Om sista rådsmötet och om modernt julfirande

Det blev en "grå" jul i Bryssel. Snön som kom strax innan jul (se nedan) har slaskat bort.

Nu är både julen och ordförandeskapet (om några få dagar) över, vilket känns underligt. Rentav lite tomt. Det har varit så intensivt ända in i det sista, och det känns ovant att inte ha något nytt möte att planera inför (det gör nu istället våra spanska kollegor).

Även det sista miljörådsmötet gick helt enligt planritningarna, och de båda frågor som jag har haft huvudansar för att förhandla fram (resolutionerna om biologisk mångfald och kombinationseffekter från kemikalier) gled igenom helt utan överraskningar. Här kan man läsa mer om resultatet i stort, och även se den efterföljande presskonferensen. Misslyckandet i Köpenhamn satte naturligt nog sin prägel på mötet; miljöministern tog själv bladet från munnen och kallade Köpenhamnsmötet en "disaster" inför samlade mediarepresentanter.

Eftersom rådsmötet hölls så sent som den 22 december, valde vi att inte stressa iväg till Sverige för julfirande utan höll oss kvar i Bryssel, tillsammans med tillresta svärföräldrar. En särskild utmaning detta år var om vi för första gången skulle satsa på tomte eller inte. Att "lura" barnen att det finns en tomte har jag inga problem med; tomtesagan är inte sämre än andra barnsagor. Däremot kan man se tomten som en del av en större julhysteri som enligt min mening helt har spårat ur på senare tid, i varje fall i västvärlden.

Varje år (tydligen även i år, krisen till trots) slår julhandeln nya rekord, och allt fler onödiga prylar delas ut till folk som redan har allt de behöver - och mer därtill - materiellt sett. Köphetsen medför inte bara onödig konsumtion och en enorm köpstress (och trängsel) dagarna innan julhelgerna, utan också att barnen tidigt konditionaliseras till konsumtionssamhällets materialistiska värderingar, till bortskämdhet och orimliga materiella krav. Hur många gånger slutar inte vårt moderna julfirande med besvikelse i någon form, baserat på otillräcklighet och/eller orealistiska förväntningar (och helt bortsett från att hustru- och familjemisshandeln också ökar markant över julhelgerna).

Kanske kunde julen ha sina poänger förr i tiden när många familjer hade det knapert, innan globaliseringen och den ständigt växande ekonomin ledde till att även en vanlig barnfamilj har tillgång till nästan allt, nästan alltid. Själv har jag många positiva minnen från barndomens julaftnar. Men jag slår ifrån mig mot julfirandet i dagens överflödssamhälle, med dess inriktning på ständigt fler och dyrare klappar. Vi har för länge sen uppnått en mättnad; mer och "finare" är inte längre bättre.

Trots detta så blev det faktiskt tomte i år, för barnens skull. Grannen ställde vänligt upp, och äldsta grabben blev mycket konfunderad när han konstaterade att tomten nog faktiskt var en "tant med konstig röst". (Som jämställdhetsivrare blev jag mycket förtjust i att tomten faktiskt var en utklädd kvinna denna gång - även om jag skam att säga själv utgick från att det var den manliga grannen som skulle komma). Därutöver införde vi några enkla regler mot masskonsumtionen: Endast enstaka paket till de vuxna, sammanlagt max ett 15-tal till de små, men däremot obegränsat med goda saker att äta och med pussar och kramar. Planen fungerar utmärkt; inte en enda tår fälldes!

Men om denna strategi verkligen håller för kommande års julfirande vete tomten.

(För tre år sedan bloggade jag om julfirandet i Kap Verde, med ett annorlunda perspektiv men med liknande slutsatser).

Deppigt inför miljörådsmötet

Dammet börjar lägga sig i efter Köpenhamnsmötet, och det är bara att konstatera att utfallet blev bra mycket sämre än vad många inklusive jag själv hade hoppats och trott.

Trots deltagande av rekordmånga stats- och regeringschefer och en genuin vilja hos många av dem (inkl Obama) att nå längre så blev slutdeklarationen varken rättsligt bindande eller tillräckligt politiskt ambitiös. Besvikelsen känns påtaglig, inte minst efter de omfattande insatser som gjorts på alla nivåer av det svenska EU-ordförandeskapet för att få ett långtgående avtal på plats.

Reinfeldt försvarar utfallet i presskonferensen efter mötet och talar om ett försiktigt steg framåt. Det har han förvisso helt rätt i. Men - så sades redan vid partsmötet på Bali för två år sen. Och dessförinnan i Kyoto 1997. Liksom efter klimatkonventionens antagande i Rio 1992. Man undrar: när ska det stora steget tas, det som leder till verkliga och tillräckliga utsläppsminskningar?

Frågan är nu hur man ska gå vidare. I och med misslyckandet har hela FN-samarbetet fått sig en törn. Kan FN-processen leverera det som behövs – och om inte, vad är då alternativet? Faktum är att om man samlar de 10 största länderna i världen + EU i en mindre överenskommelse så omfattar det 80-90% av världens utsläpp. Även DN:s ledare ifrågasätter FNs roll, och Maria Wetterstrand på DN debatt väcker intressanta tankar och hur man istället kan verka för en ”klimatprogressiv allians”. Intressant nog kan man konstatera att även den så hårt kritiserade Bush-administrationen, som tog initiativ till "Major Economies Forum", hade liknande funderingar.

I Bryssel har vi dock fortfarande ett ordförandeskap att hantera, och just nu finjusteras morgondagens miljörådsmöte - det allra sista rådsmötet under det svenska ordförandeskapet. För min del ansvarar jag bl.a. för ministerdeklarationerna om biologisk mångfald och ”cocktaileffekter” av kemikalier. På ordförandewebben kan man läsa mer om mötet som helhet.

Haveri i Köpenhamn?

Enligt media så har förhandlingarna i Köpenhamn gått helt i stå och det danska ordförandeskapet har givit upp. Allt förre tror nu på att det ska bli något avtal alls. "The blame game" har redan börjat.

Det är ofta del av själva förhandlingsdramturgin att det först måste till ett sammanbrott för att i ett senare skede lyckas uppbåda den kompromiss- och förhandlingsvilja som finns för att åstadkomma ett bra avtal. Det var likadant i Haag 2000 när man skulle förhandla Kyotoprotokollets genomföranderegler; förhandlingarna bröt samman och återupptogs ett halvår senare i Bonn. Först därefter kunde Kyotoprotokollet träda i kraft.

Därmed ska man kanske inte bli alltför deppig om man inte når ända fram i Köpenhamn - om det nu fallerar. Själv tror jag fortfarande att man trots allt kommer att kunna lägga fast vissa viktiga grundprinciper för ett ett nytt avtal, även om detaljerna måste läggas fast senare.

Här kan man följa dramatiken i Köpenhamn minut för minut.

Dags att börja summera...

Vad har vi egentligen gjort som ordförande för EU de senaste 6 månaderna? Här kan man läsa en liten uppsummering.

Vad som inte framgår av den rapporten är förstås resultatet av Köpehamnsmötet. Just nu ser det ganska mörkt ut, men jag har svårt att tro att 120 stats- och regeringschefer vill åka hem från Köpenhamn utan resultat. Den som lever får se.

Själv hade jag mitt sista Coreper-möte och skrev min sista s.k. "kortrapport" idag. Dagordningspunkten handlade om att godkänna en ministerdeklaration om skydd av biologisk mångfald bortom 2010, och efter en del kreativt förhandlingsknåpande så fick vi faktiskt stöd för ordförandens kompromisstext utan reservationer.

Baske mig om jag inte kommer att sakna det här ordförande-jobbet, trots allt slit!

Slutspurt!

Namn kan ha stor betydelse (har skrivit en längre blog om detta tidigare).

Idag fick jag ett trevligt julkort från Tjeckiska miljöministeriet:

Titta närmare på vem som har underteckat kortet: vice miljöminister Karel Blaha. Första reaktionen är att det kanske är ett slags skämt - men det är det inte. Mannen heter faktiskt så. Någon som är mer cynisk än jag skulle kanske sagt att han har världens mest träffande efternamn för en politiker.

Jobbar nu intensivt med de sista förberedelserna inför det allra sista ministermötet under svenskt EU-ordförandeskap, den 22 december: miljöministrarnas möte. Samtidigt följer jag med spänning kollegornas kamp mot klockan för att hitta en förhandlingslösning i Köpenhamn. Trycket på den svenska delegationen är närmast omänskligt; om Köpenhamnsmötet misslyckas så kommer anklagelserna mot EU (och därmed indirekt mot ordförandeskapet) som ett brev på posten.

Det spelar ingen roll att EU har varit den ledande aktören i det globala klimatarbetet att har lagt ner oerhört mycket resurser och politiskt kapital på att nå en ambitiös överenskommelse i Köpenhamn, eller att EU är den enda part som redan har långtgående klimatlagstiftning till 2020 på plats och har erbjudit en en stor summa klimatpengar på bordet till u-länderna - EU kommer ändå av såväl folkrörelse som av media att ges den största skulden för ett eventuellt misslyckande.

Nu tror jag andå inte att detta ska behöva ske, eftersom jag som obotlig optimist fortfarande tror att man kommer att lyckas få till stånd ett nytt ambitiöst klimatavtal i köpenhamn - även om det kanske "bara" sker i form av en politisk överenskommelse som måste formaliseras till konkret lagtext genom en uppföljningskonferens senare i vår.

Om några dagar vet vi hur det blev. Spänningen stiger, tillsammans med havsnivån.

Hur man bäst räddar världen

Ett återkommande budskap på denna blogg är att få livsstillsförändringar åstadkoms genom domedagspredikan och ständigt dåligt samvete. Ett visst mått av medvetenhet om vilka miljöutmaningar vi står inför är givetvis nödvändigt, men en alltför pessimistisk världsbild skapar bara misströstan och handlingsförlamning, och bidrar närmast till att förvärra situaitonen ("...det är ingen idé att göra något; allt går ändå ändå åt pipan till slut...").

Jag är för min del övertygad om att inspiration och glädje, i kombination med tydliga samhälsstrukturer i form av effektiva styrmedel såsom lagstiftning och ekonomiska styrmedel (t.ex. koldioxid- och avfallsskatter) fungerar mycket bättre och effektivare för att "rädda världen".

När det gäller just glädje och inspiration så finns här ett kul exempel från youtube om hur man kan få människor att ta trappan istället för den energikrävande rulltrappan:



Fler exempel på hur man kan ha kul samtidigt som man förbättrar miljön finns här.

"Världens största grupparbete?" - Media om klimatet

Det fullständigt vimlar av artiklar och reportage om klimatet i media nu, givetvis främst med anledning av klimatkonferensen i Köpenhamn som börjar imorgon.

Här ett fåtal intressanta nedslag: Reportaget "klimatstriden" i Dokument inifrån (där man bl.a. kallar klimatförhandlingana för "världens största grupparbete"), en intervju i DN av kollegan Agnes von Gjersdorff, och den tänkvärda analysen "Where are the global solvers?" av ekonomen och FN-rådgivaren Jeffrey Sachs. Sachs skriver bl.a.  "Each country asks itself, 'How do I do the least and get the other countries to do the most?', when they should be asking instead, 'How do we cooperate to achieve our shared goals at minimum cost and maximum benefit?'"

Mediahysterin är både bra och dålig - den skapar förstås en stor medvetandehet kring klimatproblematiken, och den bidrar till att hålla det nödvändiga politiska trycket uppe. Samtidigt får jag känslan av att det som rapporteras ofta är negativt vinklat, att man gärna lyfter fram antingen de värsta dommedagsproftiorna eller de mest extrema klimatförnekarna, och hellre belyser brister och svårigheter än att peka på möjligheter och verkliga framsteg.

Det är därför tveksamt om media verkligen bidrar nämnvärt till att mobilisera den konstrukta kraft som krävs för att komma ur fossilsamhället. Förändring åstadkoms av inspiration och framtidstro, snarare än av den hopplöshet, domedagspredikan och konfliktbeskrivning som dominerar stora delar av mediabilden.

Att förbereda och leda ett EU-möte: del 4

Hur förbereder man sig framgångsrikt som EU-ordförande för ett heldagsmöte med förhandlingar i en EU-arbetsgrupp? I en serie av inlägg kommer jag att reflektera över hur man gör i praktiken för att leda EU-arbetet i en attachégrupp.

Del 1: ”The basics” – sova, äta och pudra näsan
Del 2: Personkännedom
Del 3: Att var tillräckligt påläst

Del 4: att skapa god stämning
Om man vill uppnå bra resultat av ett EU-möte är det extremt vitkigt att skapa en bra förhandlingsstämning. Hur gör man det?

En grundläggande förutsättning är att alla är väl förberedda på vad som ska behandlas. Jag lägger därför ner extra mycket möda på att dels informera i förväg vad som förväntas av medlemsländerna och se till att alla underlagsdokument skickas ut i mycket god tid före varje möte. Både i inledningen och avslutningen lägger jag ner mycket tid på att beskriva vad har vi gjort före mötet, vad målet är med dagens möte, och vad som är nästa steg.

Om mötesdeltagarna känner att de har full kontroll över processen så håller de sig lugna och säkra och kommer därmed att vara mindre benägna att ställa till problem. Det värsta en diplomat vet är när något oväntat händer.

Själv brukar jag dessutom ofta inleda mötet med en personlig betraktelse i form av t.ex. en anekdot, en aktuell händelse, ett referat från en dröm (jag har märkt att man ofta drömmer om ordförandeskapet, särskilt efter att ha ha suttit sent kvällen innan och förberett ett möte i detalj) eller en teckning målad av någon av grabbarna som jag tagit med hemifrån.

Det enda kravet är egentlgien att det jag säger på ett eller annat sätt anknyter till agendan. Härom veckan tog jag med mig ett gäng leksaksbilar till arbetsgruppen och använde dem som exempel på vilka fordon som omfattades av den förordning vi då förhandlade. Det viosade tig vara en utmärkt inledning på dagens övningar.

Nytt EU-fördrag äntligen på plats

Igår trädde EUs nya fördrag (det s k Lissabonfördraget) i kraft, efter nästan nio års mödosamma diskussioner och förhandlingar med mängder av olika turer fram och tillbaka. Det har krävts en massiv insats av det svenska ordförandeskapet för att lösa upp de återstående politiska och juridiska knutarna och få allting på plats innan årskiftet, och resultatet kommer sannolikt att räknas som ett av de viktigaste under vårt halvår.

Statsministern kommenterar här.

En hel del arbete återstår fortfarande för att tolka och omforma delar av fördraget till en ny fungerande arbetsordning och praxis, inte minst på utrikessidan där EU nu ska få en mer koordinerad roll. En av många konsekvenser av det nya fördraget är också att vårt ordförandeskap kommer att bli det sista "riktiga" EU-ordförandeskapet, bl.a. eftersom Europeiska Rådet framöver kommer att ledas av en permanent ordförande (den relativt okände belgaren Van Rompuy) och inte av ordförandelandets statsminister. Den så kallade "trion" - tre på varandra följande ordförandeländer förutses också samarbeta närmare i framtiden och i praktiken dela upp fler sakfrågor mellan sig under en längre period.

Klart är att fördragsändringen var nödvändig för att EU-kolossen ska kunna anpassa sig till den större medlemslandskretsen och till en eventuell ytteligare utvidning (Serbien, Kosovo, Turkiet, Albanien, Ukraina..?). Åsikterna går däremot isär i vilken grad det nya fördraget också innebär mer genomgripande förändringar i riktning mot större federalism. Time will tell.

Ny EU-kommission med ny klimatavdelning

Barroso presenterade idag sitt förslag till ansvarsfördelning i den nya EU-kommissionen.

Janez Potocnik från Slovenien blir ny miljökommissionär. Han har idag ansvar för vetenskap och forskning i den avgående EU-kommissionen, och har tidigare varit bl.a. Europaminister i Slovenien. Han har också doktorerat i ekonomi. Potocniks hemsida är lite originell.

Connie Hedegård får som väntat klimatportföljen, och enligt Jyllandsposten så får hon, något oväntat i så fall, ansvar för ett helt nytt klimatavdelning (s k direktorat).

Cecilia Malmström tilldelas inrikesfrågorna (polis- och migrationsfrågor bl.a.), vilket anses vara en av de tyngre portföljerna. 

Av de 27 kommisionärerna är 9 kvinnor - något fler än i nuvarande kommission men fortfarande långt från 50%. Hela listan återfinns här.

Nu väntar s k hearings i EU-Parlamentet under januari månad innan kommissionärerna kan tillträda. Det är inte osannolikt att Parlamentet kommer att vilja visa sina muskler genom att avvisa någon eller några av dem. Under tiden är den mäktiga EU-kommissionen en s k "lame duck".

Obama kommer ut på banan

Nu kablas uppgifter ut om att Obama kommer till Köpenhamnstoppmötet och att han kommer att ge ett bud på -17% till 2020, jämfört med 2005. Det är förstås glädjande på många sätt att se att Obama är beredd att gå från ord till handling (t.o.m. innan han tar emot fredspriset).

Diskussionerna inom EU kommer att gå heta den närmaste tiden om detta är tillräckligt för att EU ska kunna gå från -20% till -30%.

-17% låter förvisso ganska ambitiöst - och det är definitivt mer än vad man kunde drömma om att USA någonsin skulle erbjuda under tidigare administrationer. Samtidigt så blir bilden en annan om man väljer 1990 som jämförelseår istället för 2005 (vilket EU t.ex. gör). Då blir USAs bud plötsligt bara -3%...

Å andra sidan, inte ska väl Obama klandras för hans föregångares bristande ansvarstagande - eller...?

Cocktaileffekter

Igår ledde jag EU-förhandlingar om ett ministeruttalande om kombinationseffekter av kemikalier. Intressant och högaktuellt ämne, som handlar om hur EU ska kunna angripa problemet med att flera kemikalier, som var för sig ligger under EUs risknivåer, tillsammans man skapa en "cocktaileffekt" med skadlig inverkan på såväl människa som natur. EU har sedan några år en stark generell kemikalielagstiftning på plats som kallas REACH, men den bygger på principen att utvärdera kemikalie för kemikalie vilket alltså inte beaktar eventuella kombinationsffekter.

Det är danskarna som har bett det svenska ordförandeskapet att ta tag i denna fråga, vilket vi nu gör med stort allvar.

Intresset är som sagt stort, och jag kontaktas ofta av både folkrörelseorgansiationer och journaliser för att berätta om initiativet. Aktuellt hade ett långt inslag om denna fråga för några dagar sedan.

Förhandlingarna går riktigt bra, och vi har redan nu nästan uppnått enighet om en text som ska antas på miljöminstermötet i Bryssel den 22 december. Huvudbudskapet är att fråga är viktigt men hittills förbisedd inom EU, och att EU-kommissionen därför bör analysera hur cocktaileffekterna hanteras i EUs lagstiftning och återkomma med konkreta förslag om vad som behöver göras under 2010 och 2011.

Klimatkommissionärsposten till Danmark?

Danmarks statsminister meddelade idag att Connie Hedegård, klimatminister i den danska regeringen, blir ny dansk kommissionär.

Med tanke på Hedegårds starka roll i klimatförhandlingarna inför Köpenhamnstoppmötet ligger det mycket nära till hands att tro att platsen som klimatkommissionär i Barrosos nya kommisionärskollegium kommer att vikas åt henne.

Kan inte låt bli att tänka på den underhållande och välskrivna boken "Kronprinsessan" av Hanne Vibeke Holst, som handlar om en ung framgångsrik dansk miljöminister som hamnar på kant med partietablissemanget och får jämställdhetsproblem på hemmaplan.

Extrainsatt miljöministermöte inför Köpenhamn

Det svenska ordförandeskapet har idag genomfört ett extra miljöministermöte, för att konslidera EUs positioner och mobilisera ytterligare politisk vilja och därmed säkra ett så ambitiöst utfall som möjligt vid köpenhamnstoppmötet. Här får man veta mera.

Vem ska Kissinger ringa?

Många kommentarer om toppmötets utnämningar förra veckan. De flesta verkar besvikna över att det inte blev personer med lite med politisk tyngd, av typen Blair. Istället blev det två okända och i EU-sammanhang ganska oprövade kort. "Henry Kissinger vet fortfarande inte vem han ska ringa i EU", säger elaka bedömare.

Själv är jag inte förvånad. "Vi får de politiker vi förtjänar" sägs det. Liknande resonemang kan föras här: medlemsländerna får de EU-ordförande de förtjänar. Det finns helt enkelt inget intresse av personer som har alltför hög politiskt profil och som därmed konkurrerar om makt och uppmärksamhet med Merkel, Berlusconi, Sarkozy et al. Samma principer styr andra viktiga utnämningssystem; FN-chefen Ban Ki Moon är inte heller känd för sin politisk karisma direkt. Det är ingen slump, utan ett medvetet val.

Om Rompuy och Ashton sen verkligen blir de nickedockor till de stora EU-länderna som så många tror återstår att se. När Jaques Delors utnämndes på 90-talet lät det ungefär på samma sätt - han betraktas nu som en av EUs starkaste kommissionsordförande någonsin. Under hans tid utvecklades EU mycket raskt. Och Rompuys erfarenheter från att hålla ihop den osannolikt komplicerade och svårhanterilga belgiska politiken kan mycket väl visa sig vara långt effektivare än politiskt kändisskap för att föra den väldiga och ofta tröga EU-kolossen framåt.

Nu väntar huggsexan om de olika kommissionärsposterna. Diskussionen om vem som ska göra vad i EU fortsätter.

Ämnet engerar tydligen. Vilket är bra - det SKA vara en stormig debatt kring vem eller vilka som ska styra EU. Annars är det något fel någonstans.

EU-toppjobb och batmobiler

Spänningen stiger inför morgondagens extra EU-toppmöte, när statsminisern ska försöka ena kollegorna om vem som ska nomineras till Europeiska rådets ordförande (ofta kallad "rådets president") och den höga representanten för utrikesfrågor ("EUs utrikesminister"). Detta är helt nya EU-toppjobb som ska tillsättas som en direkt följd av EU:s nya Lissabonfördrag. Efter en första konsultationsrunda hos medlemsstaterna pågår nu en andra sondering för identifiera vem av kandidaterna som har starkast stöd.

Det lär inte vara helt lätt att hitta enighet om detta, och det är mycket hysch-hysch och spekulationer kring processen. Fel information vid fel tillfälle kan spoliera hela nomineringen. Jag får själv många frågor kring nomineringen men vet egentligen inte mer än vad som skrivs i tidningarna.

Själv sysslar jag med mer jordnära ting. Idag ledde jag ett förhandlingsmöte om kommissionens förslag till koldioxidminskningar från lätta lastbilar. Jag inledde mötet med att ta fram ett tiotal leksaksbilar, för att konkret åskådliggöra vilka typer av bilar som omfattas av förordningen (skillnaden mellan s k N1, N2, M1 och M2-bilar). Det var ett något udda grepp, som dock rönte stor uppskattning. Störst uppmärksamhet fick "Batmobilen", som hörde till de mest svårklassificerade (jag utgick från att den använder ny smart teknik och att den därför bör vara berättigad till s k "superkrediter").

Cecilia Malmström svensk kommissionär

Nu är det klart: Cecilia Malmström blir svensk EU-kommissionär.

Återstår dock att se vilken post hon får i den nya kommissionen. Reinfeldt hoppades i presskonferensen på en "tung portfölj" med mycket lagstiftning, och ett område där Sverige har stora intressen.

Vågar man hoppas på...  klimatkommissionär?!?

Att förbereda och leda ett EU-möte: del 3

Hur förbereder man sig framgångsrikt som EU-ordförande för ett heldagsmöte med förhandlingar i en EU-arbetsgrupp? I en serie av inlägg kommer jag att reflektera över hur man gör i praktiken för att leda EU-arbetet i en attachégrupp.

Tidigare inlägg:
Del 1: ”the basics” – sova, äta och pudra näsan
Del 2: Personkännedom  

Del 3: Att var tillräckligt påläst
När det gäller sakkunskap, så måste man vara minst ett par steg före kollegorna hela tiden. Det gäller att noga läsa in alla aktuella underlagsdokument och skapa sig en grundlig förståelse för alla detaljer i förslaget.

Att bara läsa på räcker dock inte. Jag brukar ordna ett eller fler förberedande möten med experterna i regeringskansliet, rådssekretariatet och EU-kommissionen då man ställer alla tänkbara frågor, spelar djävulens advokat, försöker begripa "politiken" i frågorna och inte bara det tekniska.

I morgon ska jag ha ett sådant möte som handlar om kommissionens nya lagförslag om CO2-utsläpp från lätta lastbilar.

Oftast ägnar jag också många långa timmar framför datorn dagarna eller i värsta fall kvällen före varje förhandlingsmöte för att gå igenom agendan ordentligt och försöka förutse alla tänkbara scenarier. Därefter skriver jag ett "ordförandemanuskript" med stödord för vad som ska sägas och i vilken ordning saker och ting ska ske i arbetsgruppen.

Manuskriptet anpassas sen till mötet och till vad medlemsländerna och kommissionen faktiskt säger. Om man har planerat riktigt väl så har man svaret på alla frågor redan innan de ställs.

Hittills har upplägget gått bra och manuskripten har hållit. Men lite slitigt är det.

Om murens fall - och vad som är möjligt för framtiden

Hösten 1988 var jag i Gdansk och såg Lech Walesa i spetsen för Solidaritet demonstrera på gatorna, aggressivt attackerade av diktatorn Jaruzelskis vattenkanoner och gummikulor. Som som ung student, gjorde erfarenheten stort intryck på mig.

Ett år senare föll muren i Berlin, en händelse som nu i efterhand ses som den viktigaste symbolen för slutet på kalla kriget och för kommunismens fall i Europa och i dåvarande Sovjet. Utanför EU-Parlamentet har man, dagen till ära, rest fragment av muren för att uppmärksamma denna historiska utveckling.

Och i DN rapporterar man så här om firandet i Berlin.

Om man tänker efter lite inser man lätt vilken enorm betydelse som dessa händelser hade. En efter en av de kommunistiska regeringarna tvingades ge vika för demokrati och folkstyre, Tyskland återförenades, och sedermera blev nästan samtliga av de gamla östdiktaturerna demokratiska stater och fullvärdiga EU-medlemmar.

Idén att t.ex. jag skulle sitta granne med en miljöattaché från Polen i ett mötesrum i en EU-byggnad och förhandla om gemensamma insatser för att förbättra miljön var för bara drygt två årtionden sedan så befängd att den inte ens tänktes.

Det perspektivet är viktigt att ha i bakhuvudet när man nu läser om kritiken mot t.ex. Polen som bromskloss i EUs klimatsamarbete. Hur hade situationen sett ut om Polen inte hade varit EU-medlemmar - och än värre om Sovjet hade funnits kvar och behållit sitt järngrepp över Östeuropa?

Händelserna 1988-90 visar också hur svårt det är att förutsäga framtiden, och att bedöma vad som är "möjligt". Innan det faktiskt hände så var det ytterst få som förutsåg östblockets och Sovjetunionens sönderfall (och de som gjorde det blev inte tagna på allvar).

Det tycks vara alltmer i ropet att vara cynisk och pessimistisk nu för tiden. Det märks inte minst inför klimattoppmötet i Köpenhamn. Själv ger jag inte mycket för vare sig olyckskorpar eller cyniker, oavsett om de hänvisar till politikernas och näringslivet oförmåga eller ovilja att sluta ett ambitiöst avtal, eller om de predikar om världens snara undergång oavsett vad vi gör. Genom sin inställning bidrar de själva till att minska förutsättningarna för verkliga framsteg, till att konservera status quo.

Murens fall visar att även det mest osannolika och oförutsägbara faktiskt är möjligt, och att dåtidens cyniker och skeptiker hade fel om att muren skulle bestå för alltid. Mänsklighetens potential till förändring är långt större än vår kollektiva verklighetsuppfattning.

Framsteg grundas av inspiration, inte av hopplöshet. Det finns egentligen bara ett någorlunda bra sätt att förutse och förändra framtiden - att agera i nuet. Låt oss inte hindras av alla världens pessimister och cyniker och deras trista budskap.

Att förbereda och leda ett EU-möte: del 2

Hur förbereder man sig framgångsrikt som EU-ordförande för ett heldagsmöte med förhandlingar i en EU-arbetsgrupp? I en serie av inlägg kommer jag att reflektera över hur man gör i praktiken för att leda EU-arbetet i en attachégrupp.

Tidigare inlägg: Del 1: ”the basics” – sova, äta och pudra näsan

Del 2: Personkännedom
Det är en enorm fördel att känna sina attachékollegor väl. Precis som i de flesta andra mänskliga verksamheter som är bereoende av samarbete, debatt och diskussion, så handlar det i slutändan mycket om att bygga upp och vårda personliga relationer. Ur den synvinkeln är EU precis som vilken annan arbetsplats som helst.

Utan god personkännedom blir alltså inte mycket gjort. En stor del av förberedelserna inför ett EU-ordförandeskap handlar därför om att socialisera och bli väl bekant med kollegorna.

Man lär sig t.ex. snart vilka kollegor som har störst inflytande i gruppen, vilka som är lättare påverkbara än andra och vilka man måste lägga ner extra tid på att ”smörja”. ”Korridorsnack” mellan möten, informella luncher och kaffepauser utgör de bästa tillfällena att bygga upp sitt kontaktnät.

I miljöarbetsgruppen är tonen även under de formella mötena ofta ganska informell, vilket bl.a. innebär att ordförande fördelar ordet genom att tilltala kollegorna med förnamnen. Istället för att ge ordet till Portugal eller Tyskland, så ger jag alltså ordet till "Rita" eller "Rainer". Det innebär ett knappt hundratal namn att plugga in och sen hålla reda på...

Förkylt

Söndagspasset har just startat. Är dunderförkyld och går på alvedon och nässprey.

Klart dålig timing eftersom jag ska leda EU-förhandlingar om minskade CO2-utsläpp från lätta lastbilar och om en ministerdeklaration om kombinationeffekter från kemikalier imorgon.

Chocktillstånd

Fick i morse veta att min närmsta chef har gått bort efter en tids sjukdom. Representationen är i chocktillstånd.

Så sent som för en dryg månad sedan satt vi tillsammans och förberedde miljöministermötet. Nu är hon borta. Svårt att förstå, ännu svårare att acceptera. Tomheten efter henne känns enorm.

Svårt att fokusera på jobbet nu.

Nytt fördrag för EU!

Idag undanröjdes sista hindret för ett nytt EU-fördrag: Tjeckiens president Klaus har skrivit på (om än efter mycket om och men). Därmed har alla medlemsstater ratificerat fördraget och en mycket utdragen förhandlingsprocess är till ända.

Fördraget ska träda i kraft månaden efter sista ratificeringen, dvs redan idecember, och det lär nu råda en febril aktivitet hos vissa av kollegorna för att få allt på plats i tid.

Extra toppmöte planeras, och ryktena om vem som ska blir permanent ordförande för Europeiska rådet och "utrikesminister" för EU har snurrat igång ordentligt. Spekulationerna är många, men det enda man kan säga med viss säkerhet är att jobben inte lär gå till någon kvinna; gubbväldet inom EU är fortfarande genuint ohotat. Tyvärr.

The King of the World...

Röd dag i Belgien idag. En välbehövlig långhelg med relativt lite jobb för en gångs skull, innan det kör igång igen på allvar med förberedelserna inför kommande miljöministermöten i november och december. Underbart att få spendera lite extra tid med barnen.

Äldsta grabben fick en cool läderlappen-kostym att klä ut sig i inför halloween-firandet i skolan i fredags, och har haft på sig den från morgon till kväll varje dag sen dess. Fast det är bara på låtsas, föräkrar han. Och läderlappen (eller "Batman", som han hellre säger) är inte särskilt elak. Bara lite! Dessutom har han fått ett riktigt genombrott när det gäller att läsa. 4 1/2 år gammal kan han tack vare dinosaurieintresset läsa även komplicerade ord såsom "pteranodon" och "triceratops". Ord som jag knappt kan läsa själv.

Sen har vi lillgrabben, som går omkring och är allmänt oemotståndligt gullig och charmig. Drygt två år gammal, beter han sig ungefär som en toddler-version av Leonardo Di Caprio i "Titanic" ("I'm the King of the World!", ni vet). Allt är möjligt, inget är tråkigt, allt ska testas.

 Han gör nya miner med hela kroppen och lär sig nya sånger och uttryck nästan varje dag. Han har också börjat snurra in vänster pekfinger i sin lintott tills det blir en tjock rasta-fläta som står rakt ut och är nästan omöjlig att reda ut. Extra effektivt på lördagar när man får lördagsgodis och därmed kan blanda in lite seg sockerlösning i burret.

"We are ready"

EU-toppmötet är över, med gott resultat. Ytterligare steg har tagits mot ett nytt Lissabonfördrag, och beslut hara fattats om klimatfinansiering. Se här hur Barroso gör ett stort nummer av klimatöverenskommelsen ("we are ready!") och berömer det effektiva svenska ordförandeskapet, samt hur en gravallvarlig statsminister Reinfeldt bl.a. får svara på frågan om han vill bli europeiska rådets permanenta ordförande under det nya fördraget (med svaret att han helt inte vill missa det svenska valet 2010).

Att förbereda och leda ett EU-möte: del 1

Hur förbereder man sig framgångsrikt som EU-ordförande för ett heldagsmöte med förhandlingar i en EU-arbetsgrupp? I detta och i några kommande inlägg kommer jag att reflektera över hur man gör i praktiken för att leda EU-arbetet i en attachégrupp.

Del 1: ”the basics” – sova, äta och pudra näsan

Att sitta ordförande för en attachégrupp under en hel dag är krävande på många sätt. Det är nödvändigt att vara påläst, mentalt förberedd och känna sina kollegor väl (återkommer till detta i senare inlägg) - men inte tillräckligt.

För att göra bra ifrån sig måste man därutöver vara i fysiskt god form: väl utvilad, helst inspirerad och full av energi, nykter och skärpt. Detta för att kunna lyssna, förstå och reagera på de olika inspelen från medlemsstaterna och kommissionen, den kanske allra viktigaste uppgiften som mötesordförande.

I praktiken innebär det för min del minst 6 timmars sömn natten före mötet, en rejäl frukost på mötesdagsmorgonen, ett medhavt mellanmål utifall energin skulle tryta under mötet samt (i värsta fall ) en alvedon eller två i dokumentportföljen.

En annan förvisso elementär, men ack så viktig, detalj är att se till att man pudrar näsan ordentligt strax innan mötet, och att man undviker alltför urindrivande drycker…

Att missa denna detalj kan bli dyrköpt; antingen får man sitta där i blickpunkten och skruva på sig och trumma med fötterna medan blåsan gör sig alltmer påmind, vilket gör det svårt att koncentrera sig på mötesuppgifterna.

Eller så får man helt enkelt bryta mötet för, som det heter, en ”technical break” (vilket är EU-språk för att man måste pinka), och det innebär i praktiken att man tappar 20-30 minuters viktig mötestid.

Miljöeffektivt ministermöte

Miljörådsmötet i Luxemburg gick bättre än man kunnat drömma om. De befarade sena nattförhandlingarna uteblev.

Det var nervöst värre att ta plats bredvid ministern för att lotsa till beslut för "mina" båda beslutspunkter - ministerdeklarationerna om en eko-effektiv ekonomi och om fartygsåtervinning - men allt gick precis enligt planerna. Alla månader av slit och förberedelser, och inte minst den senaste veckans intensiva förankringsarbete med vissa envisa medlemsstater kring två nya kompromisstexter, betalade sig. 

I två pressmeddelanden (här och här) beskrivs det konkreta resultatet.

Ännu mer förvånande var emellertid att EUs förhandlingsposition inför Köpenhamnstoppmötet om klimat  kunde klubbas igenom redan kort därefter, trots att flera länder var långtifrån nöjda med kompromissen. Andreas Carlgren visade sig vara en stentuff ordförande; han försvarade kraftfullt den liggande kompromisstexten och pressade på så vis igenom ett mycket snabbt beslut. SVD rapporterar så här om klimatöverenskommelsen.

Därmed hade tre tunga frågor beslutats redan innan lunchpausen - något som de flesta innan mötet skulle sagt vara omöjligt. Tolkarna fick gå hem i förtid istället för att jobba övertid. 

Själv kunde jag alltså trava ut från mötet redan före lunch, både lättad och nöjd. Efter rapportskrivande tog jag en lugn promenad i gemytliga Luxemburgs centrum, slog mig ned i på en uteservering och solade mig i oktobersolen tillsammans med polaren Leffe. 
Därmed är drygt halva ordförandeskapet genomfört. Nu njuter vi några dagars välbehövlig vila med mer "normalt" arbetstempo, innan det börjar dra igång igen på allvar inför nästa rådsmöte.

Intervju inför miljörådet

Blev nyligen intervjuad på ordförandeskapswebben inför onsdagens miljörådsmötet. Resultatet kan man läsa här.

Maldivernas budskap inför Köpenhamnsmötet

Maldivernas regering skickar ett spektakulärt klimatbudskap från havets botten.

Fredagsmangling om klimat i Coreper

Eftersom jag har huvudansvar för andra miljöfrågor än klimat så har jag hittills inte följt EU-förhandlingarna i detalj. I fredags blev jag dock ombedd att rycka in på ett extrainkallat ambassadörsmöte i Coreper för att försöka lösa ett stort antal hittills olösta pragrafer i EU:s klimatposition inför Köpenhamnsmötet.

Förhandlingarna hade tidigare inte gått så bra som vi hade hoppats, och stämningen i det svenska ordförandeteamet var därför lite spänd inför mötet. Det blev ett ovanligt och spännande möte, där ett stort antal frågor faktiskt kunde lösas ut flera timmars förhandlande långt in på fredagskvällen. När jag rumlade hem vid 10-tiden på kvällen efter rapportskrivande kändes det som om vi hade tagit ett stort steg framåt mot att hitta enighet om en EU-position inför klimatmötet.

Fortfarande återstår dock ett antal mycket svåra frågor att enas om. Dessa går nu vidare till miljöministrarna för att lösa ut. Det ser ut att bli ett spännande miljörådsmöte i Luxemburg på onsdag.

Så här kan det se ut bredvid ordförandestolen efter avslutat möte.

Fossila förhandlingar

Svårt att hinna med bloggeriet nu. Mycket tyngre än så här blir det knappast på kontoret.

De senaste 10 dagarna har jag lett 3 arbetsgruppsmöten och förberett 3 Coreperbehandlingar - om eko-effektiv ekonomi, fartygskrotning och förhandlingsmandat om genetiska resurser.

Parallellt pågår stentuffa interna EU-förhandlingar om EU:s klimatposition inför Köpenhamnsmötet. Klimatkollegorna ser alltmer stressade ut.

På miljösidan fokuserar vi nu helt på förberedelserna inför miljöministermötet den 21 oktober som ska fatta beslut på alla ovanstående punkter, och dessutom ha en ministerdebatt om elektronikavfall. Strax ska vi ha en videokonferens med miljöministern i Stockholm för att gå igen agendan och diskutera upplägget i detalj. Mycket står på spel.

Härom dagen hittade jag till min förvåning en barnbok om dinosaurier i min dokumentportfölj. Äldsta grabben berättade senare att han på eget bevåg hade lagt dit den för att jag skulle kunna "läsa boken om jag fick tråkigt på jobbet". Man blir varm i hjärtat av denna omtanke.

Jag tog faktiskt fram boken när jag skulle inleda mitt senaste arbetsgruppsmöte, förklarade var den kom ifrån och "hotade" kollegorna med att om de gjorde långa och tråkiga inlägg så skulle jag börja läsa i dinosaurieboken iställlet för att lyssna på dem. Jag satte upp den på ordförandepodiet för att de skulle påminnas om detta under hela mötet.

Folk drog rejält på smilbanden och boken bidrog faktiskt till att lätta upp stämningen en hel del och kanske också till att mötet gick så bra som det sedan gick.

Dagens kommentar

En kollega levererade just dagens kommentar när det gäller den omtalade tilldelningen av Nobels fredspris till Barack Obama: "Äntligen en nobelpristagare var namn man känner igen!"

Fredspriset till president Obama!?

President Obama får Nobels fredspris, bl.a. med följande motivering: "Thanks to Obama's initiative, the USA is now playing a more constructive role in meeting the great climatic challenges the world is confronting.”

Nog var detta lite överraskande. Tanken är säkert god, men det känns lite för tidigt - "prematurt" som man brukar säga på byråkratssvenska. Obama borde nog få några år på sig att genomföra de goda intentionerna innan han skulle vara aktuell för fredspriset.

Risken är fortfarande uppenbar att USA inte är redo att ingå ett tillräckligt omfattande och kraftfullt klimatavtal i Köpenhamn, och i så fall får hans tidiga fredspris ett närmast löjets skimmer över sig. Detsamma gäller hans andra goda intentioner.

Å andra sidan kan förstås fredspriset möjligen bidra till att Obama får ytterligare vind i seglen (vilket han lär behöva) för att verkligen genomföra sin föreslagna politik.

Intrycket blir i så fall att den norska fredspriskommiten hellre vill skapa egen politik och egna rubriker än att seriöst promovera verkliga fredskämpar.

Många bollar i huvudet

Nu jobbas det i princip dygnet runt, inklusive helger (lördagen undantagen - den är fortfarande "helig", åtmintone för mig). På miljösidan fokuserar vi nu främst på Coreper-behandlingen som är sista instansen innan besluten sak fattas på miljörådsmötet 21 oktober. Förberedelsearbetet är minutiöst.

Igår avslutade jag min punkt på Corepermötet kl 21.30, och var hemma (efter omedelbar analys och rapportskrivning) vid midnatt. Och då hade jag ändå tur - klimatgänget som kom efter mig satt till kl 2 i natt.

Därutöver ständiga deadlines, oräkneliga email, telefoner som ringer oupphörligt, möten som avlöser varandra. Och - vilket kanske är den svåraste utmaningen i många fall - en jämn ström av små men viktiga beslut som ska fattas.

Från det ena till det andra, sen tillbaks till det ena igen, sen till det tredje... Som nån sa en gång: "Här gäller det att hålla många bollar i huvudet". Samma person sa vid ett annat tillfälle att "det känns som att dunka huvudet i väggen". Båda dessa uttryck passar rätt bra just nu.

Det är bara att konstatera: ordförandeskapet är inte bara spännande och roligt längre - nu är det också rejält jobbigt.

Nya mjölkprotester

Har tidigare bloggat om arga mjölkbönder som blockerar Bryssel-trafiken genom att placera ut tusentals traktorer på strategiska infarter.

Idag är det dags igen (se t.ex. inslag i rapport). Här på kontoret är vissa kollegor minst sagt oroade för hur svenska ministrar på Brysselbesök ska kunna ta sig till och från viktiga möten.

(Och så klagar man på Greenpeace.)

Ett steg närmare ett nytt EU-fördrag

Lillgrabben, nu drygt 2 år, har liksom så många andra småttingar bestämt sig för att det är tråkigt att gå och lägga sig på kvällen. Inspirerad av hur hans äldre bror uttrycker sig vid matbordet när han inte gillar maten, utbrister han med oefterhärmlig röst: - "Det är äcklit att sova, pappa!".

Själv har jag sovit ovanligt dåligt den senaste tiden, mest på grund av tuffa arbetstempot och tillhörande småmissar på jobbet. Jag försöker med "Nej det är inte äckligt att sova - men jag kan tala om för dig att det faktiskt är äckligt att INTE sova". Varpå han tittar på mig med sina stora blå, kramar sin nya Ikea-haj och säger "Äcklit, pappa! Gonatt!".

Nu står det klart: Irland röstar ja till det nya EU-fördraget. Få i EU-korridorna är särskild förvånade - men för många kollegor har det nog ändå varit en spännande helg. När fördraget träder i kraft väntar ett intensivt arbete för att justera EU-maskineriet till de nya reglerna. Ansvarert för att förbereda detta faller till stor del på ordförandelandet.

Fortfarande måste dock det nya fördraget ratificeras av Tjeckien, där en parlamentarisk rättsprocess pågår som kan dra ut på tiden och där det också krävs en underskrift av den något oberäknelige och EU-skeptiske president Klaus.

Själv har jag just inlett söndagspasset, och sitter nu och förbereder den kommande veckans viktigaste frågor: Coreperbehandling av ministeruttalandet om en eko-effektiv ekonomi, tisdagens förhandlingsmöte om fartygsnedmontering, och ett möte om ett ämne med följande härliga titel: "Draft Council Decision on the participation of the European Community in negotiations on an international regime on access to genetic resources and benefit-sharing in the framework of the Convention on Biological Diversity". Den sistnämnda frågan är precis lika krånglig som den låter!

Halvtid - utan halvtidsvila

Det svenska ordförandeskapet går nu för full maskin - vi befinner oss i "halvtid" (men utan halvtidsvila!).

Stora världshändelser duggar allt tätare - tsunami på Samoa, nya iranska kärnkraftverk, G20-möte i Pittsburg, kris i Honduras, hotande svältkatastrof i Östafrika, slirande klimatförhandlingar, oroligheter i Guinea... Sverige måste vara först på plan med förslag till analyser, rapporter och uttalanden - för hela EUs räkning.

Samtidigt avlöser rådsmötena varandra i Bryssel. Corepermötena blir längre. Lägesrapporterna från "lägesrummet" (som ska ha koll på precis allt som händer) blir allt fylligare.

På miljösidan förbereder vi nu intensivt inför miljörådsmötet 21 oktober, med klimatposition inför Köpenhamn, slutsatser om en ekoeffektiv ekonomi och om fartgysnedmontering och en ministerdebatt om EUs framtida lagstiftning för elektronikskrot på agendan.

Och med detta: kvälls- occh nattskiften blir fler och längre. När man skickar ett mail kl 22.30 på kvällen får man numera svar inom 5 minuter. Runt om i världen sitter flitiga svenska handläggare och politiker uppkopplade och försöker styra händelseutvecklingen och hantera både det löpande EU-arbetet och ett som det känns ständigt växande antal kriser.

Nu gäller bara en sak: att hålla sig flytande.

Nya krafttag för en eko-effektiv framtid

Imorgon är det dags för ett nytt heldagsmöte om en eko-effektiv ekonomi, och jag sitter som bäst och förbereder mig på sena söndagsnatten för att ha så stor koll på förhandlingsläget som möjligt.

Det är ett avgörande möte, som kommer att visa om vi har lyckats med konststycket att hitta kompromisstexter som medlemsländerna kan acceptera, helst utan att rucka på ambitionsnivån i budskapet. Jag vet dock redan att de ändringarna i paragraferna om miljöskatter och skatteväxling inte kommer att vara tillräckliga; här krävs att vi för upp frågan till nästa steg i hierakrin, Coreper, för att hitta en lösning.

Läste nyligen en intressant rapport från tankesmedjan E3G, som visar att de stora EU-länderna forftarande leder den globala utvecklingen mot en mer eko-effektiv ekonomi, men att länder som Sydkorea och Japan inte ligger långt efter och att det krävs nya krafttag för att EU inte ska hamna på efterkälken. Dessutom visar rapporten övertygande att en satsning på en mer resurseffektiv ekonomi är det sannolikt bästa sättet att ta sig ur den nuvarande ekonomiska krisen.

Det är precis detta som miljörådslutsatserna handlar om. Återstår bara att se om vi kan nå konsensus om detta i förhandlingarna.

Kinesiskt klimatutspel

"We will endeavor to cut carbon dioxide emissions per unit of GDP by a notable margin by 2020 from the 2005 level" löd Kinas budskap i generalförsamlingen i New York igår.

Vad betyder det?

Å ena sidan: kanske inte mycket. Det handlar inte om absoluta minskningar utan om relativa - i förhållande till tillväxten. Dvs om tillväxten ökar med X% så ska klimatgaserna endast öka med X-Y%; man specificerar inte med hur mycket ("notable margin"). Med tanke på att Kina har haft en årlig tillväxt på runt 10% under stora delar av 2000-talet så innebär det att de faktiska utsläppen från Kina fortatt kommer att öka väsentlig.

Å andra sidan: uttalandet kan ses som både unikt och konstruktivt på så vis att det är första gången som Kina antyder att de är beredda att gå med på egna konkreta utsläppsminskningar till 2020. Det skapar förutsättningar för andra mer välbeställda u-länder som Brasilien och Indien att följa efter. Dessutom har USA (där den allmänna uppfattningen är att Kina inte gör ett dyft för att förbättra klimatet) bett Kina presisera hur mycket begränsningen handlar om i rena siffror; kanske kan det i förlängningen skapa förutsättningar för att USA ska agera mer proaktivt.

President Hu Jintaos uttalande är också det halmstrå som EU och andra progressiva klimataktörer behöver för att föra de haltande globala klimatförhandlingarna framåt.

Allt fler börjar nu spekulera i att det kanske endast blir möjligt att enas om ett "ramavtal" i december -ett avtal måste kompletteras med detaljerade regler senare för att kunna fungera. DN slår an på denna linje och rapporterar så här.

Pessimistiska profetior blir ofta självuppfyllande. Ännu finns det dock tid att forcera fram ett bättre utfall än så i Köpenhamn. Men då gäller det att kavla upp ärmarna och köra på - utan cynism och pessimism.

Trycket ökar på USA

Med mindre än 2 1/2 månad kvar till Köpenhamnsmötet skruvas det politiska tonläget upp idag, i samband med ett globalt klimatmöte i FN:s generalförsamling.

Enligt en artikel i New York Times är EU:s politiska ledare irriterade över att Obama-administrationen inte spelar en mer proaktiv roll i klimatförhandlingarna - bl.a. beroende på senatens uppskjutna behandling av ett lagförslag om ett amerikanskt handelssystem med utsläppsrätter, och den tuffa interna debatten om sjukvårdsreformer.

Vissa förväntar sig att Kina ska göra ett ambitiöst utspel om egna klimatåtaganden vi FN-mötet. Om det stämmer så kommer trycket på USA ska agera att bli ännu större.

Utmaningen för Obama-administrationen är att deras handlingsfrihet att skriva på internationella avtal begränsas av att Senaten och Kongressen måste godkänna avtalen för att de ska gälla. Trots Clinton skrev på Kyoto-protokollet så ratificerade aldrig USA på grund stort motstånd i dessa andra beslutsorgan. Om samma mönster skulle upprepas efter ett köpenhamnsavtal vore inte mycket vunnet.

Bilfri folkfest

Igår var det åter dags för årets bilfria dag. Liksom tidigare blev det en stor folkfest. 

Själv tog jag en välbehövlig paus från ordförandskapshysterin och var ute och cyklade hela dagen med äldsta grabben bakpå. Vi cyklade Bryssel runt, upptäckte nya okända delar av staden och njöt av folklivet på olika uteserveringar.

Jag förstår fortfarande inte varför man inte arrangerar denna succe lite oftare (t.ex. en söndag i månaden, åtminstone sommarhalvåret) eller varför så får svenska städer(?) vågar testa denna idé.

Ordförandekreativitet

Sitter som bäst och försöker hitta kompromisstexter för rådslutsatserna om omställningen till en ekoeffektiv ekonomi.

Det är utmanade och ganska stressigt - men också bland det mest spännande och kreativa jag någonsin gjort i jobbsammanhang.

"Clear, Concrete and Convincing" är ledorden. Fortfarande.

Ny EU-kommission - med klimatkommissionär?

Efter många turer står det idag klart att Manuel Barroso får förnyat förtroende som EU-kommisionens ordförande, i och med att han fick majoritetsstöd i EU-parlamentet. Det var trots allt ganska förväntat; han var den enda kandidaten. DN rapporterar här.

Att vara ordförande EU-kommissionen är kanske det vktigaste jobbet av alla inom EU. Kommissionen med sina ca 23000 ofta mycket duktiga tjänstemän är den EU-institution som har s k initiativrätt, vilket innebär att endast de kan lägga fram förslag till ny eller reviderad EU-lagstiftning (medan rådet och parlamentet föreslår ändringar och tillägg och till slut måste godkänna förslagen).

Medlemsländerna har sedan ansvar för lagarnas genomförande, men kommissionen agerar också "vakthund", genom att varna och till slut ställa de länder inför rätta som ev brister i genomförande. Det kan bli en dyr historia för de medlemsländer som fälls för detta i EU-domstolen.

Barroso är alltså ytterst ansvarig för om, när och vad som ska föreslås när det gäller EU-lagstiftning de närmaste 5 åren, liksom för att försäkra sig om att medlemsländerna verkligen tillämpar den antagna lagstiftningen.

Barrosos första uppgift som nyvald ordförande är att utse övriga 26 medlemmar - eller kommissionärer, som de kallas - i den nya kommissionen. Vem som får ansvar för miljö- och klimatfrågorna kommer att ha stor betydelse.

Margot Wallström bidrog t.ex. till att miljö- och hållbarhetsfrågorna fick mycket större tyngd inom EU under sin tid som miljökommissionär. Det finns en rad viktiga miljöförslag på gång inom kommissionen - t.ex. ett om att revidera det s k takdirektivet om svavel- och kväveutsläpp, och ett om minskade CO2-utsläpp från lätta lastbilar - där det behövs en stark politisk ledare för att bevara de höga miljöambitionerna. Ofta debatteras förslagen mycket intensivt inom kommissionen innan de läggs fram.

Det är ingen hemlighet att den nuvarande miljökommissionären Dimas (från Grekland) aspirerar på att sitta kvar, men det är ovanligt att en sittande kommissionär får behålla sin portfölj i en ny kommission.

Dessutom är det mycket möjligt att att den nya kommissionen kommer att organiseras på ett annat sätt. Ett rykte gör t.ex. gällande att klimatfrågorna helt eller delvis kan komma att överföras från miljö- till energidirektoratet. I debatten med EP igår lovade Barroso faktiskt inrätta en helt ny kommissionärspost - en EU-kommissionär för klimat.

Frågan är alltså både vem som blir ny miljökommissionär, och exakt vilka ansvarsområden som hon/han i så fall får. En annan viktig fråga är vilken linje Barroso kommer att välja mer generellt när det gäller miljön: kommer han att se miljöpolitiken som ett hinder eller som en positiv drivkraft för ekonomisk utveckling? Vill han försvara gammal ineffektiv industri eller satsa på nya och energisnåla branscher?

Svaret på de frågorna kommer att vara avgörande för vilken tyngd miljö och klimat kommer att få inom EU under de närmaste 5 åren.

Farmors goda principer

Det svenska ordförandeskapets förslag till ministerslutsatser om en eko-effektiv ekonomi fick förvånansvärt positivt mottagande i fredags. Många länder stödde våra förslag och i vissa fall föreslogs ännu starkare skrivningar.

Det som kommer att bli mest problematiskt är utan tvivel de delar som handlar om att främja skatteväxling och införa koldioxidbeskattning, där minst ett stort medlemsland sätter sig på tvären – både rent principiellt ("skattefrågor hör inte hemma i miljörådet") och i sak ("skatteväxling och koldioxidskatter är inget att sträva efter").

Vi får nu skriva om texten om miljöskatter och/eller sätta delar av den inom [klamrar] till nästa förhandlingsmöte i slutet av månaden.

Ett land som däremot stöder ett progressivt budskap om miljöbeskattning är Frankrike, där Sarkozys regering har långt framskridna planer på att införa just en koldioxidskatt och där man ser den svenska CO2-skatten som ett föregångsexempel. Det svenska exemplet uppmärksammas även i NY Times.

Innan förhandlingarna sökte jag (och fick) ”formellt” stöd för ett antal vägledande principer för arbetet, som sammanfattades med tre "C:n": att alla slutsatser ska vara "Clear, Concrete and Convincing". Jag kallar principerna "the principles of Rob's grandmother", efter en f d brittisk kollega som bl.a. gjorde sig känd i gruppen genom att avråda från att acceptera EU-texter som hans gamla farmor inte skulle begripa.

Målet inför fortsatta förhandlingar är att ministeruttalandet ska få ett verkligt mervärde genom att t.ex. eko-effektivitet ska integreras i EUs nya s k lissabonprocess om tillväxt och sysslesättning som förnyas nästa år under det spanska ordförandeskapet. Jag vill också undvika upprepningar av gamla budskap och komplicerade formuleringar som ingen begriper.

Vi får se om detta lyckas, det är lättare sagt än gjort när förhandlingarna väl är igång och man ska hitta kompromisser som 27 medlemsländer och EU-kommissionen ska ställa sig bakom. Frågan är om Rob's farmor kommer att bli nöjd.

En kväll med svenskarna

Under rubriken "An evening with the Swedish Presidency 090909" bjöd svenska EU-ordförandeskapet igår på en storslagen helkväll för särskilt inbjudna gäster i anrika "Bozar".

På den inledande konferensen om klimat och jobb, fick de 400 deltagarna först se ett vackert bildspel över hur fantastiskt sverige är, varpå svensk efter svensk travade upp på det Ikea-designade podiet och berättade hur man ska komma tillrätta med både klimatkrisen och den ekonomiska krisen, helst samtidigt.

Först upp var Statsministern, som talade som en tvättäkta miljö-idealist när han bl.a. gjorde klart att Sverige ska göra allt vad som står i vår makt för att få till ett nytt klimatavtal i Köpenhamn. Reinfeldt följdes av ett minst lika kraftfullt tal av Margot Wallström, ett inspel av LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, och en avslutande paneldiskussion på temat "Climate Responsibility: Burden or Opportunity?" med företagsledarna Lars G Josefsson, Tom Johnstone, och Leif Östling, från Vattenfall, SKF resp Scania (evenemangets sponsorföretag).

Kronprincessan Victoria och hennes belgiske motsvarighet Prins Philipe fanns med i publiken.

Därefter bjöds alla deltagare på mingelmiddag och klassisk koncert med Radiosymfonikerna ledda av ingen mindre än Esa-Pekka Salonen.

Det hela blev en stor uppvisning i svensk politik, design, och kultur, med lite snålskjuts av klassiska mästerverk från Finland och Ryssland (Sibelius och Tjajkovskijs pampiga 5e symfonier).

Mycket imponerande alltihop. Min enda invändning: kanske lite för mycket "We in Sweden..." över det hela, lite väl svensk-präktigt helt enkelt. Vi vill så gärna vara ofelbara. Men det är vi kanske också när allt kommer omkring.

Värdet av biologisk mångfald

Idag arrangerar det svenska ordförandskapet en konferens i Strömstad om hur man ska förbättra skyddet av den biologiska mångfalden i EU och globalt. Europaportalen intervjuade både mig och kollegan Åsa Norrman om mötet härom dagen.

Jag skulle egentligen varit på plats i Strömstad eftersom jag ska ansvara för förhandlingarna om slutsatser i EU-arbetsgruppen på detta tema senare i höst, men det är för mycket annat på gång så jag fick vara kvar i Bryssel. Synd, det hade varit intressant att vara med på både EU-mötet och den avslutande kungliga invigningen av nya nationalparken i Kosterhavet.

En av gästerna i Strömstad är ekonomen Pavan Sukhdev från Deutsche Bank, som ansvarar för en stor studie om det verkliga ekonomiska värdet av jordens ekosystemtjänster. Sukhdev har bl.a. kommit fram till att vi förlorar mellan 2 och 5 tusen miljarder dollar per år i naturkapital pga den pågående förlusten av biologisk mångfald.

Det är inga småpengar direkt - summan är högre än den samlade ekonomiska förlusten hittills till följd av den globala ekonomiska krisen.

Sukhdevs arbete får åtminstone mig att bli betänksam och undra över människans (o)förmåga att prioritera och förstå ens våra mest grundläggande levnadsbetingelser.

eko-effektiva skatter

Sveriges initiativ att ställa till en eko-effektiv ekonomi inom EU fick ett mycket positivt första gensvar på det första förhandlingsmötet igår.

Åtminstone principiellt. Det återstår att se hur våra konkreta textförslagi det utkast till ministeruttalande (rådsslutsatser) som vi skickar ut till medlemsländerna och kommissionen idag.

En fråga som utan tvivel kommer att väcka debatt är skattefrågorna, som ju normalt är finansministrarnas bord. I våra förslag tar vi upp både koldioxidskatter och skatteväxling som en del av agendan för att främja en ny grön ekonomi. Det kommer att bli en tuff förhandling om detta, och risken är att mycket av det vi vill säga skalas bort av motstridiga medlemsländer.

I varje fall lär vi inte få samma mottagande som Madonna när hon buades ut i Bukarest efter att ha försvarat romernas och homosexuellas mänskliga rättigheter. Nu är hon tydligen mordhotad också. Det är inte lätt att vara upplyst världstjärna med ambitioner att förbättra världen. (Se även tidigare blogg om Madonnas politiska budskap).

Utkastet förhandlas igen nästa vecka, då får vi en första signal om hur man ser på detta inom EU.

Grönt korsförhör

Det råder en febril verksamhet på EU-representationen denna vecka. Sammanlagt ett 15-tal statsråd besöker Bryssel för att grillas av utskottsledamötena i EU-parlamentet.

Det är ett jätteprojekt att hålla ihop detta. Varje statsråd har ett entourage med sig bestående av ett 15-tal personer med statssekreterare, politiskt sakkunniga, pressekreterare, pärmbärare, rådgivare... Attachéerna från EU-representationen är givetvis med också.

För varje minister tas det fram detaljerade program, breifingar, underlag och pärmar. Pressträffar, mottagningar, intervjuer och bilateraler planeras. Allt förbereds i minsta detalj - med små felmarginaler.

Andreas Carlgren hade sitt "gröna korsförhör" i miljöutskottet i tisdags morse (bra inslag i Aktuellt, ca 8 minuter in i programmet). Det är inte lätt att förbereda sig för det oväntade, och utskottsutfrågningarna är kända för att vara tuffa eftersom det kan komma frågor om i princip vad som helst. 

Andreas klarade sig emellertid galant; lyckades med konststycket att samtidigt få ut sitt budskap, undvika minorna och ge ett gediget och ambitiöst intryck. T o m EU-parlamentarikern Åsa Westlund (S) var lite imponerad, och skriver på sin blogg att "Carlgren har fel men är charmig och verbal".

Parallellt med utskotts-cirkusen fortgår förberedelserna inför EU-förhandlingarna; jag leder höstens första förhandlingsmöte imorgon, med tema eko-effektiv ekonomi och uppföljning av det lyckade Åremötet.

Mycket stress och lite barn just nu. De senaste veckorna har känts ungefär som att sugas i en vattenvirvel snurrar fortare och fortare i takt med att man dras in mot mitten. Men så länge man håller sig flytande är det förbannat kul.

2000 klamrar

Hur gör man för att visa att länder har olika uppfattning om en text i ett beslutsdokument? Det finns flera olika metoder.

I FN arbetar man ofta med klamrar. Om en text befinner sig in om en [klammer] så betyder det att det inte finns enighet om texten, eller att det är ett av många alternativa förslag. Jag hörde nyligen att det finns över 2000 klamrar i förhandlingstexten om en ny klimatöverenskommelse efter Kyotoprotokollet. Det är närmast omöjligt att hantera så många olika förslag, och det skapar enorma pappershögar (något som många journalister tycker om att skoja om).

I EU brukar man mest arbeta med fotnoter, dvs medlemsländer som inte kan acceptera en viss text redovisas i en liten fotnot längst ner på papperet. Jag har sett EU-dokument med flera hundra fotnoter.

Som ordförande vill man ofta minimera antalet klamrar eller fotnoter i en text. Samtidigt kan ett helt klammer- eller fotnotsfritt dokument tyda på att texten är urvattnad eller anses betydelselös, vilket kan tyda på att man har lagt ambitionsnivån för lågt. Om det finns många uppfattningar om ett förslag så visar det också att orden betyder något och kan få effekt i verkligheten.

Så kanske de 2000 klamrarna i klimattexten inte enbart är av ondo.

Världsberömd i hela Falkenberg

Blev idag porträtterad i Hallands Nyheter.

Alltid intressant att se hur man beskrivs av andra som inte känner en sen tidigare.

En kollega som fått nys om artikeln kommenterade torrt: "Måste vara fråga om extrem nyhetstorka".

Efter intervjun sa fotografen "jag har en jättekul bild-idé: du ska knalla omkring på Skrea strand barfota klädd i kostym och med finskorna i handen - med vindkraftsverken i bakgrunden!". Måste erkänna att jag först var lite tveksam - men OK, man får väl våga bjuda lite på sig själv ibland.

Gränsen mellan kul/cool och töntig kan dock vara hårfin. Döm själva.

Sköldpaddsplågeri

Vi har en granne två hus bort som verkar vara lite underlig. Hon brukar gå ut på terassen mot trädgården på kvällarna och skrika "Pokä, Pokä" (eller något sådant). Vi tror att hon kallar på sin sköldpadda.

Sköldpaddan verkar vara av den nyfikna sorten för då och då träffar vi till barnens stora förtjusning på den i vår lilla trädgård som ligger några meter bort från grannens.

Våra grannar på andra sidan trädgården berättade att sköldpaddsdamen ibland knackar på hos dem och frågar om de sett hennes bortsprungna sköldpadda. När de vid något tillfälle faktiskt hade sköldpaddan i sin trädgård hade grannen sprungit rakt genom huset, plockat upp det stackars kräket, skakat det häftigt och skällt ut det efter noter för att ha rymt hemifrån. "Du lovade ju att aldrig rymma igen!".

Alltsedan dess säger de alltid att de inte har sett sköldpaddan, för att inte medverka till ytterligare sköldpaddsplågeri.

Det kommer också att vara våran strategi, om damen knackar på hos oss.

Mer om fartygsskrotning

En av de första frågorna att ta tag i efter sommaruppehållet är att förbereda konkreta förhandlingar om EUs strategi för bättre fartygsnedmontering.

I denna artikel på ordförandewebben kan man läsa mer, liksom i ett tidigare blogginlägg.

Ett kort sommarlov

Sommarsemestern är över. Vid återkomsten till Bryssel möttes vi på flygplatsen av tryckande hetta. 37 grader i skuggan, enligt taxichauffören var det sommarens varmaste dag.

Några timmar och ett åskväder senare har temperaturen nu sjunkit till strax över 20.

Vår svenska sommarsemester känns i år lite väl kort. Tre veckor går fort. Men trots allt: den nya bryggan snickrades färdigt, hjortronvinet dracks upp, de fula risbuskarna bekämpades, den nya röjsågen testades - man känner sig som en kung med en rejäl röjsåg i händerna! - och hammocken monterades både upp och ner (utan att knappt ha använts alls däremellan). Kalufsen är aningen solblekt, händerna och benen är fulla med små sår, och vårens nackproblem från alltför obekväma datorställningar är som bortblåst.

EU-batterierna har laddats.

Nu gäller det att snabbt komma in i arbetstrytmen igen; nya förslag från kommissionen är på gång, nya ordförandedokument ska förberedas och skickas ut, nya synpunkter från medlemsländerna ska granskas och beaktas.

Dags att byta ut röjsågen, trädgårdsspaden och hammaren mot mobilen och datorn.

Dags för Sverige att leda EUs miljöpolitik mot nya höjder.

Tic-toc, tic-toc, tic-toc...

I lördags såg jag Madonna uppträda live i Göteborg – en imponerande uppvisning av en av världens i särklass proffsigaste artister (DN refererar så här).

På vägen från arenan kunde jag inte låta bli att reflektera över fenomenet; 60.000 personer betalar upp till 1200 kr (mer på svartabörsen) för att trängas på en arena och se en sångartist framföra ett antal musik- och dansnummer under 2 timmar, oftast på mycket långt avstånd och med ljudnivåer som för många kräver öronproppar för att stå ut.

Tänk om man hade kunna mobilisera motsvarande intresse för fred och mänskliga rättigheter, eller en ren miljö (vissa försök har förvisso gjorts, såsom ”Live Aid” mm). Stordåd skulle uppnås, på nolltid.

Nåväl – faktum var att delar av showen faktiskt handlade om demokrati och miljöpolitik (något som just Madonna kanske inte är så väldigt känd för).

I introt till låten ”4 minutes” såg man vår jord ”ätas upp” av en klockas minutvisare, samtidigt som Madonna skanderar ”tic-toc, tic-toc, tic-toc”. Sedan presenteras i ett antal klipp diverse exempel på människans dårskap i form av våld, förtryck, överkonsumtion, fattigdom och miljöförstöring (Madonna refererar i bakgrunden: ”Get stupid”).

Därefter nya klipp på människor som gör gott (Martin Luther King, Al Gore, Mandela, Obama, Moder Teresa, Aung San Suu Kyi, Anna Politkovskaja ,Dalai Lama…) och ont (Mugabe, Ahmadinejad, Idi Amin, Hitler…) och slutligen trummas huvudbudskapet ut: klockan går, och vi har alla ett individuellt ansvar att bidra till en bättre värld. ”Get up, it's time, your life, your world, your choice”. ”If you want to change the world, take a look at yourself and start there”.

Säkert når hon ut till miljoner av fans med detta budskap, även om effekten förstås är svårmätbar.

Många tycker säkert att kultur och politik inte hör ihop, och det finns förstås cyniker som häcklar Madonna, U2, Sting och andra för att använda politikiska budskap i eget syfte för att skapa mer uppmärksamhet kring sig själva.

Själv tycker jag däremot att artister som använder sin stjärnstatus till att försöka skapa större medvetenhet om världsproblemen och var och ens individuella ansvar för att förbättra situationen är värd all heder.

Det krävs många insatser för att förändra världen; alla sätt är bra utom de dåliga.

Miljöattachéer på vift

EU har nu stängt butiken för sommarsemestrarna; i augusti blir inte många knop gjorda inom unionen.

Själv hoppas jag försiktigt på tre efterlängtade semesterveckor med familjen i vår svenska sommaroas i Västergötland. Det handlar dock om en annorlunda semester i år; det gäller att ha extra koll på nyhetsfödet, mailen checkas minst varannan dag, jobbmobilen ringer titt som tätt och viss tankemöda måste läggas redan nu på ordförandedokument som ska skickas ut tidigt i september.

Dessutom: om en stor miljökatastrof inträffar, t.ex. om en oljetanker går på grund utanför någon av EUs kuster, så får man räkna med att få ta första bästa plan ner till Bryssel igen.

Det sista som hände innan EU-semesterna var annars att jag och miljökollegorna ordnade en sedvanlig attachéresa för ett 60-tal av våra attachékollegor från Bryssel.

Enligt traditionen arrangerar varje ordförandeland en sådan resa som ett slags "teambuilding"-övning. Man försöker då erbjuda det bästa och mest intressanta som landet har att erbjuda; fransmännen höll till i natursköna Chamonix, och tjeckerna i Pilsen...

Vårt val av resa föll på Stockholm och Stockholm skärgård - en ganska oslagbart resmål sommartid om vädret är bra - vilket det turligt nog också var.

Vi hade ett lagt upp för ett ambitiöst tvådagarsprogram, med föreläsningar om Östersjöns miljö, svenska miljöskatter och Hammarby Sjöstad, utflykt till Tyresta Nationalpark, guidad rundvandring på stadshuset och avslutningsvis en rejäl båtutflykt till skärgårdsidyllen på Bullerö och Sandhamn.

Upplägget fungerade perfekt, och skärgårdsturen blev särskilt lyckad. Så mycket som en tredjedel av gästerna vågade ta ett dopp i kalla Östersjön, och några hade turen att få se havsörn. Måltiderna ombord var utmärkta, och mot kvällen blev det spontan ABBA-dans på båtens övre däck (min spanske kollega visade sig kunna varenda ABBA-text utantill!). När den eskorterande kustbevakningsbåten blev varse den uppslupna stämningen gjorde de ett uppvisningsvarv, till gästernas mycket stora förtjusning.

När vaxholmsbåten slutligen stävade in mot Gamla stan igen visade Stockholm och den svenska sommarnatten upp sina allra bästa sidor; stämningen var närmast magisk. Flera av attachékollegorna kom därefter fram och undrade hur man emigrerar till Sverige.