad så blev han mörk i synen och hojtade
- "HÖRGRUMMADE ÅNGE!! Du sticks!"

Så det var bara att plocka fram rakhyveln. Nu är kinden lenare än en barnar*v.

Hur har man råd?

I torsdags förra veckan var det miljörådsmöte för miljöministrarna i Luxemburg. Här följer några dagboksanteckningar.

Onsdag 13/10
16.00 Avresa med bil från Bryssel. Incheckning på hotellet efter knappt 3 timmars bilfärd. Passar på att läsa igenom underlagsdokumentationen på vägen.

19.00 Andreas Carlgren och resten av den svenska mötesdelegationen anländer från flygplatsen.

20.00 Förmöte och genomgång med ministern om klimatfrågan. Inget mötesrum tillgängligt - lokalerna är uppbokade av en massa parfymförsäljare. Istället en kvarts kvällspromenad till ett systerhotell, där vi går igenom förhandlingsläget och tänkbar strategi inför morgondagen. På uppdrag av Andreas tar jag och klimathandläggarna sedan fram förslag till svenska kompromisstexter.

22.30 Äntligen klara. Hungern gör sig påmind och några av oss tar en öl och ett sent kvällsmål på närliggande restaurang. Nattlig utcheckning från hotellet för att undvika köerna vid receptionen morgonen efter.

Torsdag 14/10
08.00 Frukost på hotellet. Taxi till möteslokalerna. Taxin kör fel, men till slut kommer vi fram till möteskomplexet. Byggnaden är anskrämligt ful och påminner närmast om en lagerlokal. Stolarna passar inte till borden och gör varje liten förflyttning i mötesrummet till ett jätteprojekt. 

Rådsbyggnaden i Luxemburg - med "vadderad" utsida.

09.30 Nytt förmöte med Andreas på svenska delegationsrummet. Snabb och effektiv genomgång av alla dagordningspunkter. Avstämning om den svenska klimatkompromissen.

10.00 Ministrar och delegater minglar och hälsar på varandra, varpå miljörådsmötet inleds. Ordförande är den flamländska miljöministern Schauvliege, vars namn ingen kan uttala. Hon gör ett proffsigt intryck och sätter en tidsgräns på tre minuter för varje talare. På en stor skärm i mitten av rummet finns en stor digital klocka som räknar ner. Inledningsvis hålls en debatt om nya regler för odling av GMO-grödor; kommissionens förslag får mycket kritik.

Talarna klockas under mötet - max 3 minuter

10.15 Andreas lämnar mötet för tête-á-tête med klimatkommissionären Connie Hedegaard, jag sitter med som rapportskrivare. Mycket intressant och öppen diskussion om läget inför Cancun-mötet och hur man kan förbättra förutsättningarna för att EU ska öka sina klimatambitioner till minus 30% till 2020.

11.15 Plötsligt går brandlarmet! Visst tumult utbryter och lokalerna utryms till hälften, innan signalerna tystnar. Delegaterna tycks trivas bättre ute på gårdsplanen i oktobersolen, för det är svårt att samla ihop mötet igen. Minst en halvtimmes mötestid har gått förlorad; jag passar på att leta rätt på några nyckelpersoner för att försöka förankra den svenska klimatkompromissen. Mötet fortsätter, och man antar en EU-position inför ett FN-möte om biologisk mångfald i Japan. Punkten är okontroversiell, men alla tar till orda och talar om vikten av ett framgångsrikt FN-möte.

11.45 Nytt bilateralt möte, denna gång med den danska miljöministern, som vill tala om ett samarbetsprojekt om biologisk mångfald. Vi sitter i en anspråkslös liten kafeteria utanför möteslokalen.

14.15 Mötet ajourneras och ministrarna stänger in sig i lunchlokalen för att förhandla de utestående klimatfrågorna, utan rådgivare. Någon konstaterar att miljöministern från ett av de mer klimatskeptiska länderna inte är på plats och istället representeras av en jovialisk EU-ambassadör med färgrann halsduk. Det spekuleras en del i om detta är bra eller dåligt - kommer de nu att bli mer medgörliga eller bli ännu svårare att tampas med?

15.00 Snabblunch, varpå en lång väntan tar vid. Utanför ministrarnas lunchlokal, som vaktas av barsk säkerhetspersonal, flockas tjänstemännen och försöker på olika sätt ta reda på hur det går. Jag skickar SMS med råd till Andreas om ordförandens förväntade kompromisstext på basis av olika rykten som cirkulerar i korridorerna.

17.45 Förhandlingslunchen är äntligen över (efter nästan fem timmar) och ministrarna samlas i möteslokalen. En kompromiss har utarbetats som alla omedelbart vill analysera vilket inte är lätt eftersom den inte finns på pränt. När texten väl dyker upp visar det sig snart att delen om kyotoprotokollet har skrivits om rejält, och nu har blivit mycket mer svårtolkad - en kollega kommenterar klockrent: Det ser närmast ut som en obegriplig sammanklumpning av olika bokstäver! Rykten gör snabbt gällande att Italien har varit besvärliga och så när blockerat en lösning, via telefon från Rom. Irriterade klimatkollegor går omkring och muttrar att om frågan är så viktig för Italien så får väl ministern för sjutton gubbar se till att vara på plats.

18.00 Tar emot telefonsamtal från journalist som vill veta mer om förhandlingarna och utfallet. Jag tvingas avbryta efter en stund eftersom mötet återupptas.

18.15 Klimatslutsatserna klubbas utan ändringar, men Italien begär ordet för att göra klart för alla hur svårt det har varit för dem att gå med på kompromissen om kyotoprotokollets förlängning. Av detta skäl lägger de fram en särskild röstförklaring som tas till protokollet. Kort därefter avslutas mötet.

19.15 Avresa med bil till Bryssel. Lyssnar på "Godmorgon Världen" i podradion. Hemkomst vid 10.30-tiden. Ingen riktig middag idag heller. Somnar icke desto mindre som en stock.

Fredag 15/10
07.30 Jag lyssnar på morgonekot på podradion, där utfallet beskrivs som att "EU:s klimatpolitik har tagit ett litet steg framåt" genom att EU kan acceptera en förlängning av Kyotoprotokollet efter "hårda påtryckningar på Italien". Andreas intervjuas i ett flera minuter långt inslag.

Här kan man läsa departementets officiella sammanfattning av rådsmötet.

A-ha - en ren nostalgitripp

En lördag för ett drygt kvartssekel sedan gick jag in på Waidele i Göteborg - som sades vara stans bästa skivaffär - för att försöka hitta en låt som jag hade hört på mitt favoritradioprogrammet Metropol kvällen innan. Låten hette "The sun always shines on TV". Gruppen hette A-ha och kom från Norge.

Det blev en pinsam historia. Waidele-expediten hade ingen aning om vad jag pratade om. "A-ha... haha, uhu..? Från Norge...? Haha, A-ha... Hm, kanske har jag en skiva med Ö-hö här i högen nånstans... Eller något med Hehe kanske...? Haha!". Sen frågade han en kollega, och fortsatte att skämta om både namn och ursprungsland ända tills jag, blossande röd om kinderna, lommade iväg utan skiva. Kände mig rejält bortgjord.

Några veckor senare slog A-ha igenom stort världen över, t o m i Göteborg. Men jag återvände aldrig till Waidele, utan köpte min A-ha-skiva i en annan skivaffär. Även om jag hade god lust att gå tillbaks, slänga skivan på disken och säga "A-HA - har ni ingen koll eller?!".

Igår hade jag nöjet att se A-ha uppträda i Bryssel på sin allra sista turné - "Ending on a high note tour". Både gruppmedlemmarna och publiken hade en påtagligt hög medelålder (den tidigare så bildsköne Morten Harkett hade påminde närmast om den skröplige Mick Jagger när han travade in på scen iförd stora pilotsolglasögon). Men vad gjorde väl det? Den ena nostalgitrippen avlöste den andra inför en mycket entusiastisk publik, med höjdpunkter som "Scoundrel Days" (refrängen ger fortfarande sköna rysningar), "Hunting high and low" och "Living Daylights".

Harkett lär för övrigt inneha världsrekordet i att hålla samma ton längst tid i ett live-uppträdande - 20,2 sekunder för sången "Summer moved on". Undrar just om personalen på Waidele känner till det.   

Nytt miljörådsmöte i antågande

Läs mer i representationes veckobrev.

Om att lämna på dagis

Varje dag ska barnen ska lämnas på dagis innan kl 9, och mitt mål är att lämna minst 2 ggr i veckan om jag inte har tidiga morgonmöten ("tidigt" på EU-språk är kl 9). Det går oftast bra.

Ambitionen är att försöka göra dessa små projekt (som är logistiskt krävande eftersom jag måste åka både buss, spårvagn och tunnelbana) till en trevlig "utflykt", och se det som kvalitetstid med barnen istället för en stressig transportsträcka. Lättare sagt än gjort, där man står och trängs bland sura belgiska morgonpendlare - men oftast går det ganska bra. En favorit är att berätta påhittade sagor om drakar, troll och häxor och annat skoj på vägen.

Sannolikt inspirerad av en sådan saga, pekade min 5-åriga grabb i morse plötsligt på en äldre herre som stod en bit bort och informerade både mig och resten av bussen om att "gubben har en lika stor näsa som en häxa!". Då känndes det skönt att vi talar ett språk som inte är mainstream i Europa.

Men jag måste erkänna att gubben hade en osedvanligt stor kran. När grabbarna blir större ska jag lära dem några visdomsord från min egen far som han i sin tur fick från sin pappa: "Det är inget lyte att ha ett stort snyte - det är värre skam att gå näslös fram!".

Att hämta barnen är värre. Belgiska dagis stänger kl 15 (eller kl 12 på onsdagar) och det hör till undantagen att man kan komma ifrån så tidigt från jobbet. Inte undra på att det finns så många hemmafruar i Belgien - och så få hemmapappor. (Här kan man läsa om mitt eget hemmapappaprojekt i Kap Verde 2006-2008).

Ett delat Belgien

Regeringskrisen i Belgien fortsätter.

Tydligen handlar det minst lika mycket om pengar som om principer - flamländarna vill öka den regionala kontrollen över skattemedel, eftersom Flandern drar mer skattepengar och har färre utgifter än Vallonien (som har fler sociala problem och högre arbetslöshet).

Vallonerna tycker själklart att detta är en mindre bra idé eftersom det skulle hota deras välfärdssystem, och har nu satt klackarna i backen. Med följd att separatispartiets ledare De Wever har lämnat samtalen om regeringsbildning.

Det känns ganska otroligt att EU fortfarande leds av ett land utan fungerande regering.

Och det är ännu underligare att ordförandeskapet trots detta fungerar ganska bra.

Ett delat EU

Intensiva förberedelser nu inför miljöministermöte 14 oktober i Luxemburg. På agendan står bl.a. EU:s position inför Cancun-mötet i början av december, frågan om eventuell uppskalning till -30% till 2020, och förberedelser inför mötet med konventionen om biologisk mångfald i Nagoya i november.

Frågorna ledde till en rejäl holmgång i Coreper igår, och flera av kompromisserna hänger på en skör tråd.

Det står alltmer klart att när det gäller klimat i allmänhet, och frågan om -30% i synnerhet, så är EU väldigt splittrade internt. En grupp länder anser att man omedelbart bör besluta om uppskalning till -30%, medan en annan håller benhårt fast vid det s k "konditionalitestkravet", och anser att EU inte ens ska diskutera frågan en ambitionshöjning innan resten av världen åtar sig långt tuffare klimatåtaganden.

I bakgrunden finns en mer djupgående filosofisk splittring om hur man bäst ska hantera den ekonomiska krisen. Vill man ha en återgång till den traditionella kortsiktiga tillväxtekonomi som rådde innan krisen, eller ska vi passa på att utnyttja återhämtningen till att skapa en stabilare, hållbarare och grönare ekonomi?

Inom EU får man helt olika svar på den frågan, beroende på vem man frågar.

1000 bussar i vägen

Igår marscherade tiotusentals demonstranter runt EU-kvarteren i Bryssel för att protestera mot svångremspolitiken i flera av EUs medlemsländer i EU (läs mer på BCCs hemsida).

Vid kvarteren kring vårt dagis stod drygt tusen (1000!) bussar parkerade, och eftersom kollektivtraffiken var helt lamslagen stannade båda barnen hemma och även jag jobbade hemifrån via internet.

Ett smart drag, visade det sig när jag pratade med de stackars kollegor som hade släpat sig till kontoret genom gatukaoset. Det enda fungerande sättet att ta sig fram var till fots - med långa omvägar runt avspärrningar och demonstrationståg.

Och barnen tyckte att det var suveränt att få vara hemma en dag mitt i veckan. De hoppas på fler demonstrationer snart.

Belgien i ett nötskal

Vill du veta mer om detta komplicerade land, och förstå varför det är så svårt att bilda regering? Se filmen! (Och läs tidigare blogginlägg...)

Radikala(?) trafikåtgärder i Bryssel

I söndags - när det var valdag i Sverige - hade Bryssel sin årliga bilfria dag. Hela staden stängdes av för biltrafik och all kollektivtrafik var gratis. Det blev ännu en gång en riktig folkfest, trots halvdant väder. Grabbarna var helt fascinerade över att få gå, springa och cykla fritt på gatan. Här och här kan man läsa tidigare blogginlägg på samma tema.

Fortfarande handlar det dock endast om en söndag per år vilket är på tok för lite med tanke på hur roligt folk har.

Däremot har man nu infört en annan trafikpolitisk åtgärd, som nog får betraktas som lite radikal: en 30 km fartgräns för hela Bryssels innerstad (dvs området innanför den ökända "tunnelringen").

Det motsvarar väl ungefär motsvarande fartgräns för hela Stockholms innerstad. Det torde vara en närmast otänkbar tanke i Sverige(?), men är nu alltså realiserat i Bryssel. 

Dock återstår det att se om fartgränsen respekteras; enligt min erfarenhet är det lite si och så med tillämpningen av trafikregler i Belgien.

En blå-grön regering?

Så visar det sig då tyvärr att inte heller Sverige är immunt mot partiorganiserad rasism. Men att det skedde med så stor marginal, och att SD t o m fick fler röster än två av etablerade partier förvånar ändå.

Några av mina EU-kollegor verkar något mindre förvånade, de har sett samma sak hända i sina egna länder (en av dem kommenterade torrt "welcome to the club!"). Sverige sällar sig nu tyvärr till mängden av EU-länder med starka ultranationalistiska partier (Nederländerna, Belgien, Österrike, Frankrike, Danmark...). Så här kommenteras valet i andra länder.

Att både S och V får minskat stöd efter fyra år av borgerligt styre förvånar också. Men även detta följer ett europeiskt mönster: vänstern är på tillbakagång trots djup ekonomisk kris, ansvarslösa banker och ökande samhällsklyftor. Samtidigt som de gröna - och ultrahögern - går framåt. De rödgrönas initiativ att formalisera samarbetet redan innan valet ser ut att var ett strategiskt misstag som - trots MPs relativa framgång - sannolikt inte gynnade något av de tre partierna.
 
När MP kom in i riksdagen som nytt parti på 80-talet ledde det ganska snabbt till att de etablerade partierna anpassade sin politik genom att lägga större tyngd vid miljöfrågorna. Det var i grunden en positiv utveckling, och innebar att MP i många delar fick gehör för sin politik i sak, om än med begränsat formellt inflytande.
 
Nu gäller det att undvika att främlingsfientligheten till följd av SD:s väljarframgång på samma sätt integreras i den politiska huvudfåran i Sverige. Häri ligger den verkliga utmaningen med gårdagens valutfall. Utvecklingen i Europa visar hur små extremistpartier tyvärr ofta leder till att brunfärga partiprogramen hos de mer rumsrena partierna.
 
Därför känns det betryggande att alla de etablerade partierna så tydligt tar avstånd från SDs politik, och redan från början utesluter varje form av samarbete med SD för att uppnå riksdagsmajoritet. 
 
Men eftersom inget av blocket har egen majoritet så återstår egentligen bara två alternativ för att så verkligen ska bli fallet: en borgerlig minoritetsregering (som då under alla förhållanden kommer att bli beroende av stöd från SD i många frågor) - eller samarbete över block-gränserna.
 
Kanske lutar det åt en blå-grön regering i Sverige?

EU redan på minus 17%

EUs miljöbyrå EEA beräknar med jämna mellanrum EUs samlade årliga CO2-utsläpp. För 2009 landar de på minus 17.3% jämfört med 1990. Det är nästan 10 procentenheter lägre än EU:s målsättning enligt Kyotoprotokollet (-8%) och ligger väldigt nära EU:s lagstiftade mål till 2020 på minus 20%. 10 år för tidigt.

Den kraftiga minskningen beror givetvis till stor del på den omfattande ekonomiska krisen. Användningen av fossila bränslen minskade med 5.5% i EU under 2009, och kolanvändningen med hela 13%. Allt detta trots att vintern 2009 var ovanligt kall vilket krävde ökad energianvändning för uppvärmning.

En del av minskningen beror säkerligen också på att EU:s klimatpolitik och klimatinvesteringar nu börjar ge verklig effekt. Det kommer att bli mycket intressant att se hur utsläppen utvecklas när väl ekonomin har återhämtat sig. Min egen gissning är att utsläppssiffrorna sannolikt kommer att studsa tillbaks, men till en nivå som är avsevärt lägre än före krisen.

Siffrorna ger ytterligare goda argumenten för dem inom EU (t.ex. Storbritannien, Frankrike och Tyskland) som anser att EU bör sina öka klimatambitionerna till -30% till 2020. Utmaningen ligger i att se krisen som en möjlighet till omställning istället för att återgå till "busness as usual".

EU med sin robusta klimatpolitik och omfattande ekonomiska och politiska resurser har utmärkta förutsättningar för att möta denna utmaning; om det verkligen kommer att ske är en annan fråga. För det krävs stort politiskt ledarskap och mod. Vid Barrosos "State of the Union"-tal härom dagen gavs klimatet en oroväckande undanskymd plats.