Här delar jag med mig av några intryck och erfarenheter från min gröna vardag som "miljöbyråkrat" i Bryssel. Tonvikten ligger på EU:s luft, miljö- och klimatpolitik, men en del inlägg handlar också om hur vardagslivet ter sig i Bryssel, om utmaningen att leva jämställt och om hur man som småbarnsfar kan skapa en vettig balans mellan familje- och arbetsliv. De åsikter och reflektioner som delges är givetvis mina egna och representerar inte de EU-institutioner jag arbetar, eller har arbetat, för.
Brysselborna upplever en av de kallaste och snöigast vintrarna på länge.
I morse var det dags igen; efter ett kort men intensivt snöfall blev vägarna såphala. En av bussarna blev stående i den lilla backen utanför vårt hus, och fick bogseras bort med en jättebärgningsbil. Grabbarna blev överförtjusta och följde dramatiken med största intresse direkt från sovrumsfönstret.
I december förra året antogs som bekant ett nytt EU-fördrag. Det innebär t.ex. att EU inte längre kallas gemenskap, utan union, och att vi har tillsatt en permanent ordförande för rådet ("EU-president" Van Rompuy) och en hög representant för utrikesfrågor ("EU-utrikesminister" Ashton) med en ny diplomatkår för EU som kallas EEAS.
Fördraget innebär också att parlamentets makt utökas genom fler frågor med s k medbeslutande (t.ex. jordbruk och fiskefrågor), det blir fler parlamentariker, och på vissa politikområden (t.ex. inom kommisionär Malmströms område samarbete mot brott ) kommer det bli lättare att driva igenom EU-politiken eftersom man går från enhällighet till kvalificerad majoritet. De nationella parlamenten ges en större roll i beslutsfattandet. En EU-stadga för mänskliga rättigheter antas. Osv.
De flesta av dessa större förändringar är ganska väl kända. Men nu visar det sig att det nya fördraget också innebär en massa andra förändringar, som påverkar EU-vardagen i Bryssel mycket mer än vad jag hade trott från början. Också på miljöområdet, trots att fördragstexten på just detta politikområde i princip endast innebär ny artikelnumrering.
Faktum är att det nu pågår ett intensivt tolkningsarbete för vad det nya fördraget egentligen innebär, och vilka praktiska effekter det ska ha i beslutsfattandet i form av t.ex. nya arbetssätt och rutiner. Vilket i sin tur leder till en fascinerande maktkamp mellan de tre huvudinstitutionerna - kommissionen, rådet och parlamentet. En maktkamp som i och för sig ständigt pågår, men som nu gör sig ovanligt påmind.
Alla möjliga och omöjliga frågor dyker plötsligt upp. Vilken typ av kommittologi ska gälla för genomförande av alla EUs rättsakter? Leder fördraget till att EU ska representeras annorlunda i internationella förhandlingar framöver (t.ex. i klimatsammanhang!)? Får stats- och regeringscheferna ha med sig en minister på EU-toppmötena eller ej? Hur ska ansvarsfördelningen se ut mer exakt mellan Van Rompuys team och det roterande ordförandeskapet? Vad innebär egentligen det nya rösträkningssystemet (55% av medlemsstaterna och 65% av beforlkningsantalet) som införs 2014?
Jag inser med viss förvåning att svaren inte alls är givna av själva fördragstexten, och juristerna sliter nu sitt hår för att hitta rätt argument och rätt tolkning. Vi tycks ha antagit ett fördrag som vi inte vet den exakta innebörden av, vilket blir särskilt tydligt när olika jurister kommer fram till helt olika slutsatser beroende på om de arbetar på kommissionen, rådssekretariatet eller parlamentet...
Tillämpningen av det nya fördraget är alltså en pågående process, och många av de öppna frågorna kommer att finnas kvar länge på agendan innan ny praxis etableras.
Vid första anblicken kan ju detta verka lite underligt, men vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. EU är i grunden en starkt politiserad organisation, och juridiken är förstås inte immun mot detta. Man blev (efter många års slit) överens om de stora dragen i det nya fördraget, men när de små paragraferna ska analyseras så börjar katt-rakandet. Djävulen ligger som bekant ofta i detaljerna.
EU är och förblir med andra ord ganska oförutsägbart, t o m när det handlar om hur man tillämpar ett fördrag - som ju syftar till att skapa just förutsägbarhet och tydliga regler. Men det är just därför som det är så roligt att arbeta med EU-frågor; nästan ingenting är omöjligt om den politiska viljan finns.
Härom dagen var jag på mitt livs första bilmässa, European Motor Show Brussels, i samband med ett seminarium om framtidens miljöbilar. Bilmässan är en av Europas största, med 100-tals utställda modeller (varav ett 30-tal helt nya) och ca 600.000 besökare på två veckor. Evenemanget var mycket påkostat och det syntes inte många spår av den svåra krisen för branschen innanför mässhallens dörrar.
I auditoriet där seminariet hölls uppskattade jag att publiken till 95% bestod av män. Kontrasten blev påtaglig när man gick runt bland bilmontrarna utanför, där bilföretagens representanter helt bestod av lättklädda 25-åriga damer. Många av mina värsta fördomarna om bilmässor besannades; se bara detta klipp från mässans egna reklamfilm på Youtube.
Huvudintrycket var annars att de flesta bilföretag nu tar miljöaspekterna på allra största allvar och att minskade CO2-utsläpp ges särskilt prioritet. Däremot finns det fortfarande en viss rådvillhet om vilken alternativ teknik man ska satsa på; olika företag satsar på olika lösningar.
Fransmännen inriktar sig t.ex. särskilt på små elbilar (Renault lovar att 1 av 10 sålda bilar ska är en elbil 2020), tyskarna och Volvo tycks vilja profilerar sig med biobränsle/etanol och effektiva deislar (DRIVe), och japanerna med Toyota i spetsen satsar särskilt på hybrider. Toyota har redan sålt över 2 miljoner Priusar, och år 2020 ska alla deras modeller erbjudas med hybridteknik. Snart kommer deras plugg-in elhybrider, som kan laddas i garaget under natten, rulla 20 km med ren el och sedan växla in på bensin/hybrid-drift.
Visst känns det som om elbilarna har fått något av en renässans; för några år sedan talade nästan alla om bränsleceller som framtidens lösning. Den franska regeringen lär nyligen ha beställt 100.000 elbilar under 5 år till sin egen bilflotta. Det står dock klart att knappast kommer att handla om EN lösning utan om flera, varav elbilen säkert kan ge ett stort bidrag - särskilt om man hittar en smart lösning på räckvidsproblemet, t.ex. genom en infrastruktur för snabba batteribyten.
Utmärkande för många av de elbilar, hybrider, bränslecellsbilar, småbilar och energieffektiva dieselbilar som ställdes ut var att de inte längre ser ut som koncept/experimentbilar utan mer som en standardbil. Samtidigt tycks det också läggas en hel del energi på att få miljöbilarna se "coola" ut, med förhoppningen att locka andra konsumenter än de mest miljöengagerade.
Varför satsar då bilföretagen så mycket på klimatsmarta modeller numera? Delvis är det förstås en effekt av den allmänna klimathypen, och av kunder som är genuint intresserade av bränslesnålare och snålare bilar. Själv är jag dock helt övertygad om att den största enskilda faktorn som driver denna trend är den EU-lagstiftning för minskade CO2-utsläpp från bilar som antogs i slutet av 2008.
En biltillverkare utmärkte sig särskilt, med en helt egen hall, en stor avdelning med avancerade accessoarer inkl smycken, kläder, solglasögon etc och ännu fler kvinnliga försäljare per bilmodell: Mercedes. Har svårt att tro att de kunder som lockas av just dessa montrar ställde särskilt många frågor om modellernas miljöprestanda. Men för att klimatanpassa trafiksektorn fullt ut är det nog precis det som krävs.
Sedan strulet med konstutställningen under det tjeckiska ordförandeskapet väntas få ordförandeland våga sticka ut hakan när det gäller utsmyckningen av rådsbyggnaden ”Justus Lipsius” där rådet håller merparten av sina möten. Även Sverige spelade med säkra kort.
Installationen kallas "Traversias", och ska föreställa IT-samhällets elektriska kablar som förser oss alla med digital information. På skärmen projiceras uppifrån och i realtid rörliga bilder på alla de människor som dagligen passerar in och ut genom byggnaden.
Vissa menar att den spanska IT-loopen mest påminner om en flygande matta, eller - ännu värre - en liggande reklampelare. Själv säger kreatören att den symboliserar en ”stig av ljus” från EU.
Just idag var dock skärmen helt mörk, kanske på grund av tekniskt fel. Eller har upplysningen från EU sinat?
Det har varit en underlig vecka. Svårt att fokusera på jobbet. Som väntat känns det lite tråkigt nu när ordförandeskapet är över. Har också fått en envis infektion och en hosta som inte ger med sig.
Ofta har tankarna gått till de nödställda i Haiti och det helvete de måste genomlida (klicka här för info om hur man kan göra en insats för att hjälpa). Den galna kristna evangelisten Pat Robertson påstår att jordbävningen beror på att haitierna har ingått en pakt med djävulen; man tror inte sina öron. Man kan bli ateist för mindre. Som tur är finns det andra amerikaner som agerar på ett mer konstruktivt och rationellt sätt - Obamas insatser är berömvärda.
Har också följt EU-parlamentets utfrågning av de blivande kommissionärerna för miljö (Janek Potocnik) och klimat (Connie Hedegaard). Potocnik gjorde i mina ögon ett sympatisk men sakfrågemässigt ganska blekt intryck, medan Hedegaards briljerade med kompetenta, engagerade och vägvinnande svar. Båda kommer utan tvivel att godkännas av parlamentet.
Har tidigare bloggat om superstjärnors samhällsengagemang (t.ex. Madonna). Igår såg jag "Avatar" på Kinopolis i Bryssel (nu när ordförandeskapet är över finns det plötsligt lite tid att gå på bio igen) och funderade efteråt på vita dukens roll i den moderna civilisationens utveckling.
Avatar är en mycket underhållande och välgjord film; vacker, rörande och spännande. Men den är mer än bara förströelse och verklighetsflykt, med ett tydligt politiskt miljö- och anitimperialistiskt (eller antiamerikanskt om man så vill) budskap. Storyn utspelar sig år 2154, och jorden beskrivs som "förstörd" och "inte längre grön". Pandora, den värld som människan nu försöker exploatera och kolonisera, är tvärtom oförstörd, bedårande vacker och med en formidabel (men delvis skrämmande) biologisk mångfald. Dess intelligenta urbefolkning - Na'vi - lever i nära harmoni med naturen, och jagar t.ex. efter principen "a clean kill" och ber bytet om ursäkt när det har nedlagts. Expeditionens vetenskapsmän registrerar dessutom ett mystiskt men vetenskapligt mätbart kommunikationsnätverk mellan de enorma träden och allt annat levande, vilket för tankarna till "Gaia"-teorin (företagsrepresentanten och soldaterna skrattar rått åt detta - "it's only trees, goddammit!").
Regissören James Cameron, tidigare är mest känd för "Titanic", parodierar människans rovgirighet och det kapitalistiska systemet; målet för expeditionen är att utvinna en sällsynt mineral (träffande nog kallad "unobtainium") som råkar finnas rakt under urbefolkningens hemstad, och den cyniska representanten för gruvföretaget som finansierar projektet konstaterar kallt att visserligen kan det se illa ut att döda infödingar, men det finns saker som är värre - "negativa kvartalsrapporter för aktieägarna". Koloni-basen liknar Ruhr-området på 80-talet, och bolagets enorma gruvmaskiner skövlar hänsynslöst allt i sin väg i sin jakt på den sällsynta metallen. Till råga på allt gör de medföljande legosoldaterna allt för att undvika en diplomatisk lösning på den hotande konflikten, och den parodiskt hårdföre befälhavaren argumenterar för att bekämpa "terror med terror", genom "pre-emptive strikes". Känns ordvalet igen? Allegorin med dagens globala konflikter är träffande.
Bortsett från de miljöfilosofiska aspekterna så är också själva filmtekniken värd att kommentera - dels de avancerade datoranimeringarna (både Na'vi-folket och den fascinerande djur-och växtvärlden på Pandora är oerhört verklighetstroget gjorda), men kanske framför allt det nya 3D-formatet. Vissa jämför 2D/3D med tekniksprånget mellan stumfilm till ljudfilm eller svartvitt till färg, och jag är beredd att hålla med. 3D-tekniken i Avatar är inget annat än ett stort tekniskt genombrott och jag gissar att 3D på bio kommer att vara standard inom 5-10 år om inte förr.
Frågan jag ställer mig: är hollywoodfilmer som denna en avspeglig av samhället eller kan de bidra till att förstärka sammhällsströmningarna i en viss riktning?
Förmodligen både och. Det är ingen slump att så många filmer med ett underliggande miljötema har givits ut de senaste åren; Waterworld där jorden är täckt av vatten pga av ett havererat klimat, Erin Brokowich som stämmer miljöförstörande företag, The day after tomorrow om skenande klimatförändringar och (den urusla) The day the earth stood still om utomjordingar som ser mänskligheten som ett virus som måste förintas. Bara för att nämna ett fåtal.
Alla Hollywoodfilmer drivs förstås av vinstintressen, och filmer med miljötema produceras förstås för att de antas intressera en allt större publik. Samtidigt är det svårt att tro att också de som lockas se dessa filmer av andra skäl (sannolikt flertalet) inte påverkas av filmernas budskap. Cameron har själv erkänt att detta är en målsättning med Avatar.
Själv tror jag att denna typ av filmer faktiskt kan bidra till att mobilisera den miljöinsikt och drivkraft som krävs för för att förbättra vår miljö. Sannolikt effektivare än många andra projekt för ökad miljömedvetenhet. Den vita duken är en av de många pusselbitar som behövs för att gemene man ska ändra livsstil - eller åtminstone acceptera långtgående miljöpolitiska beslut.
Här och här kan man läsa intressanta recensioner av Avatar på samma tema. DN:s cyniska recensent är inte lika övertygad, men så har han också helt missat att filmen bör ses i 3D...
Yngsta grabben (nu två och ett halvt) undrade nyss om någon hade "ont i bollibompan"? Vet inte riktigt vad han menade, men det låter faktiskt lite snuskigt på något vis.
Idag första dagen på kontoret; prioritet nr 1 var att städa skrivbordet och hyllorna vilket inte gjorts på minst ett halvår, prio 2 var att få grepp om spanjorernas ordföranskapsprogram. Redan imorgon på årets första Corepermöte ska man diskutera hur EU ska gå vidare under våren för att följa upp Köpenhamnsmötet.
Har nu summerat antalet övertidstimmar under det svenska ordförandeskapet: 163,5 timmars övertid sammanlagt - faktiskt lågt räknat (och då har jag flera kollegor som har råkat ännu värre ut). Nu är det nog med övertid på ett tag!
Under 2010 väntas biologisk mångfald framträda som ett hett politiskt ämne. Jenny Jevert har ett intressant inlägg i dagens DN om detta. Hon har helt rätt i att utmaningen framöver inte handlar om att avsätta fler och större naturreservat, utan att anpassa vår markanvändning och samhällsstruktur för att minska utarmningen av den biologiska mångfalden. Ingen lätt utmaning. Återkommer framöver till hur det spanska ordförandeskapet kommer att driva denna fråga. Själv ledde jag i december förhandlingar om denna EU-ministerdeklaration, som kommer att ligga till grund för det fortsatta arbetet.
Noterar också med intresse den hätska debatt som har blåst upp nyligen om vargjakten i Sverige. Från Brysselhorisonten blir det intressant att se om debatten också kommer att uppmärksammas på EU-nivå, och hur EU-kommissionen kommer att hantera den anmälan som Naturskyddsföreningen nu har gjort.
Andreas Carlgren skriver idag på DN debatt om hur han vill stärka det globala klimatarbetet framöver. Han beskriver hur de små ö-nationerna som sannolikt drabbas värst av klimatförändringen övergavs av den egna u-landsgruppen G77 i Köpenhamn, och talar övetygande om behovet att nu pröva "alternativa vägar" parallellt med FN-spåret. Särskilt viktigt är att Kina och USA, som utmärkte sig för att sakna den nödvändiga politiska viljan i Köpenhamn, ska bli mer ambitiösa.
Jag är också övertygad om att det kan krävas nya sätt att nå framgång i klimatarbetet, kanske någon form av "coalition of the willing" av länder som är beredda att gå längre och inleda ett intensivare samarbete i form av t.ex. en gemensam utsläppsmarknad och tekniksamarbete. Det förutsätter dock att alla stora utsläppsnationer, inkl i synnerhet USA och Kina, deltar.
Vilket kan vara lättare sagt än gjort. Bland det som jag själv fann mest förvånande i rapporteringen från Köpenhamn var att EU inte fick den centrala roll som alla förväntade sig och som vi hade förberett så noggrannt i Bryssel. Den svaga slutdeklarationen, "The Copenhagen Accord", förhandlades av USA, Kina, Indien, Braslien och Sydafrika; EU deltog alltså inte i dessa diskussioner. Även Carlgren framhåller att EUs förhandlingsstrategi, med förhandlingskortet att gå från -20% till -30% om andra åtog sig motsvarande utsläppsminikningar som central utgångspunkt, fallerade.
Frågan är dels vad som kan få USA och Kina att öka sin ambitionsnivå, dels hur EU ska kunna bidra till detta. Kanske kan en framgångsrik behandling av det liggande lagförslaget om klimatåtgärer i USA bidra till att de intar men mer framskjuten hållning framöver. Vad som krävs för att Kina ska ändra inställning är dock mer svårtippat, liksom EU:s roll i detta.
Idag har spanjorerna formellt tagit över EU-rodret för det närmsta halvåret (återkommer senare med lite personliga reflektioner om hur det egentligen gick för Sverige som EU-ordförande).
Kontrasten mot ordförandeskapshetsen innan julhelgen känns nästan löjligt stor. Möjligen kommer det att kännas annorlunda när jag travar in på kontoret igen nästa vecka, men just i detta nu saknar jag inte ordförandeskapet ett spår.
Jag kan konstatera hur SKÖNT det att få vila ut ordentligt; att endast fokusera på att umgås med familjen (jösses vad ungarna har utvecklats!), pyssla med jul- och nyårsstök, laga mat, promenera och läsa böcker (just nu ”The Audacity of Hope - Thoughts on Reclaiming the American Dream” av Barack Obama; kan varmt rekommenderas) - det är livskvalitet.
Det blev en "grå" jul i Bryssel. Snön som kom strax innan jul (se nedan) har slaskat bort.
Nu är både julen och ordförandeskapet (om några få dagar) över, vilket känns underligt. Rentav lite tomt. Det har varit så intensivt ända in i det sista, och det känns ovant att inte ha något nytt möte att planera inför (det gör nu istället våra spanska kollegor).
Även det sista miljörådsmötet gick helt enligt planritningarna, och de båda frågor som jag har haft huvudansar för att förhandla fram (resolutionerna om biologisk mångfald och kombinationseffekter från kemikalier) gled igenom helt utan överraskningar. Här kan man läsa mer om resultatet i stort, och även se den efterföljande presskonferensen. Misslyckandet i Köpenhamn satte naturligt nog sin prägel på mötet; miljöministern tog själv bladet från munnen och kallade Köpenhamnsmötet en "disaster" inför samlade mediarepresentanter.
Eftersom rådsmötet hölls så sent som den 22 december, valde vi att inte stressa iväg till Sverige för julfirande utan höll oss kvar i Bryssel, tillsammans med tillresta svärföräldrar. En särskild utmaning detta år var om vi för första gången skulle satsa på tomte eller inte. Att "lura" barnen att det finns en tomte har jag inga problem med; tomtesagan är inte sämre än andra barnsagor. Däremot kan man se tomten som en del av en större julhysteri som enligt min mening helt har spårat ur på senare tid, i varje fall i västvärlden.
Varje år (tydligen även i år, krisen till trots) slår julhandeln nya rekord, och allt fler onödiga prylar delas ut till folk som redan har allt de behöver - och mer därtill - materiellt sett. Köphetsen medför inte bara onödig konsumtion och en enorm köpstress (och trängsel) dagarna innan julhelgerna, utan också att barnen tidigt konditionaliseras till konsumtionssamhällets materialistiska värderingar, till bortskämdhet och orimliga materiella krav. Hur många gånger slutar inte vårt moderna julfirande med besvikelse i någon form, baserat på otillräcklighet och/eller orealistiska förväntningar (och helt bortsett från att hustru- och familjemisshandeln också ökar markant över julhelgerna).
Kanske kunde julen ha sina poänger förr i tiden när många familjer hade det knapert, innan globaliseringen och den ständigt växande ekonomin ledde till att även en vanlig barnfamilj har tillgång till nästan allt, nästan alltid. Själv har jag många positiva minnen från barndomens julaftnar. Men jag slår ifrån mig mot julfirandet i dagens överflödssamhälle, med dess inriktning på ständigt fler och dyrare klappar. Vi har för länge sen uppnått en mättnad; mer och "finare" är inte längre bättre.
Trots detta så blev det faktiskt tomte i år, för barnens skull. Grannen ställde vänligt upp, och äldsta grabben blev mycket konfunderad när han konstaterade att tomten nog faktiskt var en "tant med konstig röst". (Som jämställdhetsivrare blev jag mycket förtjust i att tomten faktiskt var en utklädd kvinna denna gång - även om jag skam att säga själv utgick från att det var den manliga grannen som skulle komma). Därutöver införde vi några enkla regler mot masskonsumtionen: Endast enstaka paket till de vuxna, sammanlagt max ett 15-tal till de små, men däremot obegränsat med goda saker att äta och med pussar och kramar. Planen fungerar utmärkt; inte en enda tår fälldes!
Men om denna strategi verkligen håller för kommande års julfirande vete tomten.
Dammet börjar lägga sig i efter Köpenhamnsmötet, och det är bara att konstatera att utfallet blev bra mycket sämre än vad många inklusive jag själv hade hoppats och trott.
Trots deltagande av rekordmånga stats- och regeringschefer och en genuin vilja hos många av dem (inkl Obama) att nå längre så blev slutdeklarationen varken rättsligt bindande eller tillräckligt politiskt ambitiös. Besvikelsen känns påtaglig, inte minst efter de omfattande insatser som gjorts på alla nivåer av det svenska EU-ordförandeskapet för att få ett långtgående avtal på plats.
Reinfeldt försvarar utfallet i presskonferensen efter mötet och talar om ett försiktigt steg framåt. Det har han förvisso helt rätt i. Men - så sades redan vid partsmötet på Bali för två år sen. Och dessförinnan i Kyoto 1997. Liksom efter klimatkonventionens antagande i Rio 1992. Man undrar: när ska det stora steget tas, det som leder till verkliga och tillräckliga utsläppsminskningar?
Frågan är nu hur man ska gå vidare. I och med misslyckandet har hela FN-samarbetet fått sig en törn. Kan FN-processen leverera det som behövs – och om inte, vad är då alternativet? Faktum är att om man samlar de 10 största länderna i världen + EU i en mindre överenskommelse så omfattar det 80-90% av världens utsläpp. Även DN:s ledare ifrågasätter FNs roll, och Maria Wetterstrand på DN debatt väcker intressanta tankar och hur man istället kan verka för en ”klimatprogressiv allians”. Intressant nog kan man konstatera att även den så hårt kritiserade Bush-administrationen, som tog initiativ till "Major Economies Forum", hade liknande funderingar.
I Bryssel har vi dock fortfarande ett ordförandeskap att hantera, och just nu finjusteras morgondagens miljörådsmöte - det allra sista rådsmötet under det svenska ordförandeskapet. För min del ansvarar jag bl.a. för ministerdeklarationerna om biologisk mångfald och ”cocktaileffekter” av kemikalier. På ordförandewebben kan man läsa mer om mötet som helhet.
Enligt media så har förhandlingarna i Köpenhamn gått helt i stå och det danska ordförandeskapet har givit upp. Allt förre tror nu på att det ska bli något avtal alls. "The blame game" har redan börjat.
Det är ofta del av själva förhandlingsdramturgin att det först måste till ett sammanbrott för att i ett senare skede lyckas uppbåda den kompromiss- och förhandlingsvilja som finns för att åstadkomma ett bra avtal. Det var likadant i Haag 2000 när man skulle förhandla Kyotoprotokollets genomföranderegler; förhandlingarna bröt samman och återupptogs ett halvår senare i Bonn. Först därefter kunde Kyotoprotokollet träda i kraft.
Därmed ska man kanske inte bli alltför deppig om man inte når ända fram i Köpenhamn - om det nu fallerar. Själv tror jag fortfarande att man trots allt kommer att kunna lägga fast vissa viktiga grundprinciper för ett ett nytt avtal, även om detaljerna måste läggas fast senare.
Här kan man följa dramatiken i Köpenhamn minut för minut.
Vad har vi egentligen gjort som ordförande för EU de senaste 6 månaderna? Här kan man läsa en liten uppsummering.
Vad som inte framgår av den rapporten är förstås resultatet av Köpehamnsmötet. Just nu ser det ganska mörkt ut, men jag har svårt att tro att 120 stats- och regeringschefer vill åka hem från Köpenhamn utan resultat. Den som lever får se.
Själv hade jag mitt sista Coreper-möte och skrev min sista s.k. "kortrapport" idag. Dagordningspunkten handlade om att godkänna en ministerdeklaration om skydd av biologisk mångfald bortom 2010, och efter en del kreativt förhandlingsknåpande så fick vi faktiskt stöd för ordförandens kompromisstext utan reservationer.
Baske mig om jag inte kommer att sakna det här ordförande-jobbet, trots allt slit!
Namn kan ha stor betydelse (har skrivit en längre blog om detta tidigare).
Idag fick jag ett trevligt julkort från Tjeckiska miljöministeriet:
Titta närmare på vem som har underteckat kortet: vice miljöminister Karel Blaha. Första reaktionen är att det kanske är ett slags skämt - men det är det inte. Mannen heter faktiskt så. Någon som är mer cynisk än jag skulle kanske sagt att han har världens mest träffande efternamn för en politiker.
Jobbar nu intensivt med de sista förberedelserna inför det allra sista ministermötet under svenskt EU-ordförandeskap, den 22 december: miljöministrarnas möte. Samtidigt följer jag med spänning kollegornas kamp mot klockan för att hitta en förhandlingslösning i Köpenhamn. Trycket på den svenska delegationen är närmast omänskligt; om Köpenhamnsmötet misslyckas så kommer anklagelserna mot EU (och därmed indirekt mot ordförandeskapet) som ett brev på posten.
Det spelar ingen roll att EU har varit den ledande aktören i det globala klimatarbetet att har lagt ner oerhört mycket resurser och politiskt kapital på att nå en ambitiös överenskommelse i Köpenhamn, eller att EU är den enda part som redan har långtgående klimatlagstiftning till 2020 på plats och har erbjudit en en stor summa klimatpengar på bordet till u-länderna - EU kommer ändå av såväl folkrörelse som av media att ges den största skulden för ett eventuellt misslyckande.
Nu tror jag andå inte att detta ska behöva ske, eftersom jag som obotlig optimist fortfarande tror att man kommer att lyckas få till stånd ett nytt ambitiöst klimatavtal i köpenhamn - även om det kanske "bara" sker i form av en politisk överenskommelse som måste formaliseras till konkret lagtext genom en uppföljningskonferens senare i vår.
Om några dagar vet vi hur det blev. Spänningen stiger, tillsammans med havsnivån.
Ett återkommande budskap på denna blogg är att få livsstillsförändringar åstadkoms genom domedagspredikan och ständigt dåligt samvete. Ett visst mått av medvetenhet om vilka miljöutmaningar vi står inför är givetvis nödvändigt, men en alltför pessimistisk världsbild skapar bara misströstan och handlingsförlamning, och bidrar närmast till att förvärra situaitonen ("...det är ingen idé att göra något; allt går ändå ändå åt pipan till slut...").
Jag är för min del övertygad om att inspiration och glädje, i kombination med tydliga samhälsstrukturer i form av effektiva styrmedel såsom lagstiftning och ekonomiska styrmedel (t.ex. koldioxid- och avfallsskatter) fungerar mycket bättre och effektivare för att "rädda världen".
När det gäller just glädje och inspiration så finns här ett kul exempel från youtube om hur man kan få människor att ta trappan istället för den energikrävande rulltrappan:
Fler exempel på hur man kan ha kul samtidigt som man förbättrar miljön finns här.
Det fullständigt vimlar av artiklar och reportage om klimatet i media nu, givetvis främst med anledning av klimatkonferensen i Köpenhamn som börjar imorgon.
Här ett fåtal intressanta nedslag: Reportaget "klimatstriden" i Dokument inifrån (där man bl.a. kallar klimatförhandlingana för "världens största grupparbete"), en intervju i DN av kollegan Agnes von Gjersdorff, och den tänkvärda analysen "Where are the global solvers?" av ekonomen och FN-rådgivaren Jeffrey Sachs. Sachs skriver bl.a. "Each country asks itself, 'How do I do the least and get the other countries to do the most?', when they should be asking instead, 'How do we cooperate to achieve our shared goals at minimum cost and maximum benefit?'"
Mediahysterin är både bra och dålig - den skapar förstås en stor medvetandehet kring klimatproblematiken, och den bidrar till att hålla det nödvändiga politiska trycket uppe. Samtidigt får jag känslan av att det som rapporteras ofta är negativt vinklat, att man gärna lyfter fram antingen de värsta dommedagsproftiorna eller de mest extrema klimatförnekarna, och hellre belyser brister och svårigheter än att peka på möjligheter och verkliga framsteg.
Det är därför tveksamt om media verkligen bidrar nämnvärt till att mobilisera den konstrukta kraft som krävs för att komma ur fossilsamhället. Förändring åstadkoms av inspiration och framtidstro, snarare än av den hopplöshet, domedagspredikan och konfliktbeskrivning som dominerar stora delar av mediabilden.
Hur förbereder man sig framgångsrikt som EU-ordförande för ett heldagsmöte med förhandlingar i en EU-arbetsgrupp? I en serie av inlägg kommer jag att reflektera över hur man gör i praktiken för att leda EU-arbetet i en attachégrupp.
Del 4: att skapa god stämning
Om man vill uppnå bra resultat av ett EU-möte är det extremt vitkigt att skapa en bra förhandlingsstämning. Hur gör man det?
En grundläggande förutsättning är att alla är väl förberedda på vad som ska behandlas. Jag lägger därför ner extra mycket möda på att dels informera i förväg vad som förväntas av medlemsländerna och se till att alla underlagsdokument skickas ut i mycket god tid före varje möte. Både i inledningen och avslutningen lägger jag ner mycket tid på att beskriva vad har vi gjort före mötet, vad målet är med dagens möte, och vad som är nästa steg.
Om mötesdeltagarna känner att de har full kontroll över processen så håller de sig lugna och säkra och kommer därmed att vara mindre benägna att ställa till problem. Det värsta en diplomat vet är när något oväntat händer.
Själv brukar jag dessutom ofta inleda mötet med en personlig betraktelse i form av t.ex. en anekdot, en aktuell händelse, ett referat från en dröm (jag har märkt att man ofta drömmer om ordförandeskapet, särskilt efter att ha ha suttit sent kvällen innan och förberett ett möte i detalj) eller en teckning målad av någon av grabbarna som jag tagit med hemifrån.
Det enda kravet är egentlgien att det jag säger på ett eller annat sätt anknyter till agendan. Härom veckan tog jag med mig ett gäng leksaksbilar till arbetsgruppen och använde dem som exempel på vilka fordon som omfattades av den förordning vi då förhandlade. Det viosade tig vara en utmärkt inledning på dagens övningar.
Igår trädde EUs nya fördrag (det s k Lissabonfördraget) i kraft, efter nästan nio års mödosamma diskussioner och förhandlingar med mängder av olika turer fram och tillbaka. Det har krävts en massiv insats av det svenska ordförandeskapet för att lösa upp de återstående politiska och juridiska knutarna och få allting på plats innan årskiftet, och resultatet kommer sannolikt att räknas som ett av de viktigaste under vårt halvår.
En hel del arbete återstår fortfarande för att tolka och omforma delar av fördraget till en ny fungerande arbetsordning och praxis, inte minst på utrikessidan där EU nu ska få en mer koordinerad roll. En av många konsekvenser av det nya fördraget är också att vårt ordförandeskap kommer att bli det sista "riktiga" EU-ordförandeskapet, bl.a. eftersom Europeiska Rådet framöver kommer att ledas av en permanent ordförande (den relativt okände belgaren Van Rompuy) och inte av ordförandelandets statsminister. Den så kallade "trion" - tre på varandra följande ordförandeländer förutses också samarbeta närmare i framtiden och i praktiken dela upp fler sakfrågor mellan sig under en längre period.
Klart är att fördragsändringen var nödvändig för att EU-kolossen ska kunna anpassa sig till den större medlemslandskretsen och till en eventuell ytteligare utvidning (Serbien, Kosovo, Turkiet, Albanien, Ukraina..?). Åsikterna går däremot isär i vilken grad det nya fördraget också innebär mer genomgripande förändringar i riktning mot större federalism. Time will tell.
The Guardian rapporterade härom dagen att det spanska ordförandeskapet har råkat ut för olaga intrång på det spanska ordförandeskapets hemsida. Hackers ska bl.a. ha ersatt fotot på statsminister Zapatero med en bild på den den (enligt vissa) bildlike komikern Mr Bean. 
Klart är att fördragsändringen var nödvändig för att EU-kolossen ska kunna anpassa sig till den större medlemslandskretsen och till en eventuell ytteligare utvidning (Serbien, Kosovo, Turkiet, Albanien, Ukraina..?). Åsikterna går däremot isär i vilken grad det nya fördraget också innebär mer genomgripande förändringar i riktning mot större federalism. Time will tell.
Inlägg
