Här delar jag med mig av några intryck och erfarenheter från min gröna vardag som "miljöbyråkrat" i Bryssel. Tonvikten ligger på EU:s luft, miljö- och klimatpolitik, men en del inlägg handlar också om hur vardagslivet ter sig i Bryssel, om utmaningen att leva jämställt och om hur man som småbarnsfar kan skapa en vettig balans mellan familje- och arbetsliv. De åsikter och reflektioner som delges är givetvis mina egna och representerar inte de EU-institutioner jag arbetar, eller har arbetat, för.
Toppmötet förra veckan handlade inte bara om den akuta pengakrisen i Grekland, som man lätt kan tro om man läser tidningarna. Principbeslut fattades också om en ny långsiktig ekonomisk strategi för EU, med följande fem överordnande målsättningar sin ska vara uppfyllda senast år 2020:
Uppnå 75% sysselsättningsgrad för kvinnor och män i åldrarna 20-64
Satsa minst 3% av BNP på forskning och utveckling
Minska utsläppen av växthusgaser med 20%, öka andelen förnybara energikällor med 20% och öka energieffektiviteten med 20%
Minska antalet avbrutna skolgångar och öka andelen elever som går eftergymnasial utbildning (exakta siffermålen ska bestämmas i juni)
Främja social integration, framför allt genom fattigdomsminskning (även här ska målet konkretiseras senare).
Sverige förhandlade framgångsrikt in ett jämställdhetsperpektiv i sysselsättningsmålet (därav formuleringen "för kvinnor och män") och för skrivningar om social integration i fattigdomsmålet.
Målen ska senare översättas till nationella mål, och kompletteras med sju konkreta s k "flaggskepps-initiativ från KOM. Ett av dessa kommer specifikt att handla om resurseffektivisering, med syfte att bryta det historiska sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad resursanvändning. Initiativet kan sägas bygga på en av de huvudprinciper som jag själv medverkade till att förhandla fram i Miljörådet under det svenska ordförandskapet, så det känns inspirerande att det nu får en sådan framskjuten plats.
Cyniker har förstås redan dömt ut initiativet som ännu ett av EUs pompösa skrytprojekt som inte kommer att uppfyllas, och refererar gärna till misslyckandet med EUs mostsvarande strategi för det föregående årtiondet ("Lissabon-Strategin").
Jag är dock inte lika negativ. Den här planen har en mer strategisk och tydligare ansats (inte minst när det gäller fokus på just klimat och resurseffektivtet), och - åtminstone på papperet - en vassare och effektivare styrningsstruktur. Den speglar också ett mer modernt synsätt vad gäller miljö och ekonomi, genom att identifiera miljö- och resursnål teknik och innovation som konkurrenskraftsfördelar istället för hinder.
Våren har kommit till EU:s huvudstad. Koltrasten sjunger för full hals, och vårblommorna börjar så smått kika fram. Om någon vecka exploderar den lilla parken utanför EU-representationen i olika färger, när Bryssels parkförvaltning anlägger sina sedvanliga vårblomster.
I helgen gjorde jag en insats för att få också vår egen lilla trädgård i fint skick, efter ett dyrt besök på det närliggande "Pepinière de Boitsfort"
Däremot var jag totalt felklädd när jag, iförd endast skjorta, kavaj och byxor, landade på Brommas flygplats förra veckan för en kortare tjänsteresa till departementet. Snålblåst och duggregn hade jag nog väntat mig, men snö...? Nästa gång gör jag som Personliga Persson: tar med både överrock och handskar och hatt.
Obama lyckades baxa igenom sin sjukvårdsreform, trots allt. John Q slipper förhoppningsvis ta till vapenhot för att hans sjuka barn ska få vård i ett amerikanskt sjukhus i framtiden.
Obamas seger tycks applåderas i hela världen - förutom av det republikanska partiet i USA. Det är onekligen svårt för en utomstående att begripa hur det kan vara så besvärligt att hitta stöd för ett nytt sjukvårdssystem som beskrivs som både billigare och mer rättvist.
Viss vägledning får man dock i Obamas egna bok "The Audacity of Hope", där han flera år innan han blev president beskriver hur ständigt pågående principiella maktkamper mellan de två stora partierna om symbolfrågor som t.ex. abortfrågan leder till svåra låsningar och blockeringar i såg gott som varje politisk diskussion. Han presenterar också tankar och idéer om hur man skulle kunna bryta detta destruktiva mönster för att istället inrikta den politiska energin på att uppnå verkliga förbättringar snarare än att gräva partipolitiska skyttegravar.
Idealt hade sjukvårdsreformen varit just en sådan fråga, där politikerna sätter sig över gamla partistrider och särintressen för att enas om kloka lösningar med bredast tänkbara uppslutning. Verkligheten visade sig tyvärr vara en annan - trots en mängd ändringar och kompromisser röstade tydligen varenda republikan emot förslaget.
Beslutet om sjukvårdsreformen är dock inte bara positivt för mindre bemedlade amerikaner. Än viktigare är kanske att det visar att en visionär och kraftful politiker med konkreta idéer och förslag faktiskt kan genomdriva sina löften, trots mycket svåra förutsättningar. Det visar att nästan ingenting är omöjligt i politiken.
Förhoppningsvis får nu Obama-administrationen nytt råg i ryggen. Vågar man hoppas på ett beslut om ett amerikanskt handelssystem för växthusgaser innan sommaren?
Igår röstade CITES om förslaget till handelsförbud för den hotade blåfenade tonfisken, vars bestånd har minskat med 80% till följd av överfiskning (WFF berättar mer.)
Förslaget stöddes av EU och USA men röstades trots detta ner med ganska stor majoritet, efter en intensiv kampanj från Japan (som är den överlägset största importören av båfenan) och en rad nationer med stora fiskeintressen. DN rapporterar så här.
På en blog från Doha-mötet konstaterade en miljöaktivist torrt att "This fish is too valuable for its own good".
Kanske kan man också säga att människan agerar för kortsiktigt för sitt eget bästa. Vari ligger logiken i att fortsätta överfiskningen av en art som riskerar utrotning, när det på sikt också drabbar fiskenäringen självt i form av minskade inkomster?
Förra veckan uppmärksammades den internationella kvinnodagen världen över. Enormt mycket återstår för att uppnå en jämställd värld, och även för att uppnå ett jämställt Sverige - även om vi nog har kommit en bit längre än många andra länder.
Men även i Sverige, med vår generösa föräldraförsäkring, så tar papporna bara ut drygt 20% av föräldraledigheten. Om man menar allvar med ett jämställt samhälle så måste denna snedvridning korrigeras, genom att de s k pappamånaderna utökas till minst 1/3 av ledigheten, och på sikt till hälften. Det är knappast rimligt att staten subventionerar ett system som cementerar gamla könsroller och håller kvinnorna från arbetet och männen från barnen. En kvoterad föräldraförsäkring är sannolikt den enskilt mest effektiva åtgärden av alla för att uppnå verklig jämställdhet, med lika och rättvisa villkor för både män och kvinnor både på arbetsmarknaden och i hemmet.
Glädjande nog så uppfattades inte den långa pappaledigheten i Kap Verde som någon nackdel när jag sökte mig tillbaks till regeringskansliet för några år sedan - det verkade tvärtom betraktas som något positivt. Kanske har man insett att en rimlig balans mellan arbets- och familjelivet rent av kan ha större förutsättningar att leverera bra resultat på jobbet än att satsa allt på karriären.
En annan trevlig erfarenhet var när jag härom dagen hörde en nära kollega på rådssekretariatet (med lång erfarenhet av olika ordförandeländer) lyfta fram det svenska ordförandeskapet som en förebild för just jämställdhet och föräldraskap. Bakgrunden var att hon hade konstaterat att många av de svenska ordförandena - alltså både kvinnor och män - i långt högre utsträckning än kollegor från andra länder syntes prioritera familjelivet t.o.m. under den extrema arbetsbelastning som ordförandeskapet innebar, t.ex. genom att gå hem i rimlig tid.
Ibland får man kosta på sig att känna sig lite stolt över att vara svensk.
På måndag stundar ett nytt EU-miljöministermöte, där man bl.a. ska anta rådslutatser om klimat och biologisk mångfald och debattera EUs nya tillväxtstrategi "EU2020" och förslaget till CO2-krav för lätta lastbilar.
Inför rådsmötet har kommissionen har antagit en skrivelse där de utvärderar misslyckandet i Köpenhamn och blickar framåt inför nästa stora klimatmöte i Cancun i Mexiko i slutet av året. DN rapporterar så här om meddelandet.
Meddelandet innehåller flera intressanta förslag om hur EU bör gå vidare för att behålla (eller återta, som vissa skulle kalla det) ledarskapet i klimatförhandlingarna. Förväntningarna på nästa klimatmöte spelas emellertid ner; förutsättningarna för att få till stånd ett ambitiöst och globalt bindande klimatavtal på plats i Mexiko anses små. Först vid nästkommande möte i Sydafrika 2012 tror man att tiden kommer inte kunna att vara mogen för detta.
Det mest intressanta i rapporten är kanske att kommissionen nu menar att EU bör överväga att öka sina utsläppsminskning från -20 till -30% helt på egen hand - oavsett andra parters ambitioner. Tidigare har denna idé alltid varit villkorad mot att andra länder, ska gå med på utsläppsminskningar på samma storleksnivå. Nu argumenterar kommissionen för att en uppskalning av klimatåtagandena kan vara positiv för EUs ekonomi och konkurrenskraft även om resten av världen inte gör motsvarande. Resonemanget tycks också ha påverkat kommissionens förslag till ny tilläxtstrategi (EU2020) som utkom nyligen och som ska antas senare i vår.
Intressant nog kan denna strategi - om den realiseras - rent av vara ett effektivare sätt att övertyga omvärlden om nyttan med ambitiösa klimatåtgärder än den tidigare, eftersom huvudmotivet skulle vara ekonomiskt egenintresse snarare än att försöka övertala andra parter att göra mer.
Frågan ska analyseras närmare i en ny kommissionsrapport senare i vår. En analys ska också göras om vad som faktiskt krävs av EU på kortare sikt för uppnå det övergripande målet att minimera klimarförändringarna till maximalt 2 graders temperaturökning, vilket innebär 80-95% utsläppsminskning till 2050. Alltför låga ambitioner under kommande årtionde kan det leda till att återstoden av utsläppsminskningarna kommer att bli mycket dyra att genomföra, och även detta kan tala för att EU nu bör öka takten ytterligare.
Debatten om huruvida EU ensidigt ska skala upp sina utsläppsminskningar - något som också Sverige principiellt stöder - lär bli intensiv de närmaste månaderna. Många medlemsländer har nämligen ett helt annat perspektiv på vad som är bra för EUs ekonomi, och menar att det är ekonomiskt vansinne att anta än tuffare utsläppskrav när resten av världen inte agerar.
Vägvalet kan bli helt avgörande för både EU och för klimatet. Personligen är jag övertygad om att kommissionens resonemang om att en ekonomisk utveckling baserad på lägsta möjliga klimatutsläpp gynnar EUs ekonomi och konkurrenskraft, oavsett vad andra gör, håller mycket långt.
Så här skrev jag i nätdagboken för ca 2 år sedan, när jag fortfarande bodde i Kap Verde:
30 april 2008
"När vi ville hitta information om vårt nya hemland Kap Verde så var musiken det vi först hörde talas om. En speciell blandning av afrikanskt, portugisiskt och brasilianskt, men med en helt egen unik identitet, sades det. Förgrundsfiguren är Cesaria Evora som är så världsberömd man kan vara om man kommer från en ett sådant här litet land. Hon är särskilt känd för att sjunga s k mornas – lugna, vackra och melankoliska sånger om saknad, elände och torka.
I fredags fick vi vara med om en riktigt häftig musikupplevelse med en annan kapverdiansk artist som anses vara en av Evoras arvtagare - Lura. Det blev ett fantastiskt framträdande framför en entusiastisk public som kunde alla sånger utantill och sjöng med för full hals, allt under fullmånens sken. Lura bjuder på en otroligt stark scennärvaro och en fyllig och kraftfull röst. Musiken, som förstås framförs på kreol, är dansvänlig och melodisk, med gitarr och fiol som framträdande instrument. Mot slutet knöt hon fast ett tygstycke runt midjan och dansade Batuku, en av Kap Verdes traditionella danser som baseras på snabba och rytmiska höftrörelser. Allt som allt, en imponerande uppvisning.
Platsen för konserten var en höjdare i dubbel bemärkelse; ett stort torg/parkeringsplats alldeles utanför det lilla presidentpalatset på Platån med milsvid utsikt över delar av huvudstaden Praia och vidare ut mot havet. Efter konserten var det ett sällan skådat folkliv på Platåns gator."
Igår fick jag tillfälle att se Lura uppträda igen, denna gång på Ancienne Belgique i Bryssel. Det blev återigen en mycket angenäm upplevelse - och en känslomässig återblick till åren i Kap Verde.
Intressant diskussion väntar i Coreper idag om EUs förhandlingsmandat inför kommande möte med konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter, CITES, som möts i Doha nästa vecka.
Debatten handlar delvis om vem som ska företräda EU vid konventionsmötet; EU-kommissionen eller ordförandeskapet, och i så fall i vilka frågor. Situationen har tillspetsats i och med EU:s nya fördrag, som har föranlett EU-kommissionen att hävda att EU från och med nu ska tala med EN röst internationellt, och att det är just kommissionen och ingen annan som ska föra EU:s talan.
Debatten kan te sig svårbegriplig för utomstående, men är viktig eftersom det påverkar maktfördelningen mellan rådet, dvs medlemsstaterna, och kommissionen, och i slutändan också vilken linje som EU ska föra internationellt. CITES-beslutet är av principiell karaktär eftersom den kan ha bäring också på andra internationella förhandlingsprocesser, t.ex. på klimatområdet (där det hittills har varit det rullande ordförandeksapet som har talat för EU).
Vid sidan av revirstriden så finns det också flera sakfrågor i CITES-diskussionen som är högintressanta, och mycket politiska. Till de mer kontroversiella frågorna hör den utrotningshotade blåfenade tonfisken, som är en mycket populär sushi-ingrediens i t.ex. Japan.
Redan 1992 föreslog Sverige (då inte med i EU) att man skulle förbjuda handel med denna tonfisk genom s k Annex 1-listing. Efter starka politiska påtryckningar från bl.a. Japan drogs dock förslaget tillbaks, och idag står arten enligt många bedömare på utrotningens rand.
Nyligen lade kommissionen fram ett ganska halvhjärtat förslag till ny listning av blåfenan, som Sverige och flera andra medlemsländer nu vill skärpa till ett totalt och omedelbart handelsförbud. Andra EU-länder med stora fiskeintressen är dock starka motståndare till detta och påpekar att ett förbud kan leda till att tusental fiskare blir arbetslösa. En intresseorgansiation för fiskenäringen redogör här för argumenten emot listningen.
I grunden handlar det om en klassisk konflikt mellan bevarande- och näringsintressen; de som är motståndare till ett förbud hävdar att de vetenskapliga bedömningarna om tonfiskbeståndet är osäkra eller felaktiga, att ett förbud slår orättvist och leder till tjuvfiske, och att om ett förbud ändå införs så måste fiskenäringen kompenseras ekonomiskt och småskaligt fiske få ett undantag - något som kan skapa rejäla kryphål.
Andra politiskt kontroversiella CITES-frågor rör listning av isbjörnar och elefanter. Frågan är nu om EU ska kunna komma överens internt, eller om man kommer att tvingas att lägga ner sin röst i Doha nästa vecka. Det skulle i så fall bli en pinsam historia för EU - och kanske dödsstöten för blåfenan.
Läste nyligen att utsläppen av växthusgaser i Tyskland har minskat med hela 8,4% under 2009 jämfört med 2008. Det innebär att de totala utsläppen har minskat med 28,7% sedan 1990, vilket är långt mer än Tysklands kyotomål för 2012 på minus 21%. Om trenden står sig så är man också på god väg att klara sitt frivilliga ambitiösa mål på -40% till 2020.
OM trenden står sig, som sagt.
Stora delar av de imponerande utsläppsminskningarna beror nämligen på lägre energi- och industriproduktion till följd av minskad efterfrågan i den ekonomiska krisens spår.
Även andra länders utsläppsstatistik "gynnas" av den ekonomiska krisen. Italien t.ex. har länge legat långt ovanför kyotomålet på -7% och har planerat för omfattande handel med utsläppsrätter för att klara kraven. Nu ser man plötsligt ut att klara målet pga den minskade ekonomiska aktiviteten.
Men vad händer när de ekonomiska hjulen börjar snurra igen? Inte mycket talar tyvärr för att de låga nivåerna kan bibehållas om ekonomin återgår till "business as usual". För det krävs aktiv prispolitik och stora investeringar i förnybar energi.
Belgien är ökänt för sin olycksstatistik på vägarna och ligger i toppen av olycksligan i EU tillsammans med länder som Portugal och Grekland.
Detta är en an anledningarna (vid sidan av miljöskäl, de långa köerna och svårigheten att hitta parkeringsplats) till att jag oftast låter bilen stå och tar bussen eller cykeln istället.
Trots detta råkade jag ut för ett missöde i helgen, som tur är helt utan personskador. Jag körde i låg hastighet på Ikeas parkering, när plötsligt en Citroen backade ur en parkeringficka rakt framför mig och kraschade in i sidan.
"Oui, c'est enervé, c'est enervé!" sa mannen. "Du måste förstå, jag hade svärmor med mig och hon stressade mig att vara ovarsam." Faktum är att han backade ut helt utan uppsikt bakåt. Inte undra på att han han hade svårt att hitta en bra ursäkt.
Sen skrev han i alla fall på en "Constat amiable d'accident automobile" - skadedeklaration - där han erkände att han hade gjort fel. Det var nog minst 8 år sen sist, försäkrade han, men han verkade ha vanan inne.
För mig däremot var det första bilolyckan någonsin (förutom i lumpen när jag voltade som passagerare in en folkabuss under en militärövning). Våga man hoppas på att det är den sista?
Tillbaks i den gröna vardagen som miljöråd i Bryssel, efter nästan 4 veckors frånvaro fylld av stora kontraster; iskyla, pulkåkning och snöskottande i Sverige respektive tropisk värme och myggbett på dyk- och yogasemester i Thailand.
Dykäventyret på dykbåten "Manta Queen" blev minnesvärt, med den spektakulara valhajen och jätterockan som oförglömliga höjdpunkter i ett intensivt live-aboard-program med 14 dyk på 4 dagar runt Similan-öarna och Richelieu Rock. Parallellt med dykupplevelserna på andra sidan jorden har arbetet pågått oförtrutet i EUs miljöarbetsgrupper, bl.a. om just biologisk mångfald där man är i färd att förhandla fram nya målsättningar för bättre skydd av biodiversiteten inom EU och globalt och EU-positioner om valfångst inför möten med den internationella valfångtkommissionen IWC och CITES-konventionen om förbud av handel med utrotningshotade djur. Beslut ska fattas vid miljöministermötet om två veckor.
Det känns underligt att relatera de abstrakta förhandlingsprocesserna till erfarenheterna från Thailand. Vid flera av tillfällen såg jag med egna ögon de tragiska effekterna av dynamitfiske, och överfisket i Andaman-havet manifesterades dagligen av en armada av fiskebåtar som stävade ut mot horisonten; vid ett tillfälle var vi nära att kollidera med en fiskebåt.
Flertalet av fiskebåtarna var utrustade med starka strålkastare på stora ställningar med syfte att locka till sig och fånga bläckfisk. Jag fick lära mig att antalet bläckfisk-trålare var direkt proportionerligt mot fiskförekomsten; ju mindre fisk, ju fler bläckfiskar och ju fler fiskebåtar med strålkastare. Trenden var tydlig: de strålkastarförsedda båtarna ökade från år till år.
Miljöförhandlingar kan ofta kännas abstrakta - men beslutens (eller icke-beslutens) effekter i verkligheten är högst verkliga.
Det blev som sagt en hel del övertid under ordförandeskapet, som nu kan tas ut som kompledighet. Några av kollegorna tog ut sin komp i direkt anslutning till julhelgerna, medan jag valde jag att ta förlängt februarilov istället. Inom kort styrs kosan mot ett vinterkallt Sverige, följt av två veckors tropisk ekoturism med dykning och yoga i Golden Buddha Beach Resorts regi på en liten paradisö norr om Khaolak i Thailand.
Att åka till andra sidan jorden är knappast särskilt klimatvänligt, men åtminstone deltar jag som volontär i ett forskningsprojekt för att lära sig mer om och skydda den magnifika valhajen.
För att få lite inspiration inför dykningen såg jag härom dagen den franskproducerade filmen "Oceans" (se trailer här) som nyligen hade premiär i Bryssel. Filmen är ytterligare ett bra exempel på biofilmer med miljötema (se även min "recension" av Avatar). I detta fall är syftet uttalat att mobilisera intresse och engagemang för att skydda den biologiska mångfalden i världens hav. Vilket man lyckas mycket väl med.
Filmen är mycket storslagen, med ett helt unikt naturfoto. Publiken får se en för de flesta helt okänd undervattensvärld, där man praktiskt taget simmar tillsammans med delfiner, valar, dugonger och vithajar, kravlar runt bland enorma mängder havskrabbor och slåss mot portugisiska örloggsmän och jättebläckfiskar. Både jag och lillgrabben satt som trollbundna i nästan två timmar.
Jag kan varmt rekommendera filmen oavsett om man är djurintresserad eller inte.
Därmed tar jag nu en liten paus i bloggandet tills jag kommer tillbaks till Bryssel i början av mars.
Birgitta Olsson utsågs idag till ny EU-minister. Enligt DN har även hon satt ribban högt (se inlägget nedan) och lovar bl.a. kämpa för jämställdhet, jordbruksreformer och gröna lösningar.
Verkar lovande. Personligen hoppas jag att hon fortsätter att vara frispråkig och ambitiös, t.ex. genom att fortsätta att verka för en kvoterad föräldraföräkring - den sannolikt viktigaste och effektivaste enskilda åtgärden för ett mer jämställt samhälle.
Inför det svenska EU-ordförandeskapet försökte vi på lågmält svenskt maner planera efter devisen "under-promise and over-deliver". Dvs lova blygsamt och leverera mer än utlovat - hellre än tvärtom.
Spanjorernas ledord verkar snarare vara: "Promise the world!". Ambitionerna, i varje fall på miljöområdet, är skyhöga.
Fyra huvudprioriteringar listas: klimat, biologisk mångfald, vatten/marin miljö och "miljökvalitet"; rubrikerna är nästan identiska med Sveriges miljöprioriteringar under ordförandeskapet.
På lagstiftningssidan hoppas spanjorerna avsluta 6 pågående förhandlingar - förordning om CO2-utsläpp från lätta lastbilar, industriutsläppsdirektivet, nya regler om elprodukter (avfallshantering och minskad användning av giftiga ämnen), markdirektivet och biociddirektivet. Dessutom planerar man för hela 7 politiska deklarationer, s k rådslutsatser, som bl.a. ska slå fast en ny klimatstrategi för EU inför Mexiko-mötet i höst, och anta en ny EU-vision och nya EU-mål för biologisk mångfald.
Det är alltså en mycket diger agenda, och närmast omöjlig att klara av. Man har t.ex. föresatt sig att enas om markdirketivet, ett gammalt förslag från 2006 som både portugiserna och tjeckerna misslyckades med att avsluta under sina ordförandeskap trots intensivt arbete. Rena självmordsuppdraget.
Man kan konstatera att det spanska och svenska ordförandeskapen har helt olika angreppssätt: sydlänningarna siktar mot stjärniorna i hopp om att nå trädtopparna, medan nordborna lovar mindre och slår sig gärna för bröstet när man uppnår detta (och helst lite till).
Det är förstås inte givet att den ena strategin är bättre än den andra. Mycket av det som sker i EU är oförutsägbart och styrs av yttre omständigheter. Tjeckerna lyckades t.ex. mot alla odds avsluta hela 6 lagstiftningsärenden på miljösidan under sina 6 månader - mycket tack vare ett avgående (och därmed kompromissvilligt) EP.
Själv ligger jag någonstans mittemellan nord och syd, kanske något av en realistisk optimist. Det är bra att lägga ribban högt, men inte så högt att man river för tidigt. Spanjorerna har nog satt ribban lite väl högt.
Brysselborna upplever en av de kallaste och snöigast vintrarna på länge.
I morse var det dags igen; efter ett kort men intensivt snöfall blev vägarna såphala. En av bussarna blev stående i den lilla backen utanför vårt hus, och fick bogseras bort med en jättebärgningsbil. Grabbarna blev överförtjusta och följde dramatiken med största intresse direkt från sovrumsfönstret.
I december förra året antogs som bekant ett nytt EU-fördrag. Det innebär t.ex. att EU inte längre kallas gemenskap, utan union, och att vi har tillsatt en permanent ordförande för rådet ("EU-president" Van Rompuy) och en hög representant för utrikesfrågor ("EU-utrikesminister" Ashton) med en ny diplomatkår för EU som kallas EEAS.
Fördraget innebär också att parlamentets makt utökas genom fler frågor med s k medbeslutande (t.ex. jordbruk och fiskefrågor), det blir fler parlamentariker, och på vissa politikområden (t.ex. inom kommisionär Malmströms område samarbete mot brott ) kommer det bli lättare att driva igenom EU-politiken eftersom man går från enhällighet till kvalificerad majoritet. De nationella parlamenten ges en större roll i beslutsfattandet. En EU-stadga för mänskliga rättigheter antas. Osv.
De flesta av dessa större förändringar är ganska väl kända. Men nu visar det sig att det nya fördraget också innebär en massa andra förändringar, som påverkar EU-vardagen i Bryssel mycket mer än vad jag hade trott från början. Också på miljöområdet, trots att fördragstexten på just detta politikområde i princip endast innebär ny artikelnumrering.
Faktum är att det nu pågår ett intensivt tolkningsarbete för vad det nya fördraget egentligen innebär, och vilka praktiska effekter det ska ha i beslutsfattandet i form av t.ex. nya arbetssätt och rutiner. Vilket i sin tur leder till en fascinerande maktkamp mellan de tre huvudinstitutionerna - kommissionen, rådet och parlamentet. En maktkamp som i och för sig ständigt pågår, men som nu gör sig ovanligt påmind.
Alla möjliga och omöjliga frågor dyker plötsligt upp. Vilken typ av kommittologi ska gälla för genomförande av alla EUs rättsakter? Leder fördraget till att EU ska representeras annorlunda i internationella förhandlingar framöver (t.ex. i klimatsammanhang!)? Får stats- och regeringscheferna ha med sig en minister på EU-toppmötena eller ej? Hur ska ansvarsfördelningen se ut mer exakt mellan Van Rompuys team och det roterande ordförandeskapet? Vad innebär egentligen det nya rösträkningssystemet (55% av medlemsstaterna och 65% av beforlkningsantalet) som införs 2014?
Jag inser med viss förvåning att svaren inte alls är givna av själva fördragstexten, och juristerna sliter nu sitt hår för att hitta rätt argument och rätt tolkning. Vi tycks ha antagit ett fördrag som vi inte vet den exakta innebörden av, vilket blir särskilt tydligt när olika jurister kommer fram till helt olika slutsatser beroende på om de arbetar på kommissionen, rådssekretariatet eller parlamentet...
Tillämpningen av det nya fördraget är alltså en pågående process, och många av de öppna frågorna kommer att finnas kvar länge på agendan innan ny praxis etableras.
Vid första anblicken kan ju detta verka lite underligt, men vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. EU är i grunden en starkt politiserad organisation, och juridiken är förstås inte immun mot detta. Man blev (efter många års slit) överens om de stora dragen i det nya fördraget, men när de små paragraferna ska analyseras så börjar katt-rakandet. Djävulen ligger som bekant ofta i detaljerna.
EU är och förblir med andra ord ganska oförutsägbart, t o m när det handlar om hur man tillämpar ett fördrag - som ju syftar till att skapa just förutsägbarhet och tydliga regler. Men det är just därför som det är så roligt att arbeta med EU-frågor; nästan ingenting är omöjligt om den politiska viljan finns.
Härom dagen var jag på mitt livs första bilmässa, European Motor Show Brussels, i samband med ett seminarium om framtidens miljöbilar. Bilmässan är en av Europas största, med 100-tals utställda modeller (varav ett 30-tal helt nya) och ca 600.000 besökare på två veckor. Evenemanget var mycket påkostat och det syntes inte många spår av den svåra krisen för branschen innanför mässhallens dörrar.
I auditoriet där seminariet hölls uppskattade jag att publiken till 95% bestod av män. Kontrasten blev påtaglig när man gick runt bland bilmontrarna utanför, där bilföretagens representanter helt bestod av lättklädda 25-åriga damer. Många av mina värsta fördomarna om bilmässor besannades; se bara detta klipp från mässans egna reklamfilm på Youtube.
Huvudintrycket var annars att de flesta bilföretag nu tar miljöaspekterna på allra största allvar och att minskade CO2-utsläpp ges särskilt prioritet. Däremot finns det fortfarande en viss rådvillhet om vilken alternativ teknik man ska satsa på; olika företag satsar på olika lösningar.
Fransmännen inriktar sig t.ex. särskilt på små elbilar (Renault lovar att 1 av 10 sålda bilar ska är en elbil 2020), tyskarna och Volvo tycks vilja profilerar sig med biobränsle/etanol och effektiva deislar (DRIVe), och japanerna med Toyota i spetsen satsar särskilt på hybrider. Toyota har redan sålt över 2 miljoner Priusar, och år 2020 ska alla deras modeller erbjudas med hybridteknik. Snart kommer deras plugg-in elhybrider, som kan laddas i garaget under natten, rulla 20 km med ren el och sedan växla in på bensin/hybrid-drift.
Visst känns det som om elbilarna har fått något av en renässans; för några år sedan talade nästan alla om bränsleceller som framtidens lösning. Den franska regeringen lär nyligen ha beställt 100.000 elbilar under 5 år till sin egen bilflotta. Det står dock klart att knappast kommer att handla om EN lösning utan om flera, varav elbilen säkert kan ge ett stort bidrag - särskilt om man hittar en smart lösning på räckvidsproblemet, t.ex. genom en infrastruktur för snabba batteribyten.
Utmärkande för många av de elbilar, hybrider, bränslecellsbilar, småbilar och energieffektiva dieselbilar som ställdes ut var att de inte längre ser ut som koncept/experimentbilar utan mer som en standardbil. Samtidigt tycks det också läggas en hel del energi på att få miljöbilarna se "coola" ut, med förhoppningen att locka andra konsumenter än de mest miljöengagerade.
Varför satsar då bilföretagen så mycket på klimatsmarta modeller numera? Delvis är det förstås en effekt av den allmänna klimathypen, och av kunder som är genuint intresserade av bränslesnålare och snålare bilar. Själv är jag dock helt övertygad om att den största enskilda faktorn som driver denna trend är den EU-lagstiftning för minskade CO2-utsläpp från bilar som antogs i slutet av 2008.
En biltillverkare utmärkte sig särskilt, med en helt egen hall, en stor avdelning med avancerade accessoarer inkl smycken, kläder, solglasögon etc och ännu fler kvinnliga försäljare per bilmodell: Mercedes. Har svårt att tro att de kunder som lockas av just dessa montrar ställde särskilt många frågor om modellernas miljöprestanda. Men för att klimatanpassa trafiksektorn fullt ut är det nog precis det som krävs.
Sedan strulet med konstutställningen under det tjeckiska ordförandeskapet väntas få ordförandeland våga sticka ut hakan när det gäller utsmyckningen av rådsbyggnaden ”Justus Lipsius” där rådet håller merparten av sina möten. Även Sverige spelade med säkra kort.
Installationen kallas "Traversias", och ska föreställa IT-samhällets elektriska kablar som förser oss alla med digital information. På skärmen projiceras uppifrån och i realtid rörliga bilder på alla de människor som dagligen passerar in och ut genom byggnaden.
Vissa menar att den spanska IT-loopen mest påminner om en flygande matta, eller - ännu värre - en liggande reklampelare. Själv säger kreatören att den symboliserar en ”stig av ljus” från EU.
Just idag var dock skärmen helt mörk, kanske på grund av tekniskt fel. Eller har upplysningen från EU sinat?
Det har varit en underlig vecka. Svårt att fokusera på jobbet. Som väntat känns det lite tråkigt nu när ordförandeskapet är över. Har också fått en envis infektion och en hosta som inte ger med sig.
Ofta har tankarna gått till de nödställda i Haiti och det helvete de måste genomlida (klicka här för info om hur man kan göra en insats för att hjälpa). Den galna kristna evangelisten Pat Robertson påstår att jordbävningen beror på att haitierna har ingått en pakt med djävulen; man tror inte sina öron. Man kan bli ateist för mindre. Som tur är finns det andra amerikaner som agerar på ett mer konstruktivt och rationellt sätt - Obamas insatser är berömvärda.
Har också följt EU-parlamentets utfrågning av de blivande kommissionärerna för miljö (Janek Potocnik) och klimat (Connie Hedegaard). Potocnik gjorde i mina ögon ett sympatisk men sakfrågemässigt ganska blekt intryck, medan Hedegaards briljerade med kompetenta, engagerade och vägvinnande svar. Båda kommer utan tvivel att godkännas av parlamentet.
Har tidigare bloggat om superstjärnors samhällsengagemang (t.ex. Madonna). Igår såg jag "Avatar" på Kinopolis i Bryssel (nu när ordförandeskapet är över finns det plötsligt lite tid att gå på bio igen) och funderade efteråt på vita dukens roll i den moderna civilisationens utveckling.
Avatar är en mycket underhållande och välgjord film; vacker, rörande och spännande. Men den är mer än bara förströelse och verklighetsflykt, med ett tydligt politiskt miljö- och anitimperialistiskt (eller antiamerikanskt om man så vill) budskap. Storyn utspelar sig år 2154, och jorden beskrivs som "förstörd" och "inte längre grön". Pandora, den värld som människan nu försöker exploatera och kolonisera, är tvärtom oförstörd, bedårande vacker och med en formidabel (men delvis skrämmande) biologisk mångfald. Dess intelligenta urbefolkning - Na'vi - lever i nära harmoni med naturen, och jagar t.ex. efter principen "a clean kill" och ber bytet om ursäkt när det har nedlagts. Expeditionens vetenskapsmän registrerar dessutom ett mystiskt men vetenskapligt mätbart kommunikationsnätverk mellan de enorma träden och allt annat levande, vilket för tankarna till "Gaia"-teorin (företagsrepresentanten och soldaterna skrattar rått åt detta - "it's only trees, goddammit!").
Regissören James Cameron, tidigare är mest känd för "Titanic", parodierar människans rovgirighet och det kapitalistiska systemet; målet för expeditionen är att utvinna en sällsynt mineral (träffande nog kallad "unobtainium") som råkar finnas rakt under urbefolkningens hemstad, och den cyniska representanten för gruvföretaget som finansierar projektet konstaterar kallt att visserligen kan det se illa ut att döda infödingar, men det finns saker som är värre - "negativa kvartalsrapporter för aktieägarna". Koloni-basen liknar Ruhr-området på 80-talet, och bolagets enorma gruvmaskiner skövlar hänsynslöst allt i sin väg i sin jakt på den sällsynta metallen. Till råga på allt gör de medföljande legosoldaterna allt för att undvika en diplomatisk lösning på den hotande konflikten, och den parodiskt hårdföre befälhavaren argumenterar för att bekämpa "terror med terror", genom "pre-emptive strikes". Känns ordvalet igen? Allegorin med dagens globala konflikter är träffande.
Bortsett från de miljöfilosofiska aspekterna så är också själva filmtekniken värd att kommentera - dels de avancerade datoranimeringarna (både Na'vi-folket och den fascinerande djur-och växtvärlden på Pandora är oerhört verklighetstroget gjorda), men kanske framför allt det nya 3D-formatet. Vissa jämför 2D/3D med tekniksprånget mellan stumfilm till ljudfilm eller svartvitt till färg, och jag är beredd att hålla med. 3D-tekniken i Avatar är inget annat än ett stort tekniskt genombrott och jag gissar att 3D på bio kommer att vara standard inom 5-10 år om inte förr.
Frågan jag ställer mig: är hollywoodfilmer som denna en avspeglig av samhället eller kan de bidra till att förstärka sammhällsströmningarna i en viss riktning?
Förmodligen både och. Det är ingen slump att så många filmer med ett underliggande miljötema har givits ut de senaste åren; Waterworld där jorden är täckt av vatten pga av ett havererat klimat, Erin Brokowich som stämmer miljöförstörande företag, The day after tomorrow om skenande klimatförändringar och (den urusla) The day the earth stood still om utomjordingar som ser mänskligheten som ett virus som måste förintas. Bara för att nämna ett fåtal.
Alla Hollywoodfilmer drivs förstås av vinstintressen, och filmer med miljötema produceras förstås för att de antas intressera en allt större publik. Samtidigt är det svårt att tro att också de som lockas se dessa filmer av andra skäl (sannolikt flertalet) inte påverkas av filmernas budskap. Cameron har själv erkänt att detta är en målsättning med Avatar.
Själv tror jag att denna typ av filmer faktiskt kan bidra till att mobilisera den miljöinsikt och drivkraft som krävs för för att förbättra vår miljö. Sannolikt effektivare än många andra projekt för ökad miljömedvetenhet. Den vita duken är en av de många pusselbitar som behövs för att gemene man ska ändra livsstil - eller åtminstone acceptera långtgående miljöpolitiska beslut.
Här och här kan man läsa intressanta recensioner av Avatar på samma tema. DN:s cyniska recensent är inte lika övertygad, men så har han också helt missat att filmen bör ses i 3D...
Inlägg
