Regeringskris inför ordförandeskapet

Nu har kung Albert II accepterat premiärminister Letermes avskedsansökan (DN rapporterar här), efter fruktlösa försök att återuppta förhandlingarna om den belgiska språktvisten som jag skrev om igår.

Inte helt lyckat i ljuset av att Belgien snart ska ta över som ordförandeland i EU efter spanjorerna. Med tanke på den intensiva höst som väntar för EU-samarbetet (inte minst på miljösidan) kan det få stora konsekvenser om EU leds av en ordförande utan politisk styrkraft.

Å andra sidan är det inte första gången EU styrs av ett ordförandeland med en expeditionsregering - för ungefär ett år sedan avgick den tjeckiska regeringen mitt under brinnande ordförandeskap. EU-samarbetet travade på i alla fall.

Kanske hinner också belgarna reda ut situationen innan 1 juli - t.ex. genom ett nyval. Men de har inte särskilt mycket tid att spela på.

Obegripliga turer

Så har det då hänt igen: ny belgisk regeringskris efter det att premiärminister Leterme har avgått då koalitionspartiet VLD (flamländska liberalerna) har hoppat av regeringen. Bakgrunden till krisen är så komplicerad att knappast någon utlänning (förmodligen inte heller många belgare) begriper. Inte konstigt att DN rapporterar tämligen knapphändigt.

Såvitt jag förstår handlar det om valkretsindelningar och administrativa språkgränser för några hundra tusen frankstalande belgare som bor i Flandern i området mellan Bryssel och det fransktalande Wallonien. I sex kommuner är frankofonerna i klar majoritet, varför man under ca 50 års tid har haft särskilda regler och rättigheter såsom och möjlighet att tala franska med myndigheterna och franskspråkiga skolor.

Undantaget ifrågasattes dock 2003 av konstitutionsdomstolen, som menade att det kan strida mot konstitutionen.

De flamländska partierna ser chansen att bli av med undantagen, som anses utgöra ett hot mot deras språk och kultur, och har därför krävt att de aktuella flamländska kommunerna ska införlivas i Flandern och följa flamländska språkregler.

Men i så fall skulle frankofonerna bl.a. förlora möjligheten att rösta på frankofona partier, och barnen skulle tvingas att gå i holländsk-talande skolor. Frankofonerna vill därför istället att kommunerna ska tillhöra den (fransktalande) Bryssel-regionen.

Läget förvärrades när Flanderns regering efter senaste lokalvalen vägrade godkänna ett antal frankofona borgmästar med hänvisning till brott mot flamländska språkbestämmelser t.ex. att myndigheterna har skickat ut kallelser till kommunalval på franska. Greppet upplevs av många frankofona som starkt provocerande, och anses oförenligt med grundläggande demokratiska rättigheter.

Diskussionen har pågått i åratal utan lösning i sikte. En medlare lade nyligen för femtio-elfte gången fram ett nytt kompromissförslag, som återigen förkastades denna gång eftersom särskilt frankofonerna var missnöjda. När premiärministern därför valde att avvakta beslut i frågan, hoppade VLD plötsligt av regeringen i protest.

Så vad händer nu? Belgiens starkaste enande kraft, kungahuset med kung Albert II i spetsen, har valt att inte acceptera Letermes avskedsansökan och istället uppmana honom att försöka bilda ny regering.

Följetongen lär fortsätta. Många tror att Belgien förr eller senare faktiskt kommer att delas upp i två eller tre länder olika. Låsningarna är kanske för stora.

"Earth Days" - miljöarbetet i ett 50-årsperspektiv

Jag kan rekommendera filmen "Earth Days" (se den i sin helhet här), som sätter in dagens miljödebatt och miljöpolitik i ett historiskt perspektiv genom att blicka tillbaks på vad som har hänt de senaste 50 åren. I filmen intervjuas ett 10-tal förgrundsgestalter med olika centrala roller inom miljörörelsens i USA på 60- och 70-talet där mycket av grunden lades till dagens miljöframgångar (och misslyckanden).

Många av de mest brännande frågorna för 40-50 år sedan - rättvise- och fördelningfrågor, befolkningstrycket, gränserna för tillväxt, kemikalie- och överkonsumtionssamhället, teknikövertro resp teknikfientlighet, oljekris, energisäkerhet, och inbyggd kortsiktighet i både marknadsekonomi (kvartalsrapporter) och politik (4-åriga valperioder) - är minst lika aktuella idag.

Särskilt fascinerande det är det höra om 60-talets framtidsvisioner (när år 2000 ungefär motsvarade det "magiska" årtal som 2050 är för oss idag, tex inom klimatdebatten) som innehäll såväl domedagsprofetior som naiv tekniktilltro - och jämföra med hur det sen faktiskt blev.

Andra tankeväckande nedslag från filmen var bl.a:

• Vikten av "upplysta" politiska ledare; en intressant jämförelse görs mellan den miljöengagerade president Carter, den reaktionära Reagan, och den som sannolikt helt ointresserade Nixon - som ändå insåg den politiska sprängkraften i miljöfrågorna och därför fattade en rad centrala miljöbeslut om t.ex. "Clean Air Act" och EPA (jfr Obama idag).
• Vilken oerhört stor betydelse som boken "Tyst Vår" av miljö-ikonen Rachel Carson hade för att miljöengagemanget skulle ta fart - trots en aggressiv motkampanj från amerikanska kemikalieindustrin.
• "Romklubbens" och Paul Erlichs kontroversiella teorier om tillväxtens gränser - var de verkligen helt fel ute (vilket tycks vara den allmänna uppfattningen idag) - eller har vi bara lyckats skjuta upp problemen med en till synes effektiv miljöpolitik som inte angriper grundproblemen?
• Lärdomen att det sannolikt är effektivare att undvika alltför revolutionära metoder som skapar konflikt; att arbeta med samhället - inte mot det.
• Att lycka och framgång då som nu nästan enbart definieras i termer av rikedom och materiell välfärd - trots att undersökningar tydligt visar att ökad konsumtion inte automatiskt leder till ökat välmående över en viss ekonomisk levnadsnivå (som ungefär motsvarar inkomster för medelklassen på 50-talet).
• Hur den "amerikanska drömmen" och dess fokusering på ständig tillväxt och gränslös tillgång till resurser ("super abundance") fortfarande påverkar hela det västerländska samhället.
• Oljekrisens enorma effekter på samhället på 70-talet - och alla "lost opportunities" när oljeboomen återupptogs under 80-talet.
• Hur synen på miljö och resurser ändrades radikalt pga bilderna på jorden från rymden på 70-talet.

Mot filmens slut konstateras att mänskligheten som kollektiv skapar problemen - och därför också kan lösa dem.

För detta krävs dock en mer djupgående förändring än den vi har sett de senaste 50 åren - en ny kollektiv medvetenhet som innebär en annan syn på välfärd, lycka, framgång och samhällsutveckling. En modern upplysningsprocess.

Är det då realistiskt att uppnå detta? Probably not, säger en av de intervjuade. But it is this hope and belief that has kept me working for 35 years in this business, and it is what will keep me going for as long as I will be able to keep working.

Alla rätt

DN har sammanställt ett litet online-test om vad EUs nya fördrag innebär.

Som tur är klarade jag alla frågorna. Skam vore det väl annars, för en garvad EU-byråkrat stationerad i Bryssel.

Enligt DN har 7% av de som deltagit i frågetestet (drygt 2000 personer) fått full pott.

Ur elden i askan

I stora delar av norra Europa står flygtrafiken nu helt stilla till följd av askmolnet från det isländska vulkanutbrottet.

Många stolar gapar därför tomma vid EU-mötena. Några av de svenska experterna från gårdagens arbetsgruppsmöten sitter nu och skumpar på bussar hem till Sverige (lär ta ca ett dygn non stop). Ingen vet när läget kan normaliseras igen.

Samhällskostnaderna lär vara avsevärda för varje dygn som flygplatserna är stängda. Det är intressant - och lite skrämmande - att se hur beroende vi är av en fungerande och omfattande flygtrafik i vårt moderna samhälle.

Vilse i EU-skogen

Spanjorerna har identifierat skogsskydd som ett prioriterat område för sitt ordförandeskap, och nu har de lagt fram ett utkast till slutsatser i ämnet.

I Sverige är vi måttligt roade av initiativet.

Utmaningen ligger i att Spanien och flertalet EU-länder gärna ser skog (den lilla som återstår i vissa delar av Europa) som något man måste bevara och skydda, gärna med nya EU-regler och med ekonomiskt stöd från EU-budgeten. Medan Sverige, Finland, Österrike och andra skogsländer snarare ser skogen som en resurs som man ska nyttja bruka på ett hållbart sätt, på nationell nivå och utan inblandning av EU. Denna uppfattning har en mycket bred politisk förankring i riksdagen.

Vi tillämpar här den så kallade subsidiaritetsprincipen som är vägledande för allt EU-arbete, innebärande att alla beslut ska fattas på "lägsta möjliga nivå" och att beslut på EU-nivå endast är berättigade när det finns ett uttalat mervärde av detta (vilket är fallet när det gäller nästan alla miljöfrågor). Till saken hör också att skogsfrågor inte omfattas av EU-fördraget - varken det nya eller gamla.

Ett bra exempel på hur olika förutsättningarna kan vara inom EU är frågan om skogsbränder, som årligen ställer till enorma problem i Sydeuropa, medan man i t.ex. Sverige (åtminstone i vissa fall) ser skogsbränder som en aktiv naturvårdsåtgärd.

För en gångs skull så ska jag nu alltså förhandla en fråga för miljörådet där (liksom sälförordningen, som antogs förra våren) Sverige inte står på barrikaderna och argumenterar för tuffare och mer långtgående EU-lagstiftning. Det ska bli intressant - och lite annorlunda.

Att drömma om drakar

Äldsta grabben brukar ibland berätta för mig om sina mardrömar, som ofta handlar om otäcka drakar i en eller annan form. (För att råda bot på detta brukar jag numera hitta på en godnattsaga varje kväll om den snälla rosa draken Molobrakos som inte kan spruta eld.)

För egen del var det länge sen jag hade mardrömmar om "riktiga" drakar. Nyligen drömde jag om att jag skulle hålla en viktig presentation för EUs mäktiga Coreper-ambassadörer under det svenska EU-ordförandeskapet.

Presentationen skulle handla om EUs arbete med hållbar utveckling, och jag hade förberett mig till tänderna. Strax innan det viktiga mötet upptäckte jag dock att mina anteckningar var borta, och när jag efter ett febrilt letande äntligen hittade dem så insåg jag till min förskräckelse att mötet redan hade börjat.

När jag väl anlände så satt alla drakarna, förlåt ambassadörerna, och väntade på mig. Jag fick ett skarpt ögonkast från den största av drakarna, jag menar chefen, och just när jag skulle påbörja min presentation så ställdes jag plötsligt inför en helt oväntad fråga om Italiens budgetunderskott.

Jag insåg snabbt att jag inte hade minsta aning om vad Italiens budgetunderskott hade med saken att göra, och plötsligt visste jag inte ens vilken dagordningspunkt som diskuterades, eller om jag var på rätt möte. Just när jag skulle slå på mikrofonen och bli uppäten av alla drakarna, förlåt göra bort mig inför alla ambassadörerna, så vaknade jag - alldelels kallsvettig.

Frågan är vilka drakar som är otäckast.

En dansande hyresvärd

Belgiska hyresvärdar har dåligt rykte. Givetvis finns de undantag, och själva hade vi turen att få både service-inriktade och mycket trevliga hyresvärdar vid vår första Brysselpostering. Vi umgås fortfarande sporadiskt privat, trots att vi flyttade därifrån för flera år sedan.

Vi har ett desto kyligare förhållande till vår snåla nuvarande hyresvärd, alltsedan vi råkade ut för ett inbrott under hösten 2008. Hyresvärden avsade sig då allt ansvar för den undermåliga säkerheten i huset och hävdade t.o.m. att vi hade oss själva att skylla för inbrottet, eftersom vi hade en så "fin bil" stående utanför (en 2 år gammal Toyota...). Strax därefter gick värmeystemet sönder och då anklagades vi genast för att ha manipulera och förstört gasbrännaren. Företaget som fixade felet bekräftade dock att det handlade om ett internt fel och bytte hela brännaren.

Numera undviker vi all kontakt med människan, så långt möjligt.

Det finns dock värre exempel. En kollega till mig berättade nyligen att hans hyresvärd hade hamnat i en dispyt om en vattenläcka i källaren. Då läckan hade tillkommit utan hans förskyllan och eftersom han misstänkte att det kunde handla om ohygieniskt kloakvatten, så ansåg han rätteligen att värden borde ta ansvar för dränering och sanering. Då tog hyresvärden demonstrativt en klunk av vattnet, för att bevisa att det var rent. När min kollega stod på sig så börjande han plötsligt att "dansa", i stället för att bemöta ansvarsfrågan seriöst. Det hela slutade med att min kollega öppnade ett fönster i källaren och lät vattnet sakta avdunsta av sig självt. 

Det intressanta är att det måste vara hyresvärdarna själva som drabbas värst av att onödiga gräl med sina hyresgäster, eftersom uteblivna åtgärder på olika sätt kan leda till försämringar i byggnationen och större kostnader längre fram. Hyresgästen tenderar förmodligen också vara mindre aktsam med en gniden och ogin värd. Vari finns logiken?

Dubbelsidig tandborstning

Som småbarnspappa får man lära sig nya färdigheter hela tiden.

Idag kivades ungarna om vem som skulle få hjälp först med att borsta tänderna. Efter en stunds resultatlöst förhandlande (att vara miljöförhandlare i EU är bra mycket lättare än att medla mellan två obstinata söner) så såg jag ingen annan råd än att borsta tänderna på dem samtidigt.

Den äldre grabben klagade på att det "inte kändes som vanligt", och tacka för det, eftersom jag borstade med  vänsterhanden... Således fick jag byta hand efter halva tiden, genom att lägga i dem i kors framför barnen. Tänkte att den som ändå kunde se mig nu skulle bli åtminstone lite imponerad över mina pappa-färdigheter.

2,5 års pappa-ledighet har varit en fantastisk investering!

EU 2020 - för EU i tiden

Toppmötet förra veckan handlade inte bara om den akuta pengakrisen i Grekland, som man lätt kan tro om man läser tidningarna. Principbeslut fattades också om en ny långsiktig ekonomisk strategi för EU, med följande fem överordnande målsättningar sin ska vara uppfyllda senast år 2020:

• Uppnå 75% sysselsättningsgrad för kvinnor och män i åldrarna 20-64
• Satsa minst 3% av BNP på forskning och utveckling
• Minska utsläppen av växthusgaser med 20%, öka andelen förnybara energikällor med 20% och öka energieffektiviteten med 20%
• Minska antalet avbrutna skolgångar och öka andelen elever som går eftergymnasial utbildning (exakta siffermålen ska bestämmas i juni)
• Främja social integration, framför allt genom fattigdomsminskning (även här ska målet konkretiseras senare).

Sverige förhandlade framgångsrikt in ett jämställdhetsperpektiv i sysselsättningsmålet (därav formuleringen "för kvinnor och män") och för skrivningar om social integration i fattigdomsmålet.

Målen ska senare översättas till nationella mål, och kompletteras med sju konkreta s k "flaggskepps-initiativ från KOM. Ett av dessa kommer specifikt att handla om resurseffektivisering, med syfte att bryta det historiska sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad resursanvändning. Initiativet kan sägas bygga på en av de huvudprinciper som jag själv medverkade till att förhandla fram i Miljörådet under det svenska ordförandskapet, så det känns inspirerande att det nu får en sådan framskjuten plats.

Cyniker har förstås redan dömt ut initiativet som ännu ett av EUs pompösa skrytprojekt som inte kommer att uppfyllas, och refererar gärna till misslyckandet med EUs mostsvarande strategi för det föregående årtiondet ("Lissabon-Strategin").

Jag är dock inte lika negativ. Den här planen har en mer strategisk och tydligare ansats (inte minst när det gäller fokus på just klimat och resurseffektivtet), och - åtminstone på papperet - en vassare och effektivare styrningsstruktur. Den speglar också ett mer modernt synsätt vad gäller miljö och ekonomi, genom att identifiera miljö- och resursnål teknik och innovation som konkurrenskraftsfördelar istället för hinder.

Svensk köld-shock

Våren har kommit till EU:s huvudstad. Koltrasten sjunger för full hals, och vårblommorna börjar så smått kika fram. Om någon vecka exploderar den lilla parken utanför EU-representationen i olika färger, när Bryssels parkförvaltning anlägger sina sedvanliga vårblomster.

I helgen gjorde jag en insats för att få också vår egen lilla trädgård i fint skick, efter ett dyrt besök på det närliggande "Pepinière de Boitsfort"

Däremot var jag totalt felklädd när jag, iförd endast skjorta, kavaj och byxor, landade på Brommas flygplats förra veckan för en kortare tjänsteresa till departementet. Snålblåst och duggregn hade jag nog väntat mig, men snö...? Nästa gång gör jag som Personliga Persson: tar med både överrock och handskar och hatt.

Yes he could

Obama lyckades baxa igenom sin sjukvårdsreform, trots allt. John Q slipper förhoppningsvis ta till vapenhot för att hans sjuka barn ska få vård i ett amerikanskt sjukhus i framtiden.

Obamas seger tycks applåderas i hela världen - förutom av det republikanska partiet i USA. Det är onekligen svårt för en utomstående att begripa hur det kan vara så besvärligt att hitta stöd för ett nytt sjukvårdssystem som beskrivs som både billigare och mer rättvist.

Viss vägledning får man dock i Obamas egna bok "The Audacity of Hope", där han flera år innan han blev president beskriver hur ständigt pågående principiella maktkamper mellan de två stora partierna om symbolfrågor som t.ex. abortfrågan leder till svåra låsningar och blockeringar i såg gott som varje politisk diskussion. Han presenterar också tankar och idéer om hur man skulle kunna bryta detta destruktiva mönster för att istället inrikta den politiska energin på att uppnå verkliga förbättringar snarare än att gräva partipolitiska skyttegravar.

Idealt hade sjukvårdsreformen varit just en sådan fråga, där politikerna sätter sig över gamla partistrider och särintressen för att enas om kloka lösningar med bredast tänkbara uppslutning. Verkligheten visade sig tyvärr vara en annan - trots en mängd ändringar och kompromisser röstade tydligen varenda republikan emot förslaget.

Beslutet om sjukvårdsreformen är dock inte bara positivt för mindre bemedlade amerikaner. Än viktigare är kanske att det visar att en visionär och kraftful politiker med konkreta idéer och förslag faktiskt kan genomdriva sina löften, trots mycket svåra förutsättningar. Det visar att nästan ingenting är omöjligt i politiken.

Förhoppningsvis får nu Obama-administrationen nytt råg i ryggen. Vågar man hoppas på ett beslut om ett amerikanskt handelssystem för växthusgaser innan sommaren?

Nederlag i Doha

Jag skrev nyligen ett inlägg om EUs positionering inför CITES-mötet i Doha denna vecka.

Igår röstade CITES om förslaget till handelsförbud för den hotade blåfenade tonfisken, vars bestånd har minskat med 80% till följd av överfiskning (WFF berättar mer.)

Förslaget stöddes av EU och USA men röstades trots detta ner med ganska stor majoritet, efter en intensiv kampanj från Japan (som är den överlägset största importören av båfenan) och en rad nationer med stora fiskeintressen. DN rapporterar så här.

På en blog från Doha-mötet konstaterade en miljöaktivist torrt att "This fish is too valuable for its own good".

Kanske kan man också säga att människan agerar för kortsiktigt för sitt eget bästa. Vari ligger logiken i att fortsätta överfiskningen av en art som riskerar utrotning, när det på sikt också drabbar fiskenäringen självt i form av minskade inkomster?

Det föräldravänliga ordförandeskapet

Förra veckan uppmärksammades den internationella kvinnodagen världen över. Enormt mycket återstår för att uppnå en jämställd värld, och även för att uppnå ett jämställt Sverige - även om vi nog har kommit en bit längre än många andra länder.

För ganska exakt tre år sedan bloggade jag om att vara hemmapappa i Kap Verde - ett land där det är närmast otänkbart för en man att ta hand om barn och hushåll.

Men även i Sverige, med vår generösa föräldraförsäkring, så tar papporna bara ut drygt 20% av föräldraledigheten. Om man menar allvar med ett jämställt samhälle så måste denna snedvridning korrigeras, genom att de s k pappamånaderna utökas till minst 1/3 av ledigheten, och på sikt till hälften. Det är knappast rimligt att staten subventionerar ett system som cementerar gamla könsroller och håller kvinnorna från arbetet och männen från barnen. En kvoterad föräldraförsäkring är sannolikt den enskilt mest effektiva åtgärden av alla för att uppnå verklig jämställdhet, med lika och rättvisa villkor för både män och kvinnor både på arbetsmarknaden och i hemmet.

Glädjande nog så uppfattades inte den långa pappaledigheten i Kap Verde som någon nackdel när jag sökte mig tillbaks till regeringskansliet för några år sedan - det verkade tvärtom betraktas som något positivt. Kanske har man insett att en rimlig balans mellan arbets- och familjelivet rent av kan ha större förutsättningar att leverera bra resultat på jobbet än att satsa allt på karriären.

En annan trevlig erfarenhet var när jag härom dagen hörde en nära kollega på rådssekretariatet (med lång erfarenhet av olika ordförandeländer) lyfta fram det svenska ordförandeskapet som en förebild för just jämställdhet och föräldraskap. Bakgrunden var att hon hade konstaterat att många av de svenska ordförandena - alltså både kvinnor och män - i långt högre utsträckning än kollegor från andra länder syntes prioritera familjelivet t.o.m. under den extrema arbetsbelastning som ordförandeskapet innebar, t.ex. genom att gå hem i rimlig tid.

Ibland får man kosta på sig att känna sig lite stolt över att vara svensk.

Nya tag i klimatfrågan?

På måndag stundar ett nytt EU-miljöministermöte, där man bl.a. ska anta rådslutatser om klimat och biologisk mångfald och debattera EUs nya tillväxtstrategi "EU2020" och förslaget till CO2-krav för lätta lastbilar.

Inför rådsmötet har kommissionen har antagit en skrivelse där de utvärderar misslyckandet i Köpenhamn och blickar framåt inför nästa stora klimatmöte i Cancun i Mexiko i slutet av året. DN rapporterar så här om meddelandet.

Meddelandet innehåller flera intressanta förslag om hur EU bör gå vidare för att behålla (eller återta, som vissa skulle kalla det) ledarskapet i klimatförhandlingarna. Förväntningarna på nästa klimatmöte spelas emellertid ner; förutsättningarna för att få till stånd ett ambitiöst och globalt bindande klimatavtal på plats i Mexiko anses små. Först vid nästkommande möte i Sydafrika 2012 tror man att tiden kommer inte kunna att vara mogen för detta.

Det mest intressanta i rapporten är kanske att kommissionen nu menar att EU bör överväga att öka sina utsläppsminskning från -20 till -30% helt på egen hand - oavsett andra parters ambitioner. Tidigare har denna idé alltid varit villkorad mot att andra länder, ska gå med på utsläppsminskningar på samma storleksnivå. Nu argumenterar kommissionen för att en uppskalning av klimatåtagandena kan vara positiv för EUs ekonomi och konkurrenskraft även om resten av världen inte gör motsvarande. Resonemanget tycks också ha påverkat kommissionens förslag till ny tilläxtstrategi (EU2020) som utkom nyligen och som ska antas senare i vår.

Intressant nog kan denna strategi - om den realiseras - rent av vara ett effektivare sätt att övertyga omvärlden om nyttan med ambitiösa klimatåtgärder än den tidigare, eftersom huvudmotivet skulle vara ekonomiskt egenintresse snarare än att försöka övertala andra parter att göra mer.

Frågan ska analyseras närmare i en ny kommissionsrapport senare i vår. En analys ska också göras om vad som faktiskt krävs av EU på kortare sikt för uppnå det övergripande målet att minimera klimarförändringarna till maximalt 2 graders temperaturökning, vilket innebär 80-95% utsläppsminskning till 2050. Alltför låga ambitioner under kommande årtionde kan det leda till att återstoden av utsläppsminskningarna kommer att bli mycket dyra att genomföra, och även detta kan tala för att EU nu bör öka takten ytterligare.

Debatten om huruvida EU ensidigt ska skala upp sina utsläppsminskningar - något som också Sverige principiellt stöder - lär bli intensiv de närmaste månaderna. Många medlemsländer har nämligen ett helt annat perspektiv på vad som är bra för EUs ekonomi, och menar att det är ekonomiskt vansinne att anta än tuffare utsläppskrav när resten av världen inte agerar.

Vägvalet kan bli helt avgörande för både EU och för klimatet. Personligen är jag övertygad om att kommissionens resonemang om att en ekonomisk utveckling baserad på lägsta möjliga klimatutsläpp gynnar EUs ekonomi och konkurrenskraft, oavsett vad andra gör, håller mycket långt.

Lurad - för andra gången

Så här skrev jag i nätdagboken för ca 2 år sedan, när jag fortfarande bodde i Kap Verde:

30 april 2008

"När vi ville hitta information om vårt nya hemland Kap Verde så var musiken det vi först hörde talas om. En speciell blandning av afrikanskt, portugisiskt och brasilianskt, men med en helt egen unik identitet, sades det. Förgrundsfiguren är Cesaria Evora som är så världsberömd man kan vara om man kommer från en ett sådant här litet land. Hon är särskilt känd för att sjunga s k mornas – lugna, vackra och melankoliska sånger om saknad, elände och torka.

I fredags fick vi vara med om en riktigt häftig musikupplevelse med en annan kapverdiansk artist som anses vara en av Evoras arvtagare - Lura. Det blev ett fantastiskt framträdande framför en entusiastisk public som kunde alla sånger utantill och sjöng med för full hals, allt under fullmånens sken. Lura bjuder på en otroligt stark scennärvaro och en fyllig och kraftfull röst. Musiken, som förstås framförs på kreol, är dansvänlig och melodisk, med gitarr och fiol som framträdande instrument. Mot slutet knöt hon fast ett tygstycke runt midjan och dansade Batuku, en av Kap Verdes traditionella danser som baseras på snabba och rytmiska höftrörelser. Allt som allt, en imponerande uppvisning.

Platsen för konserten var en höjdare i dubbel bemärkelse; ett stort torg/parkeringsplats alldeles utanför det lilla presidentpalatset på Platån med milsvid utsikt över delar av huvudstaden Praia och vidare ut mot havet. Efter konserten var det ett sällan skådat folkliv på Platåns gator."

Igår fick jag tillfälle att se Lura uppträda igen, denna gång på Ancienne Belgique i Bryssel. Det blev återigen en mycket angenäm upplevelse - och en känslomässig återblick till åren i Kap Verde.

Blåfenad tonfisk, isbjörnar och elefanter

Intressant diskussion väntar i Coreper idag om EUs förhandlingsmandat inför kommande möte med konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter, CITES, som möts i Doha nästa vecka.

Debatten handlar delvis om vem som ska företräda EU vid konventionsmötet; EU-kommissionen eller ordförandeskapet, och i så fall i vilka frågor. Situationen har tillspetsats i och med EU:s nya fördrag, som har föranlett EU-kommissionen att hävda att EU från och med nu ska tala med EN röst internationellt, och att det är just kommissionen och ingen annan som ska föra EU:s talan.

Debatten kan te sig svårbegriplig för utomstående, men är viktig eftersom det påverkar maktfördelningen mellan rådet, dvs medlemsstaterna, och kommissionen, och i slutändan också vilken linje som EU ska föra internationellt. CITES-beslutet är av principiell karaktär eftersom den kan ha bäring också på andra internationella förhandlingsprocesser, t.ex. på klimatområdet (där det hittills har varit det rullande ordförandeksapet som har talat för EU).

Vid sidan av revirstriden så finns det också flera sakfrågor i CITES-diskussionen som är högintressanta, och mycket politiska. Till de mer kontroversiella frågorna hör den utrotningshotade blåfenade tonfisken, som är en mycket populär sushi-ingrediens i t.ex. Japan.

Redan 1992 föreslog Sverige (då inte med i EU) att man skulle förbjuda handel med denna tonfisk genom s k Annex 1-listing. Efter starka politiska påtryckningar från bl.a. Japan drogs dock förslaget tillbaks, och idag står arten enligt många bedömare på utrotningens rand.

Nyligen lade kommissionen fram ett ganska halvhjärtat förslag till ny listning av blåfenan, som Sverige och flera andra medlemsländer nu vill skärpa till ett totalt och omedelbart handelsförbud. Andra EU-länder med stora fiskeintressen är dock starka motståndare till detta och påpekar att ett förbud kan leda till att tusental fiskare blir arbetslösa. En intresseorgansiation för fiskenäringen redogör här för argumenten emot listningen.

I grunden handlar det om en klassisk konflikt mellan bevarande- och näringsintressen; de som är motståndare till ett förbud hävdar att de vetenskapliga bedömningarna om tonfiskbeståndet är osäkra eller felaktiga, att ett förbud slår orättvist och leder till tjuvfiske, och att om ett förbud ändå införs så måste fiskenäringen kompenseras ekonomiskt och småskaligt fiske få ett undantag - något som kan skapa rejäla kryphål.

Andra politiskt kontroversiella CITES-frågor rör listning av isbjörnar och elefanter. Frågan är nu om EU ska kunna komma överens internt, eller om man kommer att tvingas att lägga ner sin röst i Doha nästa vecka. Det skulle i så fall bli en pinsam historia för EU - och kanske dödsstöten för blåfenan.

Krisen och klimatet

Läste nyligen att utsläppen av växthusgaser i Tyskland har minskat med hela 8,4% under 2009 jämfört med 2008. Det innebär att de totala utsläppen har minskat med 28,7% sedan 1990, vilket är långt mer än Tysklands kyotomål för 2012 på minus 21%. Om trenden står sig så är man också på god väg att klara sitt frivilliga ambitiösa mål på -40% till 2020.

OM trenden står sig, som sagt.

Stora delar av de imponerande utsläppsminskningarna beror nämligen på lägre energi- och industriproduktion till följd av minskad efterfrågan i den ekonomiska krisens spår.

Även andra länders utsläppsstatistik "gynnas" av den ekonomiska krisen. Italien t.ex. har länge legat långt ovanför kyotomålet på -7% och har planerat för omfattande handel med utsläppsrätter för att klara kraven. Nu ser man plötsligt ut att klara målet pga den minskade ekonomiska aktiviteten.

Men vad händer när de ekonomiska hjulen börjar snurra igen? Inte mycket talar tyvärr för att de låga nivåerna kan bibehållas om ekonomin återgår till "business as usual". För det krävs aktiv prispolitik och stora investeringar i förnybar energi.

Påbackad

Belgien är ökänt för sin olycksstatistik på vägarna och ligger i toppen av olycksligan i EU tillsammans med länder som Portugal och Grekland.

Detta är en an anledningarna (vid sidan av miljöskäl, de långa köerna och svårigheten att hitta parkeringsplats) till att jag oftast låter bilen stå och tar bussen eller cykeln istället.

Trots detta råkade jag ut för ett missöde i helgen, som tur är helt utan personskador. Jag körde i låg hastighet på Ikeas parkering, när plötsligt en Citroen backade ur en parkeringficka rakt framför mig och kraschade in i sidan.

"Oui, c'est enervé, c'est enervé!" sa mannen. "Du måste förstå, jag hade svärmor med mig och hon stressade mig att vara ovarsam." Faktum är att han backade ut helt utan uppsikt bakåt. Inte undra på att han han hade svårt att hitta en bra ursäkt.

Sen skrev han i alla fall på en "Constat amiable d'accident automobile" - skadedeklaration - där han erkände att han hade gjort fel. Det var nog minst 8 år sen sist, försäkrade han, men han verkade ha vanan inne.

För mig däremot var det första bilolyckan någonsin (förutom i lumpen när jag voltade som passagerare in en folkabuss under en militärövning). Våga man hoppas på att det är den sista?

Biologisk mångfald - i teori och praktik

Tillbaks i den gröna vardagen som miljöråd i Bryssel, efter nästan 4 veckors frånvaro fylld av stora kontraster; iskyla, pulkåkning och snöskottande i Sverige respektive tropisk värme och myggbett på dyk- och yogasemester i Thailand.

Dykäventyret på dykbåten "Manta Queen" blev minnesvärt, med den spektakulara valhajen och jätterockan som oförglömliga höjdpunkter i ett intensivt live-aboard-program med 14 dyk på 4 dagar runt Similan-öarna och Richelieu Rock. Parallellt med dykupplevelserna på andra sidan jorden har arbetet pågått oförtrutet i EUs miljöarbetsgrupper, bl.a. om just biologisk mångfald där man är i färd att förhandla fram nya målsättningar för bättre skydd av biodiversiteten inom EU och globalt och EU-positioner om valfångst inför möten med den internationella valfångtkommissionen IWC och CITES-konventionen om förbud av handel med utrotningshotade djur. Beslut ska fattas vid miljöministermötet om två veckor.

Det känns underligt att relatera de abstrakta förhandlingsprocesserna till erfarenheterna från Thailand. Vid flera av tillfällen såg jag med egna ögon de tragiska effekterna av dynamitfiske, och överfisket i Andaman-havet manifesterades dagligen av en armada av fiskebåtar som stävade ut mot horisonten; vid ett tillfälle var vi nära att kollidera med en fiskebåt.

Flertalet av fiskebåtarna var utrustade med starka strålkastare på stora ställningar med syfte att locka till sig och fånga bläckfisk. Jag fick lära mig att antalet bläckfisk-trålare var direkt proportionerligt mot fiskförekomsten; ju mindre fisk, ju fler bläckfiskar och ju fler fiskebåtar med strålkastare. Trenden var tydlig: de strålkastarförsedda båtarna ökade från år till år.

Miljöförhandlingar kan ofta kännas abstrakta - men beslutens (eller icke-beslutens) effekter i verkligheten är högst verkliga.